Gästkrönika »

Låt besluten fattas nära

Deltagande i Europaparlamentsvalet har sjunkit i takt med att EU fått mera makt. Det är motsägelsefullt, eftersom en institution med mer makt borde få fler att vilja rösta. Men känslan av maktlöshet tar lätt överhanden. Det skriver gästkrönikör Maria Wetterstrand.

Det är lätt att ropa på centralisering när ett problem dyker upp. Och särskilt lätt är det för de som har makt i EU att tycka att just EU är en lämplig institution för allehanda beslut. Listan är lång över frågor som skulle läggas på EU-nivå om de största EU-entusiasterna får bestämma. Problemet är att de ofta får det.

Vi kan se detsamma med diskussionen om skolan i Sverige. Bara staten tar över tror många att problemen löser sig nästan automatiskt.  Jag håller inte med. Inte om skolan, även om vi kan lämna den debatten därhän just nu, och inte om EU.

Visst finns det vissa frågor där det är en poäng med centrala beslut, som för gränsöverskridande miljöfrågor eller mänskliga rättigheter. Men jag tror också att det finns en mer grundläggande poäng i att beslut finns nära de människor som berörs.

Från början var EU en institution med rätt begränsad makt. 1979 röstade drygt 60 procent av EU:s väljare i valet till Europaparlamentet. Sedan utvecklades EU till ett starkare maktcentrum, med mer inflytande över vår vardag och våra länders politik. 2009 var valdeltagande nere i drygt 40 procent.

Hänger det här ihop? Ja, i alla fall delvis. När makten flyttar långt från oss själva så känns det svårare att påverka den och därmed känns valen mindre viktiga. Det är motsägelsefullt, eftersom en institution med mer makt borde få fler att vilja rösta. Men känslan av maktlöshet tar lätt överhanden.

Det finns olika sätt att bryta den här negativa spiralen. Ett är att få EU att kännas närmare människorna genom att mer aktivt debattera och skriva om vad som händer i politiken på EU-nivå. Som i EU-valet i Sverige 2009, när frågan om övervakning och integritet drog nya och större väljargrupper till valurnorna, intresset och engagemanget ökade.

Det andra är att hejda centraliseringen av beslutsfattandet i EU. För att klara det behöver länder tillåtas att gå i otakt med varandra. Om andra länder vill ha gemensam valuta, gemensam socialpolitik eller mer gemensamt försvar - fine för mig.

Men alla måste inte vara med. Det ska inte ens vara en ambition att alla ska göra lika. Låt oss vara olika, och inte minst, låt beslutsfattandet ske nära de människor som berörs.