De gemensamma problemen löser vi bäst gemensamt, och för Europas del handlar det om insatser på EU-nivå. Oavsett om det handlar om det ”matens och djurens FBI” som jag slagits för länge, eller en bättre EU-kontroll av hur medlemsländer som till exempel Ungern systematiskt bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Det skriver Marit Paulsen (FP).

De gemensamma problemen löser vi bäst gemensamt, och för Europas del handlar det om insatser på EU-nivå. Oavsett om det handlar om det ”matens och djurens FBI” som jag slagits för länge, eller en bättre EU-kontroll av hur medlemsländer som till exempel Ungern systematiskt bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Det skriver Marit Paulsen (FP).

Bild: Folkpartiet

Hög tid att byta politiskt perspektiv

Ekologin och etiken måste få företräde framför ekonomin. Det skriver Marit Paulsen folkpartistisk Europaparlamentariker.

Europa, liksom övriga världen, står inför allvarliga utmaningar. Klimatförändringarna är ett exempel, svälten är ett annat. För att inte tala om den skriande arbetslösheten och det växande utanförskapet i samhället. Problemen är kända sedan länge, och det samma gäller faktiskt lösningen – åtminstone i teorin, men dessvärre alltför sällan i praktisk politik. Där är Europaparlamentet inget undantag.

Redan för omkring 20 år sedan grunnade jag på detta, och landade då i tre ”E:n, ekonomi, ekologi och etik, och vikten av att finna en balans mellan dessa (det är väl vad som numera ibland kallas för hållbar utveckling). Gång på gång har jag dock det senaste året sett hur en majoritet av mina kollegor i Europaparlamentet – inte minst på högerkanten – säljer ut miljöambitionerna på den ekonomiska krisens altare, till exempel vad gäller olika klimatåtgärder. Inga nya miljökrav får ställas på vår ansträngda europeiska industri, tycks de mena. Jag tycker att de börjar i helt fel ände. Det är hög tid att byta perspektiv.

Vi måste se till helheten. Allt hänger ihop, och måste lösas i ett sammanhang. Låt mig ta den svenska skogsindustrin som exempel. Med en kraftigt växande, och inte sällan hungrande befolkning på jorden har vi inte råd att ta odlingsbar mark i anspråk för att odla energi – som vissa tycks vilja – eller bomull till textilindustrin. Det öppnar upp för nya spännande möjligheter för skogsindustrin, eftersom skogen med rätt politik är vår viktigaste förnybara råvarukälla som kan förse oss – och Europas företag - med såväl kemikalier som textilfibrer i framtiden. Av de restprodukter som återstår kan vi sedan utvinna energi, på samma sätt som matavfall kan användas till biogastillverkning. Vi ska göra bioenergi av skiten, inte av maten.

Detta kräver dock att vi också ser de dolda kretslopp som ligger bakom det mesta i vår omgivning. Det handlar dels om att rena vårt matavfall från till exempel läkemedelsrester så att detta kan användas för att återföra fosfor, kväve och andra viktiga näringsämnen tillbaka till åkern igen, istället för att som idag brännas upp i luften eller spolas ut i våra hav. Detta har jag, tillsammans med Kent Johansson (C) framgångsrikt drivit i Europaparlamentet. Men samma synsätt gäller även de varor som produceras i vårt samhälle. Vi vill såklart att de ska hålla så länge som möjligt, sedan kunna återanvändas och till sist återvinnas. Att ställa tydliga krav på detta på den europeiska industrin öppnar upp för nya marknader och nya företag.

Det är därför som jag menar att de av mina kollegor hoppat i galen tunna, som vill skydda industrin från alla miljökrav. Att vara politiker är att göra val, att våga prioritera. Och där menar jag att ekologin och etiken i regel måste få företräde framför ekonomin. Om vi inte löser klimatproblemet, så har vi på sikt inte mycket annat att oroa oss för. Om vi fortsätter att utsätta våra djur för långa plågsamma transporter, eller ovärdiga uppfödningsvillkor, så eroderar slutligen vårt samhälles grundvalar. För att inte tala om vår intoleranta syn på de främlingar som flyr till vår kontinent, eller för all del på våra medmänniskor från andra europeiska länder. Samtidigt krävs det förstås att vår ekonomi är stark nog för att omsätta den typen av hänsyn i handfast politik. Och där måste vi alltså se till helheten.

De gemensamma problemen löser vi bäst gemensamt, och för Europas del handlar det om insatser på EU-nivå. Oavsett om det handlar om det ”matens och djurens FBI” som jag slagits för länge, eller en bättre EU-kontroll av hur medlemsländer som till exempel Ungern systematiskt bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter.  Inte minst för ett exportberoende land som Sverige är det dessutom av yttersta vikt att EU och dess inre marknad fungerar som den ska. Oavsett om vi vill ha ett extra vårdbiträde på vår gamla mammas servicehus eller en extra stödlärare i våra barns skola, så krävs det att hjulen snurrar i Europa och att EU ingår frihandelsavtal med resten av världen.

Jag kan därför inte förstå Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, som hellre ser att Sverige lämnar EU. Tror de på allvar att EU:s halva miljard invånare skulle bemöda sig om att ge nio miljoner svenskar ett förmånligt frihandelsavtal, om vi valt att vända Europa ryggen?

Framtidens utmaningar måste ses i ett sammanhang och lösas gemensamt, och den gemenskapen heter EU. Europasamarbetet behövs – av såväl ekonomiska som ekologiska och etiska skäl.

Marit Paulsen (FP)

Europaparlamentariker