Arkivbild: Mariano Rajoy och det konservativ Partido Popular förväntas vinna det spanska valet på söndag.

Arkivbild: Mariano Rajoy och det konservativ Partido Popular förväntas vinna det spanska valet på söndag.

MittEuropa »
Inget självklart val i Spanien

Trots att prognoserna pekar på högerseger i det spanska valet kan situationen vara förändrad på söndag. Det har hänt förr, skriver författaren Margareta Strandman Dahlberg från Mallorca, Spanien.

Allt pekar på att det denna gång blir högerpartiet Partido Popular (PP) som går ut som vinnare i valet till den spanska kongressen och senaten. I valet i maj tidigare i år, till en del regionsregeringar och kommuner, gick ”de blå” fram som en stormvåg, från Asturien i norr till Andalusien i söder. Resultatet anses komma att spegla söndagens parlamentsval.

Det socialdemokratiska partiet PSOE ( Partido Socialista Obrero Español) har haft regeringsmakten i landet sedan år 2004. De regerade tidigare också mellan 1982 och 1996, i fjorton år, då Felipe González var regeringschef. Därefter regerade PP med Aznar i åtta år, mellan 1996 och 2004.

Valet år 2004 blev ett spännande val. I sista stund segrade PSOE, trots att PP själva trodde att de skulle få de flesta rösterna. Så kom tågattentatet i Madrid, med hundratals döda och sårade, bara en vecka före valet. Det fick antagligen de osäkra väljarna att ta ställning mot PP, vars ledare José María Aznar hade dragit in landet i kriget i Irak, något som även många av dess ”säkra” väljare var emot. Allt pekade på att integristiska grupper från olika länder i arabvärlden stod bakom. PP menade utan säkra bevis att den baskiska terrororganisationen ETA låg bakom.

PSOE segrade och José María Rodríguez Zapatero, blev regeringschef. De fyra första åren hann partiet få igenom många lagförslag i både kongressen och senaten, där det haft egen majoritet.

Rätt till fri abort infördes. Giftas- och adoptionsrätt för homosexuella män och kvinnor, ny strängare trafiklag som minskat antalet dödsfall, lag om förbud mot tobaksrökning i alla offentliga lokaler och på arbetsplatser och lag om ansvar för handikappade i behov av särskilt ekonomiskt stöd för vård. Detta är endast ett fåtal av alla lagar som skapats under de hittills åtta åren med PSOE vid makten. Lagar som har gjort Spanien till ett modernare och mera rättvist land för det stora flertalet.

Dock kom arbetslösheten att stiga oupphörligt under åren efter 2007. Den är idag drygt 20 procent, över fem miljoner är arbetslösa. Bland ungdomarna är den över 45 procent. Det är PSOEs stora problem, som är svårt att lösa på kort sikt. Åtgärderna blir inte till synliga tillräckligt snabbt.

Det allra största och viktigaste som uppnåtts under dessa båda mandatperioder är ETA:s beslut om att upphöra med sina attentat och sin ekonomiska utpressning av baskiska företagare. Bara för någon vecka sedan kom ett nytt uttalande. De har också gått med på att låta alla sina vapen konfiskeras. Samarbetet mellan de båda partierna PSOE och PP den spanska polisens skicklighet och den franska säkerhetspolisens värdefulla samarbete under de senaste decennierna, har varit betydelsefullt för ETA:s upplösning. Men mest av allt har den politiska situationen i Baskien betytt. Där hade den politiska makten sedan 80-talet innehafts av PNV, Baskiska Nationalistpartiet. Efter valet 2008 kunde PSOE bilda regering, med stöd av endast ett par mandat från Partido Popular. PSOE med Patxi López fick ansvaret för den problematiska politiska situationen i regionen.

En ny aktör ”bubblade upp” vid lokalvalen i maj. MILDU kallar sig partiet, som innesluter en rad radikala småpartiet, som har Baskiens självständighet på sitt program. PP har lovat överklaga domstolens beslut som gav dem laglig rätt att medverka i val. Man kan undra hur PP kan hålla ordning på alla de överklaganden de framställt under de senaste åtta åren?

Märkligt är Andalusien, som alltsedan den spanska demokratins födelse har utgjort PSOE starkaste stöd. I de lokala valen gick PP fram med stormsteg och striden om väljarna är häftig under den pågående valkampanjens sista dagar.

Felipe González har varit med under kampanjens sista dagar och han menar att det är ”inte möjligt att Andalusien sviker PSOE”. Får han rätt - eller fel?

Plötsligt har allt blivit upp och ner i det här landet. Till och med Katalonien kan komma att överraska denna gång. I katalanska regeringen har CUI, den nationalistiska centerunionen egen majoritet sedan i maj, liksom också i Barcelona, där PSOE tidigare oftast har dominerat. Håller spanjorerna på att överge sitt progressiva sätt att tänka och agera? Är det den svåra krisen som PSOE får skulden för att inte ha hanterat tillräckligt skickligt?

Extremadura och Asturien, som gett självklara röster för PSOE, gick också förlorade i regions- och lokalvalet i maj. Varför?

De som  nu sviker partiet, liksom också 15maj-rörelsens aktörer menar, att partiet har fört en nyliberal politik, övergivit sina socialistiska ideal, givit stora summor pengar till en rad banker, lyssnat för mycket på marknadens spekulanter och glömt bort de arbetslösa, de hemlösa, de gamla och de sjuka. Lite sanning ligger det däri.  

Helt klart är det mycket svårt för ett parti, att i en pågående krissituation som denna, gå ut som något annat är förlorare. Ändå hoppas nog de flesta, de som inser vad som står på spel, att Partido Popular, inte ska får egen majoritet. Och det är inte första gången som ett valresultat blir annorlunda än de prognoser som gjorts. Dessutom vet vi inte vilka av de  nationella partierna som de regionala partierna i Katalonien och i Baskien till sist kommer att ge sitt stöd till. PP har ”gjort bort sig” vid olika tillfällen gentemot båda regionerna och den klara skillnaden i valet står mellan en tillbakagång mot ett konservativare samhälle, om PP får regeringsmakten, och det öppnare och mera solidariska och toleranta samhälle som PSOE står för.

Båda partierna har en svår och ekonomiskt krävande tid framför sig, med ett nödvändigt sparande och vissa åtstramningar. Men sättet på vilket det genomförs är vad som skiljer de båda åt.