Europa klarar sig inte utan samarbete betonar Staffan Nilsson. Arkivbild.

Europa klarar sig inte utan samarbete betonar Staffan Nilsson. Arkivbild.

Europeiskt sambete är mest rationellt

För att undvika ett ”race to the bottom” måste vissa beslut tas på europeisk nivå. EU har inte råd att låta en enda av sina medlemsstater falla samman. Det skriver Staffan Nilsson, ordförande i EESK i replik till Sara Skyttedal (KDU).

I sitt inlägg på Europaportalen (121011) ifrågasätter Sara Skyttedal värdet av ett fördjupat europeiskt samarbete, vilket hon menar skulle innebära en för stor maktförflyttning från de svenska medborgarna. Hon anser att EU bör hålla sig till sina "kärnuppgifter", som upprätthållandet av gemensamma värderingar och tillväxtfrämjande åtgärder. Men kan EU behandlas som ett smörgåsbord där godbitar plockas ur och man struntar i resten? Kan "kärnuppgifterna" verkligen isoleras från andra områden? Och vad menas egentligen med "maktförflyttning"?

"Maktförflyttningar", som Skyttedal varnar för, är inget nytt, utan har tvärtom alltid skett i mänsklighetens och så även Sveriges historia. Nationalstaten som idag har lyckats få hegemoni i vår föreställningsvärld har inte alltid varit en självklarhet utan är som idé endast ett par hundra år gammal. Makt har alltid flyttats till och från olika nivåer, men att flytta upp makten till en "högre" geografisk nivå (Europa istället för Sverige, kommunen istället för socknen, kungen istället för den lokala adeln) betyder inte automatiskt mindre demokrati. Demokrati handlar om individens och gruppens rättigheter, men också om att faktiskt kunna förverkliga gemensamma mål. Samordning för reformer behöver ofta ske på hög geografisk nivå för att säkerställa deras effektivitet.

För att förstå vikten av just samordning kan man använda sig av det så kallade "fångarnas dilemma". Det är en etablerad modell inom den statsvetenskapliga spelteorin, vilken betonar vikten av förutsägbarhet och samordning i situationer när samarbete vore mest rationellt, men spelarna på grund av bristande information, osäkerhet och jakt på kortsiktiga relativa fördelar har svårt att agera just rationellt. Kristider kan ge upphov till sådana osäkra situationer, under vilka samordning ter sig ännu svårare än vanligt, men samtidigt är ännu viktigare än vanligt.

I en av krisen än mer upphettad konkurrenssituation kan de europeiska länderna försöka vinna snabba fördelar gentemot varandra när det handlar om att locka till sig investeringar och vinna ratingagenturernas gunst. Men i jakten på detta kan oseriösa politiker kompromissa med sociala rättigheter och för att undvika sådana situationer, som i slutändan ingen tjänar på, krävs samordning. Vissa beslut måste kunna få tas på en högre nivå för att staterna ska kunna lita på att de andra inte tar till kortsiktiga och rent destruktiva knep ("race to the bottom") för att få snabba fördelar. Detta är grunden till sund tillväxt och just tillväxtsfrämjande är något som ju Sara Skyttedal tycker ingår i EU:s kärnuppgifter.

För att få igång tillväxten igen behövs investeringar, inte bara besparingar. De besparingar som görs under EU:s övervakning måste balanseras med sociala åtgärder. Unionen får inte förminskas till en indrivare som regeringar anlitar för att tvinga på andra åtstramningar eller en syndabock bakom vilken (o)ansvariga nationella politiker kan gömma sig från folkets ilska. Då ekonomi och sociala förhållanden inte kan kopplas från varandra kan EU inte bidra med samordning på det ena området och helt ignorera det andra.

EU bör enligt Skyttedal även verka för ett fredligt Europa med gemensamma värderingar. Men hur kan man behålla gemensamma värderingar när livsvillkoren inom och mellan medlemsstater börjar se mer och mer olika ut? Krisen utmanar solidariteten och ger kraft till strömningar vi trodde vi hade lämnat bakom oss. Detta kan bekämpas enbart genom förstärkt social sammanhållning.

För att inte krisåtgärderna helt ska slå sönder redan försvagade samhällen med intolerans inom och över de europeiska staternas gränser som resultat, måste åtgärderna för och investeringarna i sammanhållning koordineras. EU har inte råd att låta en enda av sina medlemsstater falla samman.

Skyttedal varnar för ett scenario i vilket EU skulle bestämma över medlemsstaternas ekonomiska politik. Men idag har nationella politiker svårt att värja sig emot ratingagenturer och snabbfotade marknadsaktörer. Dessa kan spela ut stater mot varandra och i mångt och mycket diktera deras ekonomiska politik, och detta utan en tanke på sociala villkor. Är detta den demokratiska legitimitet Skyttedal är rädd försvinner genom "maktförflyttning" till EU? Vems makt är det egentligen som förflyttas?

Precis som Sara Skyttedal skriver, är avsaknaden av rimliga riskbedömningar från bland annat politiker och banker en bidragande orsak till finanskrisen. Utan koordinering får oseriösa spelare svängrum att plocka billiga poäng, men precis som i "fångarnas dilemma" förlorar i slutändan alla på kortsiktigt och (skenbart) egennyttigt agerande. De europeiska staterna konkurrerar på den globala marknaden och om vi gör våra grannar till partners istället för konkurrenter tjänar vi alla på det. Det europeiska samarbetet handlar alltså om samordning, inte en makt ovanifrån som påtvingar länderna något. I sin enighet stärks snarare medlemsstaterna att stå emot trycket från andra marknadsaktörer, vilket gör att makten kan ligga kvar där den ska – hos de folkvalda.

Även om maktförflyttningar inte automatiskt leder till mindre demokrati är debatten kring hur EU kan demokratiseras fortfarande högst relevant. Unionen både kan och måste komma närmare européerna, på sätt vilka föreslogs i mitt förra inlägg. Unionen befinner sig i ständig rörelse och precis som Thorbjørn Jagland påpekade vid tilldelandet av Nobels fredspris till EU får man inte låta kontinentens integration avstanna i kampen mot krisen. Nu mer än någonsin behöver vi varandras hjälp.

Ekonomiska åtgärder måste balanseras av sociala sådana, annars hotar sammanhållningen i Europa att braka ihop. Och att ena ett delat Europa är inte lätt – hittills är det bara den Europeiska Unionen som har lyckats med det.

 

Staffan Nilsson

Ordförande, Europeiska Ekonomiska och Sociala Kommittén