Europafacket demonstrerar för ett för ett bättre EU men hur framgångsrik är fackets strategi, frågar sig skribenten.

Hoppa till artikelns andra spalt.

MittEuropa »
EU kan inte bli en social marknadsekonomi

Den internationellt välkände tyske samhällsforskaren Fritz W Scharpf har varit på besök i Sverige. Debatten gav en provkarta över arbetarrörelsen och vänsterns olika EU-strategier.

Den internationellt välkände tyske samhällsforskaren Fritz W Scharpf besökte ABF-huset i Stockholm den 13 april. Scharpf inledde frankt med att konstatera att EU inte kan bli en social union, eller en ”social marknadsekonomi”.

Är dessa ord, som faktiskt finns med i vissa EU-dokument och i vänsterprogram, meningslösa? Är det bara tröstgodis för en desillusionerad arbetarrörelse?
Att döma av åtminstone den tyske professorns klara och faktabaserade argumentation så torde svaret bli jakande.

EU bestämde sig tidigt, redan på 1950-talet, för att integrationen ska ske genom juridisk lagstiftning, inte genom folkstyre och politik. Det viktiga var att skapa en gemensam marknad med fri rörlighet, ickediskriminering på grund av nationalitet för juridiska personer, och främjande av konkurrens.

Det finns starka hinder, enligt Scharpf, för att få till stånd sociala lösningar inom EU. Skillnaderna är också stora mellan länderna, särskilt när EU numera omfattas av 27 länder.

Kommissionen har en extremt stark ställning, menade han. Om kommissionen inte vill, så blir det inga initiativ. Dess uppgift är i första hand att kämpa för fördragets överordnade principer. Till sin hjälp har de domstolen som redan på 1960-talet slog fast att EU-lagar och fördrag har direkt effekt i medlemsländerna och gäller framför nationella lagar och grundlagar. Domstolen är och ska vara immun mot politisk påverkan. Dessa två organ är som ler och långhalm i kampen för att vidga konkurrensen. Det finns rikliga exempel på deras samspel.

– Det finns en fundamental konflikt mellan demokratiska principer och EUs domstol och kommissionen, hävdade Scharpf.

Och han menade att den sociala marknadsekonomi som har haft en så stark uppslutning i Sverige nu liberaliseras genom beslut av EU. Social marknadsekonomi omvandlas till liberal marknadsekonomi. Om vi vill korrigera detta så krävs det att fördraget ändras.

EUs medlemsländer söker - och måste så göra - ständigt efter möjliga kompromisser, menade Schrapf. Det krävs en relativt liten majoritet för att blockera beslut i rådet. Och parlamentet, vars ställning har stärkts med Lissabonfördraget, måste samla en majoritet av de valda ledamöterna - i realiteten mer än 60 procent av rösterna - för att kunna påverka lagstiftningen. De rödgröna har i dag endast 37 procent av mandaten i Europaparlamentet.

Vid mötet fanns det givet opponenter. Sverker Gustavsson, statsvetarprofessor från Uppsala Universitet, var en av dem. Han tyckte att Scharpf linje inte stämde överens med socialdemokratins mer integrationspositiva linje, särskilt den tyska socialdemokratins. Gustavsson har i varje fall tidigare haft en oproblematisk uppfattning om de fyra ekonomiska friheternas inverkan på ländernas sociala och demokratiska välfärdssystem. Vi kan leva med den inre marknadens regler, men går det över i ett fullskaligt unionsbygge så uppstår det problem, har han ofta påpekat. Scharpfs forskning vidimerar uppenbarligen Gustavssons teser i denna del.

Arbetsmarknadsprofessorn, Birgitta Nyström, från Lunds Universitet, ansåg att Fritz W Scharpf hade en för pessimistisk uppfattning. Hon ville lyfta fram den mjukare formen av lagstiftning, den så kallade öppna samordningsmetoden. Och att EU nu kommer att ansluta sig till Europarådskonventionen för mänskliga rättigheter. Dessutom så finns proportionalitetsprincipen när EU överväger sin lagstiftning. Detta sammantaget bör ge länderna mer av frihet framöver, hoppades hon.

Scharpf menade att den mjukare lagstiftningen inte upphäver den hårdare, som finns fastslagen i fördrag och i EUs domstolspraxis. Och individuella mänskliga rättigheter är inte samma sak som kollektiva och sociala rättigheter. Proportionalitetsbegreppet är dessutom helt odefinierat.

LO:s jurist, Claes Michael Jansson, menade att det finns begränsningar för hur mycket makt EUs institutioner har rätt att förfoga över. Det är bara de av medlemsländerna tilldelade befogenheterna som gäller, menade han.

Fritz Scharpf kontrade med att EUs organ konsekvent har utvidgat sin kompetens.
– Det står inte någonstans i EUs dokument om att strejkrätten kan begränsas. Men då den ansågs hindra den fria rörligheten av tjänster så inskränkte domstolen konflikträtten i till exempel Lavalfallet.

Scharpfs slutsats var att han önskade att EU skulle ge länderna större frihet att kunna behålla och utvidga den sociala marknadsekonomin. Och att det är rimligt att skapa en balans för vad EU har rätt att besluta om och vad som medlemsländerna ska kunna avgöra självständigt. En balans som idag inte finns, eller åtminstone är flytande. Det borde finnas möjlighet att kunna överpröva domstolens beslutsbefogenheter om de gör våld på ländernas självbestämmande, avslutade han.

Jag tycker att detta väcker en del strategiska frågor om vårt demokratiska och sociala vägval.

Det har dels funnits en linje som utgått från EU-systemets så kallade demokratiska underskott och som alltid landar i att den politiska integrationen måste radikalt fördjupas. Denna linje företräds av bland andra liberaler och italienska socialister i EU. Denna linje tycks ha nått vägs ände, eftersom folket inte efterfrågar ett Europas förenta stater.

Den andra linjen, som Europafacket och svenska socialdemokrater slagits för, är att genomföra så många sociala minimidirektiv som möjligt, oberoende av om de har någon stark gränsöverskridande betydelse eller inte. Bara intentionerna är bra.

Men problemet är att flera av dessa direktiv trasas sönder på vägen. Antingen genom att de fylls ut och ändras av kommissionen eller döms ut av domstolen om de kommer i konflikt med den tyngre lagstiftningen om fri rörlighet och konkurrens. Eller om medlemsländerna inte klarar av att infoga dem i den nationella lagstiftningen. Det gäller till exempel arbetstidsdirektivet.

Scharpf uttrycker en tredje linje, men denna linje kräver också förändringar i fördraget när det gäller den fria rörlighetens företräde, något som inte är helt enkelt. Visserligen återstår mycket av konkreta alternativ från hans sida. Men det kanske inte är forskarens uppgift, utan något som växer fram genom politisk kamp.

MITTEUROPA

MittEuropa uppdateras inte mer.