Läsartext: Toppmötets strategi leder Europa fel

Den borgerliga majoriteten styr Europa på fel kurs. Det visar sig tydligt i den pågående processen med en ny EU-strategi för tillväxt och sysselsättning, och i hanteringen av den ekonomiska krisen. Den föreslagna strategin saknar helt målsättningar för det goda arbetet. Och högerns besatthet av nedskärningar och ensidiga åtstramningar riskerar tillväxt, jobb och välfärd.

EU uppdaterar nu sin långsiktiga tillväxt- och jobbstrategi från år 2000, men trots dagens större utmaningar, i form av klimatförändring, finanskris och arbetslöhet, stärks inte de politiska och ekonomiska instrumenten för att genomföra den. Det är samma utmaningar i Sverige som i Europa. Det handlar om tydliga val: Vad ska vi prioritera, jobb eller ökade klyftor? Är skattesänkningar eller investeringar i utbildning, företagande och klimatåtgärder vägen framåt?

I den så kallade Europa 2020-strategin nöjer sig den borgerliga majoriteten i EU-kommissionen, Europeiska rådet och Europaparlamentet med att sätta upp mål för tillväxt och sysselsättning utan stöd av effektiva lagar och tillräckliga resurser. Och receptet man utfärdar på den ekonomiska och finansiella krisen är ensidiga nedskärningar i de offentliga utgifterna, utan hänsyn till konsekvenserna för välfärden. Europa behöver hållbara offentliga finanser, men också investeringsutrymme för att skapa tillväxt, med fler och bättre jobb. Drastiska nedskärningar som kväver tillväxten riskerar att leda till ännu sämre statsfinanser och en ännu djupare kris. Denna form av deflationspolitik prövades på 1930-talet med massarbetslöshet som resultat.

Men det räcker det inte med vilken tillväxt som helst. Tillväxten måste bli grönare och mer inkluderande.
För oss i den europeiska arbetarrörelsen är det en självklarhet att förena en framsynt klimat- och energipolitik med full sysselsättning och rättvist fördelad välfärd. För att skapa grön tillväxt måste det relativa priset på kolsnål teknologi minska samtidigt som vi i Europa ändrar det sätt vi producerar, konsumerar och förflyttar oss. Lyckas detta kan Europa ta ledningen i kampen mot klimatförändringen och i skapandet av nya hållbara arbetstillfällen.

Den gröna omställningen handlar inte enbart om att skapa nya gröna jobb, utan också om att göra dagens jobb och industri hållbar. Trots detta kommer övergången att medföra förlorade arbetstillfällen inom existerande näringar. För oss är det därför viktigt att omställningen blir rättvis, genom ett aktivt offentligt deltagande. Utan en aktiv industripolitik kommer vi inte att klara av den nödvändiga strukturomvandlingen på ett socialt acceptabelt sätt.

En inkluderande tillväxt kräver både hållbara välfärdssystem och fler jobb, men också bättre jobb. Avsaknaden av konkreta mål för det goda arbetet är en av de stora bristerna med förslaget till tillväxtstrategin för de kommande tio åren. För att nå målen om höjd sysselsättningsgrad och ekonomisk tillväxt är det centralt att ta till vara de anställdas förutsättningar och kompetens. Förhållandena i arbetet måste göra det möjligt att både vara effektiv och att kunna arbeta fram till pension. Nyckelprioriteringar bör därför vara investeringar i forskning och utveckling, utbildning, arbetets kvalitet och organisering samt trygghet vid omställning och byte av arbete. Goda arbetsvillkor och social trygghet är en förutsättning för ekonomisk utveckling.

Möjligheterna till att uppnå de mål vi sätter är naturligtvis också begränsade av övrig europeisk och nationell lagstiftning samt tillgänglig finansiering. Att i EU:s ”2020-strategi” anta mål om goda arbetsvillkor, antändiga löner och minskade klyftor får ytterst små effekter om man samtidigt stillasittande låter EU-domstolen ta ifrån medlemsländer och fackföreningsrörelsen medlen för att uppnå dessa mål. Och tillväxt och jobb kan inte skapas utan investeringar.

Därför behövs ett parallellt arbete vid sidan av strategin. Ett arbete som garanterar att medlemsländer och fackföreningar har de medel som krävs för att vi ska nå våra högt ställda mål. Ett sådant arbete måste hitta vägar att värna de nationella arbetsmarknadsmodellerna mot EU-domstolens klåfingrighet. Vi måste hitta former för att stärka fackföreningsrörelsen i Europa, utan att vi underminerar de nationella system som idag bärs upp av redan starka fackföreningar. Domen i Laval-fallet måste bli starten på en nödvändig reform av EU-rätten, inklusive en ändring av utstationeringsdirektivet. Dessutom behövs investeringar i livslångt lärande och kompetenshöjning, och mer EU-samordning för att skapa ett ekonomiskt utrymme, till exempel genom skatter på miljöutsläpp och finansiella transaktioner.

Lyckas vi inte med detta kommer Europa att stagnera till ett stadie av jobblös tillväxt. Vi kommer aldrig att uppnå målen om ett inkluderande arbetsliv, där människor ges utrymme och möjligheter att utveckla både sig själva och sin arbetsplats.

Idag styrs Europa i stor utsträckning av den politiska högern och under deras ledarskap är vi på väg åt fel håll. Den 19 september har alla svenskar möjlighet att styra Europa på rätt kurs genom att välja en ny svensk regering.