EU-kommissionen, med ordförande José Manuel Barroso, borde ha hanterat krisen bättre, menar Sony Kapoor.

EU-kommissionen, med ordförande José Manuel Barroso, borde ha hanterat krisen bättre, menar Sony Kapoor.

Bild: Fredrik Haglund

MittEuropa »
EU:s krishantering var undermålig

EU:s reaktion på krisen har varit anmärkningsvärt dåligt samordnad för ett område som utger sig för att vara en ”inre marknad”. Därför bör nu EU samordna skattepolitiken bättre och införa europeiska miljöskatter och skatter på finansiella transaktioner. Det måste också finnas större möjligheter att avvika från de skuld- och underskottsregler EU införde i samband med att euron antogs som gemensam valuta. Det skriver Sony Kapoor, chef för den internationella tankesmedjan Re-Define.

I en tid då EU mest av allt måste stå enat i sin reaktion på krisen har medlemsstaterna ägnat sig åt att käbbla och gräla offentligt. Detta inger föga hopp om de mer djupgående, grundläggande förändringar av de ekonomiska styrmekanismerna som snabbt behövs. Utan dessa ser både euroområdets och EU:s framtid allt annat än ljus ut. 

EU:s samfällda reaktion på krisen blottlade inte bara allvarliga problem med apparaten för krishantering i unionen, utan även bristerna i den ekonomiska styrningen i ”fredstid”. Dessa är i sin tur en följd av inte bara frånvaro av tekniska och rättsliga samordningsmekanismer, utan även avsaknad av vilja och ledarskap på politisk nivå. 

EU:s reaktion på krisen, i form av 1) räddningsaktioner för banker, 2) utökade insättningsgarantier, 3) ställande av obligationsgarantier, 4) kapitaltillskott, 5) hantering av banker med gränsöverskridande verksamhet, 6) finanspolitiska stimulanser och nu åtstramningsåtgärder, har varit anmärkningsvärt dåligt samordnad för ett område som utger sig för att vara en ”inre marknad”. 

Andra meningsskiljaktigheter har blottlagts mer nyligen i och med EU:s, och i synnerhet euroområdets, reaktion på de problem som omger Greklands och vissa andra EU-länders statsskulder. Det offentliga grälande och isolerade synsätt som föregick både räddningspaketet för Grekland och den mer omfattande stabilitetsmekanism som utarbetats under de senaste månaderna har allvarligt undergrävt paketens trovärdighet och effektivitet.

Denna isolerade och dåligt samordnade syn på beslutsfattandet i EU är kontraproduktiv och ohållbar. Vad bör EU göra i stället?

Beslutet att skapa en inre marknad och en valutaunion utan att inrätta tillräckligt långtgående mekanismer för politisk samordning var riskfyllt redan från början. Som en följd har EU försatt sig i en i grund och botten ohållbar situation. Den nuvarande kombinationen av en integrerad ekonomisk verklighet och en otillräckligt samordnad ekonomisk politik är ytterst instabil. EU – i synnerhet euroområdet – måste välja mellan mindre union och mindre integration eller mer union och mer integration. 

Avsaknaden av tillräcklig politisk vilja för en ”allt fastare sammanslutning” betyder att vi måste arbeta i riktning mot de näst bästa lösningarna på medellång sikt. Dessa kommer inte på långa vägar att motsvara de åtgärder för högre ”finansiella transfereringar” och ”samordnat beslutsfattande” som kännetecknar andra välfungerande områden med gemensam valuta och välintegrerade ekonomiska områden. Hur skulle de se ut?

EU gick in i krisen med få beredskapsinstrument. Avsaknaden av instrument för att hantera bankkonkurser var så gott som total, på både medlemsstats- och EU-nivå. Detta ledde till praktiska fullständiga kaos i beslutsfattandet under EU:s inledande reaktion på krisen. EU måste nu snabbt inrätta instrument för att hantera konkurser för finansinstitut på både medlemsstatsnivå, när det gäller nationella institut, och EU-nivå, när det gäller institut med gränsöverskridande verksamhet.

Likaså har den grekiska skuldkrisen och de kraftiga störningarna på statspappersmarknaderna framhävt avsaknaden av en systematisk mekanism för att angripa statsskuldsproblem. EU måste snabbt inrätta en likviditetsstödjande facilitet för länder som tillfälligt får svårt att klara sitt upplåningsbehov samt en rättvis och förutsägbar skuldsaneringsmekanism för länder som lider under ohållbara skuldbördor. 

Även om en mer samordnad finanspolitik och större möjlighet till finansiella transfereringar mellan medlemsstaterna idealiskt skulle ingå i en bättre EU-omfattande styrmekanism, är det politiska intresset för detta för närvarande ljumt. I stället har medlemsstaterna återvänt till stabilitets- och tillväxtpakten, som underbyggde det politiska landskapet under tiden före krisen. Pakten kränktes nästan lika ofta som den följdes. Än viktigare är att många länder, såsom Spanien och Irland, som mycket troget uppfyllde dess krav, faktiskt är de som nu har problem med sina offentliga finanser. 

Några av stabilitets- och tillväxtpaktens grundläggande brister är att den 1) bygger på siffror och utfall utan grund i den politiska samordningen, 2) inte gör åtskillnad mellan olika orsaker till skuld- och underskottsproblem, 3) i vissa fall kan vara procyklisk och medföra sanktioner för länder med svag budgetställning. Många av dessa brister integreras också i de pågående diskussionerna om att revidera stabilitets- och tillväxtpakten, som sannolikt kommer att fallera igen. 

Den finanspolitiska samordningen måste nu i långt högre grad bygga på bättre samordning av skattepolitiken. En konsoliderad bolagsskattebas, gemensamma hårdare åtgärder mot skatteundandragande och skatteflykt samt en överenskommelse om minimisatser för kapitalvinst- och inkomstskatter för bolag och enskilda vore steg i rätt riktning. 

Detta understöds med fördel av en överenskommelse om att införa europeiska miljöskatter och skatter på finansiella transaktioner, med ett system för intäktsdelning mellan medlemsstaterna och EU-kommissionen. Kommissionens intäkter kan användas till bättre europeisk infrastrukturutbyggnad och till att bygga upp en beredskapsfond för ”sämre tider”, som även kan användas till kontracyklisk finanspolitik. Dessa intäkter kan även användas för att finansiera återbetalning av euroobligationer som i sin tur kan användas för att tidigarelägga infrastruktursutgifter eller i syfte att hjälpa medlemsstater i knipa. 

Det måste finnas större manöverutrymme för tillfälliga avvikelser från skuld- och underskottsrestriktioner i syfte att införa kontracykliska inslag i det finanspolitiska beslutsfattandet.

De ekonomiska strukturerna i ekonomier såsom Tyskland och Nederländerna är mycket olika dem i ekonomier såsom Spanien och Portugal. De gick med i eurosamarbetet i olika ekonomiska utvecklingsskeden och med olika nationella ekonomiska särdrag, och den "konvergens" på vilken logiken bakom en valutaunion vilade inträffade egentligen aldrig. 

Detta betydde att den ”universalränta” som ECB fastställde för euroekonomierna var för hög för ekonomier med låg inflation och låg tillväxt, såsom Tyskland och Nederländerna, och för låg för ekonomier med hög inflation och hög tillväxt, såsom Spanien och Portugal. 

I avsaknad av en fastare politisk sammanslutning och ett mer samordnat ekonomiskt beslutsfattande fortlever dessa asymmetrier, som leder till ökade EU-interna obalanser och skillnader i konkurrenskraft av det slag som har bidragit till att framkalla de pågående statsskuldsproblemen i euroområdet. 

Ett sätt att dämpa dessa asymmetrier vore att allmänt införa kassakrav, likviditetskrav och sektorspecifika variabla försiktighetsnormer, t.ex. för belåningsgrader på fastighetsmarknaden, som de nationella centralbankerna inom euroområdet kan tillämpa. Genom att kräva att variabla reserv- och likviditetsbelopp hålls mot tillhandahållandet av krediter kan de nationella centralbankerna i själva verket ändra realräntorna i ett land så att de blir lämpligare för olika ekonomiska strukturer och olika skeden i konjunkturcykeln. 

I avsaknad av politisk vilja för en ”allt fastare sammanslutning" måste EU anta en uppsättning kompromisslösningar som kombinerar bättre politisk samordning på områden såsom skattebaser och beredskapshantering med mer politiskt utrymme för medlemsstaterna på områden såsom penningpolitik och framför allt utövande av finanspolitik under hela konjunkturcykeln.