Läsartext: Internationella hjälpinsatser måste utvecklas

Världen och därmed även EU och Sverige behöver implementera ett förändrat och mer humant förhållningssätt vid hjälpinsatser av försvars- och säkerhetspolitisk karaktär. Inom EU föreligger stora skillnader i synen på frågor som rör unionens kris- och konflikthanteringsförmåga.

Skillnaderna kommer i fokus först när väl olyckan har inträffat. Från svenskt håll förefaller förhållningssättet till en krissituation vara att svenskar som reser eller vistas utomlands har ansvaret för sin egen säkerhet och själva skall ombesörja egna försäkringar mot oväntade händelser. Till viss del kan väl det vara riktigt, men i krissituationer är det ju inte enbart en fråga om ekonomisk ersättning, utan snarare en fråga om situationen är självförvållad eller inte. Innan staten begränsar sina kostnader i sådana situationer måste väl förutsättningarna först beaktas mer exakt. Jordbävningar till exempel förekommer lite då och då och vem kan med säkerhet förutspå dylika händelser. Utrikesdepartementet möjligen?

UD vill alltså att människor i katastrofsituationer ska klara sig själva. Detta gäller antagligen också militära konfliktsituationer och kriser. Katastrofer och konflikter måste analyseras utifrån andra utgångspunkter än tidigare. Det går inte att bara tänka utifrån militära strategier utan det måste också tas hänsyn till den humanitära verksamheten. Framför allt måste analysen grundas på tidigare erfarenheter.

Den största bristen är avsaknaden av adekvat underrättelseinformation. Planering av insatser måste kunna startas i ett tidigt skede med syfte att rätt åtgärd koordineras till tid och rum. Afghanistan, Irak och Gaza och även tsunamin i Indiska Oceanen är exempel på områden och händelser som vittnar om att det skulle ha behövts en mer klarläggande överblick innan själva insatsen påbörjades. Rätt insats, väl koordinerad med andra hjälpinsatser, leder som regel till framgång.

Den militära strukturen finns trots allt för att stanna. Även om krigets lagar råder vid flertalet nationella konflikter så finns det mycket att göra. Totalförbjud till att börja med både biologiska och kemiska vapen för att kanske så småningom komma åt även kärnvapnen. Motståndet mot det inhumana måste troligen föras på samtliga områden för att över tiden nå framgång. Insatslogistiken måste förändras med beaktande av respektive konflikts och katastrofs omfattning. Uppgifter av hithörande slag kräver stående resurser och auktoritet. Detta borde vara en uppgift för FN och eftersom regional kunskap i de här sammanhangen är viktig, torde EU kunna bidra med sådana planeringsunderlag.

Det är inte i dag fastlagt hur en svensk hotbild kan se ut, varken på kort eller på lång sikt. Det borde slås fast att den tidigare alliansfriheten inte längre är en del i den svenska neutralitetspolitiken. I och med att Sverige är med i EU så är landet på så sätt försäkrade hjälp av EU:s militära försvarsapparat. Ett framtida starkt försvar inom hela EU bör leda fram till ett fungerande internationellt operativt agerande i tänkbara konfliktområden över tid, med en kombination av skyddsstyrkor och humant bistånd enligt principen 50/50. Därför är det nu hög tid att tänka konstruktivt och samordna militära operationer med humanitärt bistånd. Samordningen bör vara en ledstjärna för de 27 staterna inom EU.

Tidigare har genomarbetade hotbilder och händelser i Sveriges närområde fått styra beredskapsnivån. I avsaknad av direkta hot borde försvarsmakten i huvudsak inrikta beredskapen och försvarsförmågan mot ett steg för steg-förfarande där försvaret har möjlighet att bibehålla en könsneutral värnplikt med inbyggda begränsningar till tid och rum. Däremot bör försvaret fortsättningsvis prioritera rörlighet kombinerat med små och medelstora förband.

Erfarenheterna med Nordic Battlegroup, NGB, och de uteblivna insatserna i Nordafrika lär ha kostat skattebetalarna åtskilliga miljoner kronor, vilket bör ligga som grund för undvikande av en sådan planering i framtiden. Militärt tränade förband bör i ökad utsträckning kunna ställas till samhällets förfogande vid exempelvis terroristattacker, där samhällsviktiga funktioner hotas.

Hot och händelser runt om i världen bör fortlöpande studeras och analyseras över tiden för att kunna vara till gagn vid insatser. Konflikten mellan Georgien och Sydossetien, som tidigt utvecklade sig till en militär konfrontation mellan Georgien och Ryssland, bör noga studeras inte minst med beaktande av bakomliggande orsaker. Oljan och transitering av naturgas kan mycket väl vara orsaker till framtida konflikter. Även andra allmänmänskliga orsaker bör studeras för att skapa såväl civila som militära beredskapsincitament.

I takt med att mänskliga rättigheter och internationell lag åsidosätts har det blivit ännu angelägnare med ett internationellt agerande i samverkan med FN. Dagens splittrade agerande leder som regel till onödigt lidande och många gånger stöd för tveksamma lokala ledarstrukturer. Det är i utbombade städer, sönderslagen infrastruktur, skadade människor som förödelsen och hopplösheten breder ut sig. Det är här den internationella terrorismen får sin grogrund och kan med lätthet övertala såväl unga som gamla människor till framtida terrorhandlingar. Det är därför som den samlade insatsen borde vara uppbyggd kring både ett militärt stöd och ett humanitärt bistånd.