Läsartext: Därför blir Reinfeldt vår nästa EU-president

I förra veckan rapporterade TT att vår svenske utrikesminister, Carl Bildt, placerats som nummer 95 på tidskriften Foreign Policys lista över världens stora tänkare. Det är Bildts kontroversiella tankar kring ett enat Europa, som nu givit honom plats bland världens stora namn.

Det är inte första gången Bildt förekommer i spekulationer på internationell nivå. I arbetet med att driva igenom och fastställa Lissabonfördraget var ryktesspridningen i Bryssel stundtals påtaglig i frågan vem som skulle ges det prestigefyllda uppdraget att leda det Europeiska rådet, vem som skulle få agera ”EU-president”. Den svenske utrikesministerns namn var ett av många som tankesmedjor, ledarskribenter och andra proffstyckare, menade hade möjlighet att få uppdraget.

Bildt blev ju dock, som bekant, inte EU-president, utan istället valde EU-länderna en relativt okänd man till vad som kan tyckas unionens mäktigaste position. Herman Van Rompuy, en tillsynes grå, tråkig, flamländsk kristdemokrat, fick byta ut sina arbetsuppgifter i det konfliktbenägna Belgien mot ett Europa i svår finanskris, då det stod klart att han skulle bli EU:s första ”president”.

Som person tycks Van Rompuy inte vara det mest färglada kortet i kortleken. Många beskriver honom som en mjäkig ledare med trist uppsyn. Diskussionerna om att han valts som ett resultat av maktspel bakom stängda dörrar, där han varit den kandidat som inget land misstyckt, snarare än den kandidat som alla länder spontant framhållit, blev ofrånkomliga. Valet av Van Rompuy blev ett val av mötesordförande, snarare än EU-president.

För den som givit sig fem minuter åt att studera EU och Europas historia sedan 1950-talet framstår valet av Van Rompuy till EU:s kanske viktigaste position, som föga förvånande. Genom historien och skapandet av EU:s gemensamma politik, dess olika institutioner, och dess utvidgning, återkommer ständigt kompromissens konst.

Utifrån den aspekten framstår valet av ledare i Van Rompuy, vars främsta arbetsredskap tycks vara tron på lyssnandet, lagandan och lyhördheten, som mycket typiskt för europeisk politik. Van Rompuy lyckades under sin tid som Belgiens premiärminister förhandla sig fram i ett snårigt och svårstyrt politiskt landskap, medan andra potentiella kandidater till EU-presidentjobbet - likt Bildt och Blair- under sina politiska karriärer gjort sig kända för att reta upp såväl politiska ledare, som företagsledare, och intresseorganisationer. När kontrovers ställs mot kompromiss väljer Europa i regel kompromiss.

I december 2009 utsåg den franska tidningen Tribune vår svenske statsminister Fredrik Reinfeldt till Årets europé. Reinfeldts egenskaper och politiska fingertoppskänsla under det svenska EU-ordförandeskapet fick stormiga vindar i unionen att plötsligt avta i styrka. Reinfeldts lugn, lyssnande och taktiska skicklighet sades vara att inte underskatta i det viktiga arbetet.

Om det är Van Rompuy som fått äran att skapa och sätta upp de standards för hur rollen som ordförande i det Europeiska rådet ska utageras, lär hans efterföljare med fördel påminna om honom. Här kan tänkas att en borgerlig politiker, från ett mindre EU-land, med kompromissens konst i blodet, får möjlighet att greppa Van Rompuys stafettpinne.

Tittar man till Reinfeldts revolutionära arbete på hemmaplan, med projekt som de Nya Moderaterna och Alliansen, och hans framgångsrika tid som EU-ordförande i tider av finanskris, klimattoppmöte och ratificering av en svårsmält konstitution, talar mycket för att Reinfeldt lyckats utveckla egenskaper som i europeiskt strålkastarljus behövs och uppskattas.

Visst är det kul att Carl Bildt nu figurerar som en av världens stora tänkare, men frågan är om det inte är Fredrik Reinfeldt som vi framtiden kommer att få se i riktigt stora sammanhang. EU:s suktande efter lyssnande, lyhörda och kompromissinriktade ledaregenskaper är något som i alla fall talar för Reinfeldt då Van Rompuys efterträdare en dag skall krönas.