Gästkrönika »

Camerons spel misslyckades helt

För en politiker är ofta verkligheten den svåraste motståndaren. Men det betyder inte att alla sätt att hantera denna motståndare är likvärdiga. Det skriver gästkrönikör Janerik Larsson.

Vi som yrkesmässigt i åratal kommenterat politik ska givetvis ses med viss skepsis. Det är ju onekligen så att åtminstone de allra flesta av oss aldrig varit politiker själva. Vi har varit baksätesförare som inte fått testa våra smarta analyser i verkligheten.

För en politiker är ofta verkligheten den svåraste motståndaren. Men det betyder inte att alla sätt att hantera denna motståndare är likvärdiga.

Ibland måste politiker spela ett högt spel. För drygt ett år sedan höll den brittiske premiärministern David Cameron ett tal om landets relation till EU som redan då av många analytiker betecknades som ett mycket högt spel.

Talet var långt och på många sätt anglosaxiskt retoriskt välformulerat. Här är nyckelmeningarna:

“The next Conservative manifesto in 2015 will ask for a mandate from the British people for a Conservative government to negotiate a new settlement with our European partners in the next parliament.

It will be a relationship with the single market at its heart.

And when we have negotiated that new settlement, we will give the British people a referendum with a very simple in or out choice. To stay in the EU on these new terms, or come out altogether.

It will be an in-out referendum.”

Varför höll Cameron talet? Svaret var de stigande popularitetssiffrorna för den nationalistiska och isolationistiska – men föga seriösa – United Kingdom Independence Party. UKIP är ett exempel på ett missnöjesparti som trivs i just den rollen, men som aldrig bör få riktigt politiskt ansvar. Dess partiledare Nigel Farage är slagkraftig men partiet i övrigt ungefär lika fyllt av personer med tveksamma åsikter som Sverigedemokraterna. Partiet finns redan i Europaparlamentet, men gör givetvis ingen intressant eller betydelsefull insats där.

Nu ett år senare och med ett år kvar till valet 2015 kan man slå fast att Camerons spel helt misslyckats.

Hans utspel gav UKIP en legitimitet partiet inte hade tidigare. Dess opinionssiffror stiger och just nu pekar mätningarna på att UKIP får största andelen röster i Europaparlamentsvalet i maj, det vill säga före Camerons toryparti men efter labourpartiet. Labourledaren Ed Milliband har klokt nog avstått från att följa de råd han fått från en del i kommentatorer att ansluta sig till folkomröstningslöftet.

Hans utspel gav också isolationisterna i det egna partiet mer vind i seglen och stridigheterna inom partiet har accelererat under året som gått.

Cameron och hans anhängare – det finns några sådana också i svensk politik – fortsätter kämpa. De hoppas på stöd från andra regeringar men som The Economist konstaterade i en analys nyligen att ”Mr Cameron is considered weak and not terribly serious”.

I samma analys i The Economist säger en anonym Cameronrådgivare uppgivet: ”We were very naive”.