Osmidigt spionsamarbete på EU-nivå

Sedan slutet av 1990-talet har tre stora säkerhetssamarbeten dragit igång på EU-nivå. Huvudmålen är att bekämpa terrorism och att sätta EU på kartan som en säkerhetspolitisk aktör. Men ibland har samarbetet i praktiken gått väldigt trögt.

De områden som EU-länderna helst samarbetar kring är terrorism och organiserad brottslighet. Däremot finns en större återhållsamhet när det gäller information som man tror kan leda till ekonomiska fördelar för andra länder, till exempel när det gäller trender och utvecklingstendenser. Men även om alla parter bedöms vinna på ett samarbete kan det hindras.

– De olika underrättelseorganisationerna överlappar varandra och när tjänstemännen har lagt ner tid och pengar på en fråga så släpper de ogärna på sina kompetensområden, säger Björn Fägersten, som skrivit en avhandling om internationellt säkerhetssamarbete, i ett uttalande.

Hur har de här olika samarbetena generellt fungerat?

– Överlag skulle jag nog det säga att det ibland fungerar väldigt bra. Det som är lite komplicerat är att det inte blir alls så som staterna tänkt sig. Ibland går samarbetet nästan bättre än vad staterna tänkt sig, och det drar iväg snabbare än vad man hade trott, och ibland är det väldigt segt, säger Björn Fägersten.

CTG och SitCen är enligt Björn Fägersten exempel på multilaterala samarbeten som fungerat bra, medan det gått trögt med Europol. Orsaken tror han är att Europol är en mycket mer demokratisk och formell struktur, där det kan vara svårare för till exempel två länder att byta information med varandra utan att samtidigt meddela alla andra.

– Jag tror att den största effekten är att Europol aldrig lyckats etablera sig som en viktig spelare inom terroristområdet. Men om det är en förlust kan man ju diskutera, för som det ser ut idag så finns det ju snarare för många aktörer än för få som sysslar med kontraterrorism.

Avhandlingen, som läggs fram vid Lunds universitet i helgen, bygger bland annat på intervjuer med personer från 11 europeiska stater som har anknytning till underrättelsevärlden.

Har det varit svårt att få de här inom underrättelsetjänsterna att tala?

– Alla mina intervjupersoner är utlovade anonymitet, och det har varit en förutsättning. Men i allmänhet har det gått lättare än vad jag trodde. Rätt många i den här världen verkar ha ett behov av att prata.