Debatt: Katz: Tuffa tider väntar feltänkt EMU

Under den franska valrörelsen i våras kritiserade alla kandidater valutasamarbetet. Nicolas Sarkozy förklarade att euron resulterat i högre priser, underminerat den franska konkurrenskraften, och skavt på tillväxten. Hans lösning var att skrota centralbankens oberoende och upprätta en ”ekonomisk regering” för EU samt höja tullmurarna. Och han var den liberala kandidaten…

Kritikerna fick rätt

Peter Lowe från Folkpartiets EU-nätverk vill åter börja diskutera ett svenskt deltagande i valutasamarbetet (Europaportalen 17/9). Gärna det. Varje seriös diskussion kommer att visa att kritikerna fått rätt. Ingen av de katastrofer som ja-sidan målade upp har blivit verklighet. Kronan är stabil, arbetslösheten sjunker, räntan är lägre än i eurozonen samtidigt som investeringar och tillväxt är högre i Sverige än i de flesta EMU-länder. Lowe fokuserar därför på det enda argument som verkar återstå, att vissa av våra grannländer eventuellt kommer att införa euron. Men debatten kanske vore betjänt av att analysera effekterna av valutasamarbetet istället för att lägga kraft på en tafflig granskning av argumenten i länder som ännu inte infört euron?

Granskar man valutasamarbetet ser man att euroområdets ekonomiska bekymmer blir allt tydligare. Samarbetet var ekonomiskt feltänkt från första början. Eftersom politikerna inte vill medge projektets misslyckande ökar kraven på överstatlighet och styrning. Det enda rimliga sättet att hantera valutaunionens institutionella brister är att bygga en stark federal överstat (jmf. Sarkozys förslag om en ”ekonomisk regering”). Därför kommer nästa folkomröstning behandla om vi vill ha ett ännu mer av ett federalt Europa. Men först till frågan om euro-områdets ekonomiska svårigheter.

Den tyska låglönekonkurrensen

Frankrike har problem med sin konkurrenskraft. Samtidigt ökar den tyska exporten mycket snabbt. Att skylla de franska exportproblemen på en hög eurokurs, vilket ofta sker i den franska debatten, är inte särskilt trovärdigt eftersom de har samma valuta som Tyskland. Problemet är istället att Frankrike, i likhet med övriga Medelhavsländer, har en ekonomisk-politisk kultur som genererar relativt höga löneökningar och inflation. Resultatet är att Medelhavsländernas relativa löneläge (relative unit labour cost) försämrats med 15 – 30 procent relativt Tyskland.

Detta hade inte varit något stort problem om Medelhavsländerna haft egna flytande valutor, då hade konkurrenskraften rättats till genom växelkursen, men nu finns inte den utvägen. Valutaunionen har skapat en situation där nationella centralbanker inte har möjlighet att bromsa överdrivna löne- och prisökningarna med räntevapnet. Samtidigt är de politiska institutionerna för svaga för att dämpa lönekrav och prishöjningar med en stram finanspolitik och valutan inte kan anpassar sig neråt när löner och priser stiger mer än produktiviteten. Det som då sker är att konkurrenskraften sjunker.

Medan Medelhavsländerna långsamt sjunker ner i kvicksand bestående av urholkad konkurrenskraft och hög statsskuld har Tyskland fått fart på export och tillväxt efter tio års ökenvandring. Den tyska krisen hade många orsaker, inte minst kostnaderna för återuppbyggnaden av det gamla Östtyskland. Men en viktig faktor till att krisen blev så långvarig var att D-marken knutits på en för hög växelkurs till de övriga valutorna i samarbetet. Hade Tyskland haft en flytande D-mark hade den anpassat sig neråt under krisen och Bundesbank hade kunnat sänka räntan.

Med lägre räntor och flytande växelkurs hade Tyskland kommit ur svackan fortare. Istället har landet tagit sig ur krisen genom att befolkningen år efter år accepterat lägre löneökningar än jämförbara länder. På detta sätt har priset på tyska produkter fallit och den exportdrivna tillväxten kommit igång igen.

Sprickan i Euroland

Valutasamarbetet bygger in ekonomiska spänningar mellan det skötsamma lutheranska blocket i norr och den mer hedonistiska Club Med i söder. På sätt och vis liknar situationen den som uppstår när kontinentalplattor rör sig åt olika håll och skapar spänningar i jordskorpan. Ingen märker spänningen förrän de blir så stora att plattorna, som sitter fast i varandra, rör på sig och skapar jordbävningar och tsunamis. På samma sätt måste de ekonomiska spänningar som valutasamarbetet skapat lösas ut. Resultatet kan bli en ekonomisk jordbävning med en flodvåg som drabbar även de som är långt ifrån problemens epicentrum.

För Medelhavsländerna att åter bli konkurrenskraftiga krävs att de reformerar sina ekonomier, särskilt socialförsäkrings- och pensionssystem. Samtidigt måste dessa stater se till att lönerna ökar mindre än i konkurrentländerna. För att återhämta en tjugoprocentig skillnad i relativlöneläget måste ett land ha två procents lägre löneökningar i tio år givet att produktivitetsökningarna är lika stora. Jag tillåter mig att tvivla på att Medelhavsländerna kan hålla sina löneökningar så mycket under de tyska under så lång tid.

En annan metod att förbättra Medelhavsländernas konkurrenskraft vore att tillåta högre inflation i euro-området som helhet. Detta skulle minska ländernas skuldberg och göra det enklare för dem att sänka reallönerna. Men det skulle kräva en förändring av reglerna för valutasamarbetet – knappast något de sobra nordeuropéerna skulle önska.

Orealistisk önskedröm

Euroförespråkarnas stora misstag var att de trodde att det var möjligt att utjämna ekonomisk-politiska skillnader mellan olika länders på några få år. Men det borde ha varit tydligt för alla att projektet var långsiktigt ohållbart när man såg hur svårt det var för många länder att uppfylla kriterierna för deltagande i valutaunionen. Flera länder tvingades ta till bokföringstricks; exempelvis att definiera en uppvärdering av centralbankens guldreserv som inkomst (Tyskland), att ta in en återbetalningsbar engångsskatt (Italien) eller att helt enkelt ljuga om inkomster och utgifter (Grekland).

Förhoppningen att valutaunionen skulle förändra länders ekonomisk-politiska kulturer var alltid en orealistisk önskedröm. Om inte väljarna – den vanlige företagaren eller den ordinära fackföreningsmedlemmen – ändrade sin syn på ekonomiska frågor när landet gått med i valutaunionen kan man inte heller förvänta sig att politikerna skulle ändra sig heller. Och mycket riktigt har någon sådan förändring av ekonomiskt beteende inte heller inträffat. Därför har länder med en tradition av hög inflation och höga löneökningar fortsatt ha hög inflation och höga löneökningar även sedan de gått med i klubben.

Många anhängare av valutasamarbetet har pekat på att de djupast liggande problemen på kontinenten är för höga skatter, för mycket regleringar, dåligt fungerande lönebildning och bristfälliga incitament för företag och entreprenörer att skapa jobb. De har rätt. Om ländernas arbets- och varumarknader fungerat perfekt hade euron fungerat. Men deras förväntningar, att valutaunionen skulle tvinga fram reformer, har i de flesta fall kommit på skam. Visserligen har några länder sjösatt en del reformer i rätt riktning. Men detta har förvärrat de spänningar som redan fanns i samarbetet eftersom det ökat avståndet till de länder som inte genomfört reformer. Särskilt ansträngd är situationen för Italien.

I väntan på jordbävningen

Italien är det land i unionen med flest jordbävningar. Det är också det land där de inbyggda spänningarna mellan de ekonomiska realiteterna och valutaunionens begränsningar först kan förväntas nå en kritisk punkt. Italien välkomnade valutaunionen. Medborgarna hoppades att valutaunionens regler skull vara en motvikt till de egna politikernas bristande statsfinansiella disciplin. Den politiska planen var relativt enkelt. Deltagandet i valutasamarbetet skulle ge landet en avsevärt lägre ränta på den enorma statsskulden vilket skulle frigöra utrymme i budgeten att betala av på skulden. Tyvärr genomfördes inte det andra steget i denna plan och därför är den Italienska statskulden kvar på ca 108 procent av BNP.

Italien står således i en situation där de har en enorm statsskuld, låg tillväxt och hög arbetslöshet. Samtidigt får Romano Prodis nio-partikoalition allt svårare att genomföra de reformer som krävs för att få ordning på statens finanser. Svag industriell konkurrenskraft och låg förädlingsgrad i exportnäringen innebär att landet kommer att ha allt svårare att hantera konkurrens från lågkostnadsländer i Östeuropa och Asien. Ingen är beredd att betala det politiska priset för att reda upp det statsfinansiella kaoset och klara ut krisen.

Tre dåliga lösningar

Det finns i grunden tre lösningar på euro-områdets problem. Det första är att i grunden reformera och liberalisera ekonomierna. Särskilt arbetsmarknaden behöver reformeras så att löner kan sjunka i de länder där konkurrenskraften försvagats. För att uppnå detta krävs kraftigt försämrade socialförmåner. Det verkar osannolikt att länderna skulle välja denna lösning.

Den andra metoden att lösa ut spänningarna är att de länder som inte lyckats bevara sin konkurrenskraft i systemet tvingas lämna valutasamarbetet och devalvera. Det finns en verklig risk att Italien i en inte allt för avlägsen framtid kommer tvingas till denna lösning. Denna risk reflekteras i landets kreditbetyg, som ligger tre steg under Frankrikes. Om detta inträffar kan krisen som följer även tvinga andra Medelhavsländer att lämna samarbetet. Detta scenario är inte heller så sannolikt eftersom det skulle vara ett gigantiskt misslyckande för EU och sätta punkt för alla federalistiska drömmar.

Den tredje och mest sannolika lösningen är att lindra de ekonomiska spänningarna som byggts upp mellan euroländerna genom att öka överstatligheten. Den ekonomiska regering som föreslagits av Nicolas Sarkozy skulle kunna ges makt att öka inflationen och omfördela stora summor mellan länderna (och därmed plundra de skötsamma!). På detta sätt skulle den överstatliga ekonomiska regeringen kunna föra över resurser och kyla ner det numera välfungerande Tyskland för att stimulera det mindre välfungerande Italien.

Detta skulle kunna ske automatiskt om ett europeiskt socialförsäkrings- och pensionssystem byggs upp. Faktiskt har Italien redan föreslagit att alla EU-länder skulle slå samman sina pensionsfonder och bilda ett europeiskt pensionssystem (förslaget kom samma år som deras fonder tog slut).

Frågorna vi måste ställa oss är således om vi vill vara med i en ekonomiskt feltänkt valutaunion? Vill vi åter uppleva en ekonomisk jordbävning liknande den vi hade i början av 90-talet när kronan var knuten till eurons föregångare? Och vill vi överlämna den ekonomiska makten till en europeisk ekonomisk regering för att rädda oansvariga sydeuropeiska politiker? Mitt svar är nej, nej och åter nej.

Jesper Katz

Tidigare aktiv i Medborgare mot EMU