Debatt: Öberg: Lavalfrågan kräver reformerad grundlag

Vi lever uppenbarligen i en postmodern demokrati, där ändamålen helgar medlen och allt är möjligt, oavsett var som står i våra grundlagar. De senaste turerna i riksdagens behandling av den så kallade Lavallagen visar i blixtbelysning behovet att ge vår liberala arbetsmarknadsmodell ett starkare grundlagsskydd.

Som konstitutionsutskottsledamoten Annie Johansson (C) har klargjort, var det på initiativ av arbetmarknadsutskottets majoritet som utskottet beslutade att bereda konstitutionsutskottet (KU) tillfälle att yttra sig i frågan om något av lagförslagen i Lavalpropositionen begränsar fri- och rättigheter på ett sådant sätt att regeringsformens minoritetsskydd och vilandeförklaringsinstitut är tillämpligt.

KU beslutade följaktligen att inhämta yttrande från Lagrådet i frågan om 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen är tillämpligt på lagförslagen i propositionen.

I motsats till vad som nu görs gällande i media, är det med andra ord riksdagsmajoriteten - och inte oppositionen - som har varit drivande för att med lagrådet som alibi försöka föregripa och förhindra oppositionens kommande initiativ i kammaren om vilandeförklaring av Lavalpropositionen.

Konstitutionsutskottet sågas

Nu gick det inte som riksdagsmajoriteten hade tänkt sig. Lagrådet har i sitt yttrande till KU nämligen slagit fast att KU:s handläggning av ärendet inte formellt kan anses gälla en prövning om vilandeförklaring enligt regeringsformen. Eftersom förfarandet i riksdagen inte nått det stadium att arbetsmarknadsutskottet avgett ett betänkande över förslagen, vilket anmälts i kammaren, finns det enligt Lagrådet naturligtvis då inte heller något yrkande i kammaren att lagförslagen ska vila i minst tolv månader.

Lagrådets yttrande i denna del är inget mindre än en totalsågning av riksdagsmajoritetens grundlagsstridiga försök att kortsluta oppositionens kommande yrkande om vilandeförklaring av lagförslagen i kammaren.

Trots detta har majoriteten i KU ändå fattat beslut om att svara arbetsmarknadsutskottet att vilandeförklaringsinstitutet inte är tillämpligt på lagförslagen i Lavalpropositionen. Att KU över huvud taget yttrar sig i denna fråga, utan att först formellt ha hört Lagrådet i behörig ordning, står i direkt strid med Riksdagsordningen.

En innantilläsning av 4 kap. 11 § 3 stycket i Riksdagsordningen ger nämligen vid handen att "Konstitutionsutskottet får inte avge förklaring att 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen inte är tillämpligt i fråga om ett visst lagförslag, utan att Lagrådet har yttrat sig."

KU:s minoritet har därför rätt när den i en reservation slår fast att Lagrådets yttrande inte kan tolkas på annat sätt än att Lagrådet avstått från att yttra sig om tillämpligheten av 2 kap. 12 § tredje stycket Regeringsformen på någon del av de aktuella lagförslagen. KU är därför konstitutionellt förhindrat att i sitt yttrande till arbetsmarknadsutskottet förklara att vilandeförklaringsinstitutet inte är tillämpligt, eftersom en förutsättning för detta är att Lagrådet har yttrat sig i denna del.

Konstitutionellt maktspråk

Riksdagsmajoriteten håller dock god min och låtsas som om det regnar. KU-ledamoten Per Bill (M) ger sken av att Lagrådets yttrande innebär "ett klart stöd för majoritetens syn på saken" och gör bl.a. gällande att KU:s majoritet "har följt Lagrådets yttrande i Lavalärendet".

Enligt majoriteten i KU har det förhållandet att yttrande från lagrådet kan inhämtas under KU:s beredning av ett yttrande, och före ett yrkande om att lagförslag ska vila, förutsatts i förarbetena. Utskottsmajoriteten menar att det inte kan anses innebära att Lagrådets yttrande får en annan betydelse än om det inhämtats först sedan yrkandet i kammaren framställts. Klarare konstitutionellt maktspråk än så, får man leta efter.

Det är uppenbart att utskottsmajoriteten i KU försöker tillmäta lagrådets yttrande en formell betydelse, och en innebörd, som Lagrådet uttryckligen har tagit avstånd från och därmed har utskottet kört över Lagrådet.

Såväl Lagrådet som riksdagsoppositionen har dock ytterst sig själva att skylla för att riksdagsmajoriteten har kört över dem.

Lagrådet valde nämligen att "närmare besett" omdefiniera den heta potatisen från KU till att gälla "huruvida begreppet föreningsfrihet i 2 kap. 1 § första stycket 5 RF kan anses innefatta rätten att vidta fackliga stridsåtgärder", och förklara att så inte är fallet. Goddag yxskaft!

KU-ledamoten Ingvar Svensson (KD) konstaterar själv i en kommentar att Lagrådet över huvud taget inte tagit ställning till den i ärendet helt centrala frågeställningen, nämligen om den fackliga förhandlingsrätten ingår i föreningsfriheten, och om den inskränks med regeringens förslag.

Lagrådet hade ingen som helst skyldighet att omformulera KU:s begäran, i vilken Lagrådets yttrande är obligatoriskt, till en fakultativ utskottsbegäran enligt 4 kap. 11 § första stycket första meningen Riksdagsordningen.

Det är uppenbart att oppositionen redan i arbetsmarknadsutskottet borde ha yrkat att Lagrådets yttrande skulle inhämtas för att ta ställning till hur förslagen i Lavalpropositionen förhåller sig till Sveriges internationella åtaganden, i synnerhet artiklarna 12 och 28 i Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter samt artikel 11 i Europakonventionen.

Socialdemokraterna vacklar

Än är det inte för sent att väcka denna fråga i arbetsmarknadsutskottet. Av döma av Berit Andnors (S), Berit Högmans (S) och Sven-Erik Österbergs (S) uttalanden under ett LO-seminarium nyligen, verkar dock Socialdemokraterna redan ha givit upp den striden, med hänvisning till att majoriteten i arbetsmarknadsutskottet - på högst klara grunder -skulle kunna avslå en sådan begäran.

Efter att ha blivit bortdribblade upp på läktaren i första halvlek vad gäller den förhastade och grundlagsstridiga KU- och lagrådsbehandlingen, överväger Socialdemokraterna uppenbarligen på allvar att ställa in skorna i andra halvlek i arbetsmarknadsutskottet. Detta är djupt beklagligt, eftersom ett av Socialdemokraternas huvudargument för att inte skjuta på godkännandet av Lissabonfördraget till dess att Laval-utredningen presenterat sitt betänkande, var att fördraget skulle stärka de sociala rättigheterna.

Att regeringens lagförslag utgör en inskränkning i den av föreningsfriheten skyddade förhandlingsfriheten, och rätten att sluta kollektivavtal på lämpliga nivåer, kan det inte råda något tvivel om. Om dessa inskränkningar är motiverade och proportionerliga, är en frågeställning som ytterst Europadomstolen och EU-domstolen förr eller senare bör få ta ställning till. Att vi under den svenska beredningen av Lavalärendet inte utrett, och inte ens förmår att höra lagrådet om dessa principfrågor, är under all kritik.

Trots denna tvehågsenhet, verkar riksdagsoppositionen i skrivande stund stå fast vid sin avsikt att yrka på vilandeförklaring av Lavalpropositionen i kammaren. Talmannen får då ta ställning till om riksdagsmajoritetens försök att kortsluta vilandeförklaringsförfarandet strider mot Regeringsformen och Riksdagsordningen.

Stärk grundlagsskyddet

Regeringen och riksdagsmajoriteten underskattar uppenbarligen den politiska sprängkraften i Lavalproblematiken. I och med riksdagsmajoritetens grundlagsstridiga agerande, måste Lavalfrågan från och med nu kopplas till den övergripande grundlagsdebatten.

Vill vi verkligen värna den liberala svenska arbetsmarknadsmodellen, bör såväl förhandlingsfriheten som rätten att sluta kollektivavtal på rimliga nivåer ges ett förstärkt grundlagsskydd mot klåfingriga domstolar och lagstiftare, såväl inom riket som inom Europeiska unionen.

Om oppositionen kan uppbringa politiskt mod att driva denna fråga med samtliga de konstitutionella medel som står till buds, har den avgörandet i sina egna händer under den pågående beredningen av Lavalpropositionen och regeringens grundlagsproposition.

Riksdagsmajoritetens försök till konstitutionellt reptrick vid behandlingen av Lavalpropositionen är nämligen inte bara direkt fackföreningsfientligt. Den är i grunden odemokratisk.

Ulf Öberg

Advokat