EU-parlamentariker på tredje försöket

Med mobiltelefonen full med nummer till EU:s maktelit tar centerpartisten Fredrick Federley plats i EU-parlamentet – personkryssad förbi den som partiet valt.

Centerpartisten Fredrick Federley var en av överraskningarna i valet till EU-parlamentet för ett par veckor sedan. Genom personkryss klättrade han upp på listan och petade ner partiets förstanamn Kent Johansson.

När vi träffas på Kent Johanssons gamla kontor, där väggbonaderna fortfarande hänger kvar, har Fredrick Federley bara varit i Bryssel ett par timmar. Han tonar ner skillnaderna mellan sig och Kent Johansson.

– Under de år som vi har suttit tillsammans i partistyrelsen tror jag inte att vi tyckt olika en enda gång i någon fråga. Och rollen här skiljer sig inte det minsta. Vi är här på partiets uppdrag och det är valplattformen som ska levereras.

De frågor som Centerpartiet och Fredrick Federley satsar hårdast på är att stärka det europeiska djurskyddet – alltså göra det mer likt det svenska – och se till att få på plats ett tufft klimatavtal, som för Federleys del innebär bindande mål för andel förnyelsebar energi.

– Det ger en signal för forskningen att den här vägen ska vi gå. Men vi ska inte in på detaljer, gå in och säga att ni måste avveckla kränkraft eller göra si eller så.

I dagarna och veckorna förhandlar partigrupperna internt om vilka utskott ledamöterna ska få. Federley säger att oavsett var han hamnar kommer klimatfrågan att ha högsta prioritet. Jordbruksutskottet och industriutskottet, snarare än miljöutskottet, står högst på önskelistan.

– Jag tror att det är i industriutskottet som det behövs gröna röster mest. Där finns det nog ganska många industrivänner med förlegad syn på hur ekonomisk utveckling och en grön omställning hänger samman.

Även om Kent Johansson och Fredrick Federley står nära varandra sakpolitiskt är stilen annorlunda. Federley är en omtvistad figur i Centerpartiet. Han är en av dem som hörs och syns mest i partiet och har över åren gjort ett antal kontroversiella utspel i allt från arbetsrätt till prostitution och droger.

– Här [i EU-parlamentet] är det en styrka att kunna ta plats. Man får inte större plats och förtroende än man tar sig. Om du går in i ett rum och beter dig som om du är ett treprocentsparti så blir du behandlad som ett treprocentsparti, om du agerar som ett tioprocentsparti är det det inflytande du kan få, säger han.

Federley är ingen novis i Europapolitiken. Han har suttit i riksdagens EU-nämnd under två mandatperioder och i riksdagens delegation till den europeiska säkerhetsorganisationen Osse. Han har varit i EU-parlamentet ett tjugotal gånger tidigare, berättar han, bland annat som ersättare för Lena Ek i en debatt som anordnades av fack och näringsliv.

– Det är ungefär som vanligt. Jag hälsade på folkpartikollegan här som jag känner sedan många år. Det är inte särskilt stor skillnad, det är ungefär samma folk i korridoren som sist.

För Federley är det tredje gången gillt han ställer upp i EU-valet. Första gången var 1999 då han stod längst ned på partiets lista. Andra gången var 2004. Den här gången ville han pröva sin ställning i partiet, säger han.

– Eftersom det fortfarande skrivs om hur annorlunda jag är hur ifrågasatt jag är runtom i landet så tänkte jag att det här blir en bra mätning i medlemskåren. Och det föll väldigt väl ut. Mitt problem har aldrig varit partimedlemmarna eller väljarna.

Vad är det som lockar med EU-politiken?

– Jag har varit lagstiftare i åtta år. Tänk att få vara med och faktiskt skriva en lag. Här kan du väcka en fråga och vara med hela vägen. Du kan vara med och lobba, träffa kommissionen och spela in till ministerrådet. Det är ett arbetssätt som går att dra mycket längre än i Sveriges riksdag. Och det är inte helt fel att ha hyggligt många ministrars telefonnummer, säger han.

Som ordförande i Centerns ungdomsförbund var han aktiv i europeiskt samarbete. Flera av vännerna från den tiden sitter nu på maktpositioner i EU-apparaten, såväl i parlamentet som i ministerrådet. Federley nämner bland andra Finlands försvarsminister Carl Haglund och Luxemburgs premiärminister Xavier Bettel.

Förutom klimat, energi och djurskydd vill Federley driva rättighetsfrågor i EU-parlamentet, som på senare år allt mer blivit en het potatis.

– Nu gapar jag efter mycket men det vore också kul att få titta på Libe-utskottets arbete med rättighetsfrågorna. Under OS i Sotchi var det stort fokus på Rysslands antihomolagar, men de var en blåkopia på lagar i Litauen, där det började, säger han.

Ska EU kritisera enskilda EU-länders HBT-politik?

– Ja, det tycker jag gott att man kan göra, särskilt om det är direkt diskriminerande lagstiftning. I många länder som firar Pride överfalls paraden. Det måste vara ett minimum av anständighet att kunna fira Pride utan att bli överfallen av extremister.

Många anser att det är riskabelt att föra upp den här typen av sociala frågor på EU-nivå eftersom EU-politiken alltid blir en kompromiss.

– När det gäller tillskrivandet av rättigheter är jag mindre orolig för då diskuterar vi utifrån en bottenplatta. Däremot är jag mer skeptisk när det kommer till abortfrågan, för det är en helt annan spelplan i Europa, där man inte ser till kvinnans rättigheter utan fostrets rättigheter. Det ska man nog passa sig för att föra upp på dagordningen, säger han.

Federley vill att EU-kommissionen ska gå in tidigare och granska och kritisera EU-länder som rör sig för långt utanför fållan. Och han tycker att en av EU-parlamentets ödesfrågor är att förmå EU-kommissionen att tvinga länder att genomföra de gemensamt stiftade lagarna.

– Jag är i grunden för en mer federal struktur, med tydligare ansvarsområden och regler för vem som får fatta beslut om vad. Vi [i Sverige] har svårt att förstå det, vi värnar likheten medan man i federala strukturer värnar särarten och samarbetar kring vissa saker. Min största kritik av EU idag är att det inte riktigt finns någon [federal struktur]. Den stora faran är att allt mer hamnar på EU:s bord utan att det finns någon reglering.

Fredrick Federley vill att man över huvud taget inte diskuterar på EU-nivå sådant som EU inte har makt över, såsom socialpolitik, utbildning och arbetsmarknad. Inte ens genom fluffiga rekommendationer och övergripande målsättningar. Det är när länderna själva har spelrum att testa olika modeller – ”institutionell konkurrens” som han säger – som de bästa idéerna kommer fram.

– Det är att vi har utvecklat institutionella modeller i Europa som har gjort att Europa blivit framgångsrikt. Om varje land har initiativkraften att prova olika vägar kommer förhoppningsvis den bästa modellen att sprida sig till de andra av egen kraft.

Han tar den svenska föräldraförsäkringen som ett exempel på något som kan vinna mark i andra EU-länder men som EU inte bör styra över uppifrån.

Han är kritisk mot Socialdemokraternas och Vänsterpartiets krav att skriva in ett socialt protokoll – garantier för fackliga rättigheter – i EU-fördraget, vilket han menar innebär att man flyttar makten över arbetsmarknadslagstiftningen till EU. Och han är orolig över det nya ekonomiska regelverk som klubbats i spåren av eurokrisen.

– Regel på regel på regel läggs på hög. Det gör att finanspolitiken allt mer styrs upp härifrån. Jag tycker inte att Sverige borde vara en del av det av den enkla anledningen att det är viktigt med institutionell ekonomisk konkurrens.