Västsahara. Nu krävs självkritik och rannsakan av EU och dess medlemsländer, skriver Olle Schmidt.

Västsahara. Nu krävs självkritik och rannsakan av EU och dess medlemsländer, skriver Olle Schmidt.

MittEuropa »
Även Västsahara måste diskuteras nu

Jag vill se ett EU som fungerar som en pålitlig och seriös partner till demokratikämpar runt om i världen. Då måste vi sopa rent framför egen dörr först.

Sedan årsskiftet håller kartan på att ritas om i vårt närmaste grannskap. Det är uppenbart att flosklerna om stabilitet inte håller i längden. Sedan elfte september har den ökande polariseringen och olika rädslor – mer eller mindre befogade – gjort att demokratisträvan fått stryka på foten för realpolitiska mål i europeiska länders relationer med grannarna i Nordafrika.

Nu kommer konsekvenserna, och Europa får tillfälle att ompröva var man egentligen står. Det är ett möjligheternas fönster vi ser idag. Status quo, det är nu tydligt, är inte ett tryggt alternativ. Stabilitet kan inte vara en ursäkt för diktatur.

I förra veckan besökte jag Marocko, och fick vara med under en lugn manifestation i huvudstaden Rabat. Flera tusen demonstranter krävde politiska reformer, krafttag mot korruptionen i landet och ett oberoende juridiskt system. Jag träffade också flera representanter från människorättsorganisationer som krävde förändring. De framhöll vikten av att skapa ett öppnare marockanskt samhälle med en konstitutionell demokrati.

Det ska framhållas att Marocko har en annan situation än till exempel Egypten. Men jag tror trots det att Marocko med dess enväldige kung Mohammed VI, som hittills klarat sig någorlunda undan oroligheter, också till slut måste tillmötesgå kraven om maktspridning, demokrati och bättre sociala villkor. De unga i Marocko har fått nog och vill ha ett bättre liv.

Detta gäller dock inte bara den marockanska ungdomen, utan även de unga som växt upp i det av Marocko ockuperade Västsahara. Många har levt sitt hela liv i flyktingläger. De har få möjligheter att förverkliga sina drömmar och förhoppningar. Inte heller för Västsahara är status quo ett alternativ. De unga som växer upp utan hopp och möjligheter har inget att förlora på att ta till våld. Ju längre tiden går utan konflikten får en lösning, desto fler barn får en hel uppväxt i flyktingskap. Och EU har ett tungt ansvar här.

I spåren av jasminrevolutionen i Nordafrika ställer sig nu Europas ledare upp och säger att det var fel att hålla diktatorer under armarna. Frankrikes utrikesminister fick avgå efter att ha fraterniserat med Ben Alis regim. Men är detta bara tomma ord eller kommer vi se en verklig omsvängning av politiken? Kommer folkrätt och demokrati nu att kunna gå före realpolitik och ekonomiska intressen?

Europeiska Unionens råd röstade nyligen och trots Sveriges nejröst igenom ett förlängt fiskeavtal med Marocko. Beslutet är ytterst beklagligt. Spanien, Portugal och Frankrike har stora ekonomiska intressen och många fiskebåtar i marockanska vatten, och dessa intressen fick väga tyngst i Rådets beslut. Problemet är att fiskeavtalet inte specificerar en sydlig gräns för vilka vatten som inkluderas, viket innebär att Västsaharas kust i praktiken anses ingå. Detta är i tydlig strid med folkrätten.

Nu krävs självkritik och rannsakan av EU och dess medlemsländer. Nu krävs stringens och konsekvens om det ska finnas något uns av trovärdighet kvar i våra fortsatta högtidstal om folkrätt och demokrati. Jag vill se ett EU som fungerar som en pålitlig och seriös partner till demokratikämpar runt om i världen. Då måste vi sopa rent framför egen dörr först.