Dessvärre är det ofta slumpen som avgör utfallet i enskilda omröstningar i EU-parlamentet, skriver Philip Lerulf.

Dessvärre är det ofta slumpen som avgör utfallet i enskilda omröstningar i EU-parlamentet, skriver Philip Lerulf.

Bild: Junilistan

Så stoppar vi röstlotteriet i EU-parlamentet

Parlamentet behöver se över hur omröstningarna går till. I dag är det inte sällan slumpen som avgör utgången av viktiga beslut. Det skriver Philip Lerulf, journalist och författare. Tredjenamn på Junilistan i valet till EU-parlamentet.

För varje ny fördragsändring tilldelas EU-parlamentet allt större makt. Den församling som länge betraktades som en i första hand symbolisk institution och nedlåtande beskrevs som ett Kalle Anka-parlament, utövar numera tillsammans med rådet väsentlig makt på flera centrala politikområden, alltifrån handelsfrågor och miljöfrågor till justitiefrågor.

Med ett växande politiska inflytande över människors vardag följer givetvis ett betydande ansvar. De frågor EU-parlamentet beslutar om påverkar, på gott och ont, förutsättningarna för företagande, sysselsättning och tillväxt i de enskilda medlemsländerna.

Dessvärre är det ofta slumpen som avgör utfallet i enskilda omröstningar i EU-parlamentet. När ledamöter kommer för sent till kammaren, lämnar i förtid eller helt sonika inte dyker upp blir slutresultatet godtyckligt. I den nya rapporten Voting procedure in the European Parliament 2011, som tankesmedjan OEIC publicerat och som bygger på sammanställningar av EU-parlamentets egen röststatistik, framgår det tydligt att särskilt längre omröstningar, med många tilläggsförslag, är sårbara.

I juni 2011 röstade parlamentet om Balzani-rapporten som innehöll församlingens samlade anvisningar inför budgetförhandlingarna med rådet och kommissionen. Inför voteringen hade en italiensk ledamot föreslagit att stryka paragraf 46 i rapporten som löd: ”Europaparlamentet efterlyser en ytterligare minskning av exportbidragen och beklagar det fortsatta stödet till tobaksproduktionen i EU, som strider mot EU:s hälsopolitiska mål.”

Omröstningen blev en nervkittlare. När alla röstat stod det klart att 285 ledamöter röstar ja till att stryka meningen medan 291 röstat för att behålla den. En viktig förklaring till det jämna resultatet var det låga röstdeltagandet. Trots att 650 ledamöter skrivit in sig som närvarande i Strasbourg deltog bara 598 i omröstningen. I just detta fall hängda avgörandet på italienarna. En överväldigande majoritet av de italienska ledamöterna ville nämligen stryka lydelsen. Om de 12 italienare som inte deltog i voteringen hade varit på plats och röstat hade meningen förmodligen tagits bort ur rapporten.

Men det finns också mer aktuella fall. Den 10 december 2013 röstade EU-parlamentet i ett medbeslutandeärende om Arsenis-rapporten om djuphavsfiske i Nordostatlanten. Med röstsiffrorna 342 för och 326 mot samt 19 nedlagda röster antogs ändringsförslag 62 som avvisade en utfasning av det djuphavsfiske som kritiker menar förstör känsliga ekosystem på havsbotten. Efteråt anmälde inte mindre än 20 ledamöter att det hade tänkt rösta mot förslaget, två att de tvärtemot avsett rösta för. Samtidigt röstade bara sammanlagt 687 ledamöter i omröstningen, trots att 721 var inskrivna som närvarande. Hade omröstningen tillåtits ta mer tid är det inte osannolikt att ändringsförslaget hade röstats ned.

Problemen med röstningsförfarandet handlar emellertid inte enbart om godtyckliga utfall. Många gånger brister också beslutens legitimitet. På torsdagseftermiddagar under sessionerna i Strasbourg brukar parlamentet rösta om olika icke-bindande resolutioner. Ofta handlar dessa om olika utrikesfrågor, alltifrån oppositionens betydelse i Vitryssland och förutsättningarna för mänskliga rättigheter i Pakistan och Uganda till konflikten mellan Israel och Palestina. Trots att det kan handla om viktiga ämnen ligger närvaron ofta under den miniminivå om en tredjedel (motsvarande 256 ledamöter) som EU-parlamentets egna regler kräver för att ställningstagandet ska betraktas som giltigt. När EU-parlamentet till exempel röstade ja till en resolution till stöd för Dawit Isaak den 15 september 2011 var endast 53 parlamentariker av drygt 700 närvarande.

De fakta OEIC-rapporten ger och de slutsatser vi kan dra utifrån dess resultat är illavarslande. En demokratisk församling som tillåter att slumpen regelbundet avgör viktiga frågor och dessutom i strid med egna regler låter resolutioner utan tillräckligt stöd passera genom kammaren undergräver sin egen legitimitet. Oundvikligen ställs vi också inför frågan om parlamentet tilldelats mer makt än det förmår hantera.

För att upprätthålla tilltron till beslutsfattandet har man i många nationella parlament infört så kallade kvittningssystem. I riksdagen är kvittning en frivillig överenskommelse mellan riksdagspartierna som används när ledamöter av olika skäl inte kan delta i omröstningar i kammaren. Syftet med överenskommelsen är att undvika att det uppstår obalans mellan partierna vid voteringar.

EU-parlamentet däremot saknar ett motsvarande kvittningssystem. Det skulle sannolikt heller inte vara möjligt av den enkla förklaringen att partigrupperna i parlamentet internt är alldeles för splittrade för att enas om ett system där till exempel en frånvarande svensk socialdemokrat skulle ersättas av en lettisk partikamrat.

För att stärka parlamentets legitimitet behövs istället andra åtgärder.

Till att börja med bör omröstningar på torsdagseftermiddagar tas bort. EU-parlamentarikerna visar tydligt att de inte prioriterar omröstningarna. Om det innebär att många omröstningar inte hinns med bör vi fundera över om inte EU-parlamentet bör fråntas beslutanderätt.

För det andra måste partigrupperna kräva högre närvaro av sina medlemmar. EU-parlamentariker är synnerligen högavlönade och det är inte mer än rimligt att kräva att ledamöterna tillvaratar den rösträtt de fått i förtroende av sina väljare.

För det tredje måste omröstningarna tillåtas ta mer tid. Som framgår i rapporten från OEIC sker omröstningarna ofta med 30 sekunders intervall. Det är bevisligen alldeles för kort tid för många. I ett första steg bör omröstningstiden öka till 45-60 sekunder per votering.

Sedan några veckor tillbaka är valrörelsen inför årets EU-val i full gång. De etablerade partierna i Sverige gör allt för att väcka folkets entusiasm och i vanliga fall marginella skillnader utmålas som djupa ideologiska motsättningar. Målsättningen idag är densamma som alltid – mer makt ska flyttas från de nationella församlingarna till Bryssel. Men innan de etablerade partierna utställer löften om att göra EU-politik av nya frågor vore det klädsamt om de först lovade att ta på allvar det mandat de redan tilldelats av väljarna.

Philip Lerulf
Journalist och författare.
Tredjenamn på Junilistan i valet till EU-parlamentet.