MittEuropa »
EU måste pressa Israel med sanktioner

För att få Israel till förhandlingsbordet måste EU gå från ord till handling. Upphäv associeringsavtalet och avbryt allt vapensamarbete. Inför målinriktade sanktioner mot israeliska makthavare som gjort sig skyldiga till folkrättsbrott, på samma sätt som man gjort mot så många Balkan-politiker. Det skriver Per Gahrton, tidigare EU-politiker (MP) och ordförande i Palestinagrupperna.

Storbritannien utvisar en israelisk diplomat sedan den israeliska säkerhetstjänsten än en gång blivit tagen på bar gärning med en s k ”utomrättslig avrättning”, denna gång av en Hamas-ledare i Dubai. Och häromdagen avbröt Mauretanien de diplomatiska förbindelserna med Israel. Omvärldens tålamod med Israels hänsynslösa arrogans håller på att ta slut. Men steget från ord till handling tycks långt.

EU fått rykte om sig att vara Palestinavänligt, vilket är en sanning med modifikation. Det är visserligen sant att EU-parlamentet 2002, efter Israels blodiga anfall mot flyktinglägret i Jenin, krävde att EU:s associeringsavtal med Israel skulle suspenderas. Men det beslutande EU-rådet var inte berett att gå från ord till handling.

Annars är det ingen tvekan om att artiklarna 2 och 79 i associationsavtalet ger en rättslig grundval för att tillgripa sanktioner.

I artikel 2 heter det att avtalet skall bygga på ”respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer” och i artikel 79 fastlås att om en part anser att den andre har underlåtit att uppfylla sina förpliktelser så föreligger en rätt att ”vidta lämpliga åtgärder”. Sådana åtgärder, och betydligt kraftigare sanktioner, har EU vidtagit mot dussintals länder och grupper.

Samtidigt är det ingen tvekan om att EU officiellt anser att Israel bryter mot principerna i associeringsavtalets artikel 2. I ett uttalande den 10 mars slog EU:s utrikeschef Ms Ashton fast att ”bosättningarna är olagliga enligt internationell rätt”. Och den 19 mars konstaterade Kvartetten, där EU ingår, att ”annekteringen av Östra Jerusalem är inte erkänd av världssamfundet”. Dessutom påminde man om att hela Jerusalems status är oavgjord och måste bli föremål för förhandlingar, vilket också understryks av att det på EU-kommissionens hemsida anges att Jerusalems status som Israels huvudstad ”icke är erkänd av världssamhället”. Enligt det senaste giltiga FN-beslutet skall hela Jerusalem (plus Betlehem) vara en internationell zon. Det är därför inte en enda stat har sin ambassad där, inte ens USA.

Kvartetten kräver också att Gaza-blockaden skall upphävas och säger att man stödjer palestiniernas sträva att upprätta en palestinsk stat inom 24månader. Hur ska det gå till? Ingenting tyder på att den högernationalistiska israeliska regeringen kommer att rätta sig efter vare sig EU:s eller Kvartettens verbala uppmaningar.

Istället kommer alltfler rapporter om att uppladdningen för ett israeliskt angrepp mot Iran är på gång, vilket skulle kunna leda till en ny storkonflikt i Mellanöstern. Därmed skulle allt vändas upp och ner och Israel, liksom så många gånger förr, kunna flytta fram sina positioner. Samtidigt skulle förstås radikala islamistiska grupper i arabiska och muslimska länder gynnas.

Den israeliske fredsveteranen Uri Avnery har pekat på en föga uppmärksammad rapport av general Petraeus, USA:s högste militäre ansvarige för bl a Afghanistan, Iran, Irak och Jemen, där Palestinakonflikten och USA:s ”favorisering” av Israel utpekas som huvudorsak till en rad hot mot USA:s säkerhetsintresse. Och gränsen för USA:s stöd till Israel utgörs av det egna säkerhetsintresset – om det skulle uppstå en konflikt mellan USA:s och Israels säkerhetsintressen är det USA:s som väger tyngst för varje amerikansk president. Håller den situationen på att uppstå?

I vilket fall som helst borde det vara hög tid för EU att se om sitt eget hus – om moral och principer inte räcker. Om USA:s säkerhet hotas av Israels hänsynslösa framfart, gäller givetvis detsamma i än högre grad för EU. Mellanöstern är både reellt och formellt (Medelhavsunionen, mm) nära knuten till EU.

De flesta EU-makthavare (däribland Carl Bildt) vet vad som måste göras: Israel måste utrymma de områden som ockuperades 1967. I utbyte får Israel behållas alla de erövringar man gjorde 1948-49 utöver FN:s delningsplan (däribland Västra Jerusalem). Dessutom får man, enligt Arabförbundets fredsplan från 2002, fred och normalisering med hela arabvärlden. Alla vet att det inte är idiotiska nålsticksattacker från Hamas och Jihad som är problemet, utan Israels erövringsvansinne. Men alla vet också att ingenting tyder på att Israel kommer att backa utan konkreta materiella påföljder.

Därför måste EU behandla Israel som man behandlar så många andra stater – med sanktioner. Upphäv associeringsavtalet. Avbryt allt vapensamarbete (vilket de rödgröna lovat göra för Sveriges del). Inför målinriktade sanktioner mot israeliska makthavare som gjort sig skyldiga till folkrättsbrott, på samma sätt som man gjort mot så många Balkan-politiker.

H&M:s etablering i det omstridda Jerusalem är ett uttryck för nonchalans mot palestiniernas lidande, vilket kommer att straffa sig när den blir upptäckt av hundratals miljoner araber och muslimer.

Att sluta köpa israeliska varor borde idag vara lika självklart som det var att inte köpa sydafrikanskt för tjugofem år sedan.