Läsartext: Grekiskt stålbad får demokratiska konsekvenser

I helgen enades eurogruppens finansministrar och IMF om villkoren i detta räddningspaket. Detta ger Grekland ca 110 miljarder euro under en period av tre år. Det är hårda krav på nedskärningar och skattehöjningar som väntar det hårt skuldsatta landet. Genom att tillhandahålla enorma mängder kapital till en förhållandevis låg ränta hoppas de bidragande länderna kunna hejda den finansiella oron från att sprida sig till Portugal, Spanien och Italien. Länder som också nu är med och betalar med hjälp av nya lån.

För att få ta del av dessa pengar har nu Grekland förbundit sig att frysa lönerna i den offentliga sektorn, sänka pensionerna och höja moms och skatter. Detta kommer att göra att BNP minskar ytterligare och därmed även belåningsgraden. Landet kommer att få stå ut med hård utomstående styrning och övervakning under flera år framöver.

Lyckas inte räddningsförsöket innebär det att landet, mer eller mindre, går i konkurs. Det leder till att Grekland behöver ställa in betalningarna på sina lån, då kommer problemen inte bara att spridas till andra euroländer, utan också till den efter krisen så ömtåliga banksektorn. De europeiska bankerna är exponerade mot den grekiska statens lån till ett värde som motsvarar summan av hela räddningspaketet. Än värre är exponeringen mot Portugal, där spanska banker står för en tredjedel av summan, det gör att dominoeffekten kan bli påtaglig.

Förutsättningarna förändras hela tiden, i början talades det om 20 miljarder euro i krispaketet, sedan blev det 45, 80 och nu 110 miljarder. Osäkerheten är stor och insatserna höga. Den monetära unionen saknar en stabil finansiell bas och ekonomierna är inte jämt utvecklade. Det var snarare svulstiga stormaktsambitioner som avgjorde när Grekland, Portugal och Spanien erbjöds medlemskap i EMU och inte ekonomiska grundvalar. Det är misstag som nu kostar pengar och prestige för hela europasamarbetet.

De som får betala är som alltid de som stått längst ifrån de beslut som tagits. Det är grekiska pensionärer och arbetstagare som förväntas öppna sina plånböcker och betala för vad banker och politiker ställt till med. Det har skrivits spaltmeter om de ekonomiska följderna av denna kris. Det saknas däremot ambitioner att förstå sig på de sociala konsekvenser som följer i krisens spår. Man kan bara spekulera i var det här får för demokratiska följder. Vad händer med politikerförakt och främlingsfientlighet? Ett resultat vi redan kunde avläsa förra veckan var framgången för det extremt nationalistiska och uniformsklädda Jobbik i Ungern. Ungern är ett land utanför EMU som drabbats hårt av den ekonomiska krisen och har redan genomgått ett stålbad utformat av det nu åter aktuella IMF.