EU-parlamentarikerna Gunnar Hökmark (M) och Göran Färm (S)

Bild: EU-parlamentet

Hoppa till artikelns andra spalt.

Hökmark: Ryssland kan inte vara EU:s strategiska partner

Mer pengar till den ukrainska regeringen och sanktioner mot Ryssland. Två EU-parlamentariker ger sin syn på vilken roll EU kan och bör spela för att lösa krisen i Ukraina.

Efter helgens folkomröstning i den av Ryssland ockuperade Krimhalvön satte EU och USA in sanktioner: reseförbud och frysa tillgångar för ett antal ryska och krimska personer.

– Att EU reagerar mot Ryssland är viktigt. Det handlar inte bara om Ukraina. Ryssland utgör en risk mot andra länder, till exempel Moldavien, och ytterst mot EU-länder, säger den moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark.

På tisdagen informerade Rysslands president Vladimir Putin parlamentet om Krims ansökan att ansluta sig till Ryssland – ett första formellt steg mot en rysk annektering av halvön.

Enligt Hökmark är det på tiden att EU ändrar sin relation till Ryssland, efter att landet visat att det inte respekterar internationell rätt.

– Vi måste ha en relation till Ryssland men vi ska inte inbilla oss att det är en strategisk partner, säger han.

Ryssland och ett tiotal andra länder såsom Kina, Brasilien och USA, räknas som EU:s ”strategiska partner”. Det är en vagt definierad EU-term som i praktiken innefattar länder som EU tycker är viktigare än andra och som man har särskilda toppmöten med.

Nästa toppmöte mellan EU och Ryssland planeras till ryska Sotji i juni. Det kommer förmodligen att ställas in som en diplomatisk markering från Bryssel.

Socialdemokratiske EU-parlamentarikern Göran Färm vill att Ryssland förblir EU:s strategiska partner. Ukraina kan inte välja mellan EU eller Ryssland, utan behöver ha nära förbindelser med både och, säger han.

– Målet med sanktionerna måste vara att få tillbaka Ryssland till förhandlingsbordet, inte att klippa banden.

Det är EU-ländernas utrikesministrar som beslutar över EU:s utrikespolitik, till exempel att införa sanktioner. EU-parlamentet saknar där formell makt. Men Hökmark, som deltar i flera av parlamentets delegationer till östliga grannländer såsom Vitryssland, Armenien och Georgien, tror att parlamentet i viss mån sätter den utrikespolitiska dagordningen genom att anta resolutioner, till exempel resolutioner som fördömer den ryska ockupationen av Krim.

– Ju tydligare Europaparlamentet uttalar sig desto mer pressas ministerrådet att uttala sig. De medlemsstater som vill vara tydliga får ökad politisk legitimitet när EU-parlamentet är tydlig över partigränser och nationsgränser, säger han.

EU-parlamentet har däremot makt över EU:s budget och måste, liksom ministerrådet, godkänna flera av de ekonomiska insatserna i Ukraina.

Det rör sig om kortsiktiga bidrag och lån för att undvika en ekonomisk kollaps och långsiktiga investeringar inom infrastruktur och energi – pengar som delvis tas ur EU-budgeten. Göran Färm säger att det finns en bred enighet både i EU-parlamentets utrikesutskott och handelsutskott om att det är rätt väg att gå.

– Utöver pengarna vill vi så snabbt som möjligt få igång de delar av associationsavtalet som går att få på plats, till exempel att skrota tullhindren, säger han.

EU-avtalet nobbades av Ukrainas avsatte president Janukovitj i höstas. I stället valde han ett närmare samarbete med Ryssland och snabba ryska lån.

– Det var två kleptokratier som samarbetade med varandra. Janukovitj valde Ryssland hellre än ett öppet samarbete med EU med krav på demokrati och rättsstat, säger Hökmark.

Han anser att bollen nu ligger hos Ukraina.

– Vi vill ge Ukraina rätten att välja den väg som folket vill. Om hjälpen till finansiell stabilitet räcker vet ingen, det hänger på hur man agerar i Ukraina.

Men han tycker att EU kan göra mer för att locka till reformer.

– EU borde införa visumlättnader så snabbt som möjligt och prata om möjligheten till medlemskap. EU borde varit tydligare med detta redan 2004 [då åtta länder i Öst- och Centraleuropa kom in i EU].

Men Göran Färm, S, varnar för att prata om EU-medlemskap för tidigt.

– EU har bestämda krav på länder som vill bli medlemmar. 2004 var Ukraina inte ens i närheten och Ukraina är fortfarande inte redo. Det finns alltid en risk med att vifta med medlemskap för tidigt, och vi kan inte lova Ukraina något annat än vi lovar exempelvis Serbien.