Tidigare EU-minister Birgitta Ohlsson är en av de tre som står bakom debattartikeln.

Tidigare EU-minister Birgitta Ohlsson är en av de tre som står bakom debattartikeln.

Bild: Ola Hedin

Världens tyranner skulle glädjas om Storbritannien lämnar EU

Både EU och Storbritannien skulle förlora ekonomiskt och politiskt på ett brittiskt utträde. Det skriver Hadar Cars, Birgitta Ohlsson & Tina Acketoft (L).

Visst har flera regeringar i EU-länder – men knappast någon så påtagligt som Storbritanniens – sökt skylla egna misslyckanden på ”Bryssel” och själv ta äran för det positiva som uppnåtts genom samarbetet i unionen. Detta har bidragit till den negativa klang som många EU-medborgare förknippar med begreppet ”Bryssel”.

Storbritannien ställde sig länge avvisande till det fastare, delvis överstatliga, samarbete som fann sin form i den europeiska gemenskapen. Det var först när de ekonomiska kostnaderna för utanförskapet blev för höga som Storbritannien la om kurs. När Charles de Gaulles avgick som fransk president öppnades dörren till den europeiska gemenskapen och nyårsdagen 1973 kunde Storbritannien och dess konservativa premiärminister Edward Heath vinka adjö till Sverige och andra medlemmar av EFTA – det frihandelsområde som under ledning av Storbritannien bildats som alternativ till EG. Någon folkomröstning om medlemskapet hölls inte då. Det för landet avgörande beslutet fattades av parlamentet.

Labourpartiet som under ledning av Harold Wilson tog över regeringsmakten 1974 hade inför valet i oktober samma år utlovat folkomröstning om medlemskapet. Den hölls 5 juni 1975 och valdeltagandet var högt för en folkomröstning, cirka 65 procent. Den sida som önskade att Storbritannien skulle fortsätta som medlem, bland dem Harald Wilson själv, vann med siffrorna 67,2 procent mot 32,8.

Utgången fick många att tro att Storbritannien nu såg sin framtid som en aktiv och inflytelserik del av Europa. Efter Sovjets fall växte den europeiska gemenskapen, senare ombildad till union (EU) i ekonomisk och politisk styrka och med många nya medlemsstater.

Storbritannien valde dock att ställa sig utanför både delar av det rättsliga och hela det monetära samarbetet inom EU. Premiärminister Margret Thatcher fick också EU att godkänna en bestående rabatt på landets medlemsavgift.

Den brittiska regeringens kritiska syn på den samverkan som flertalet EU-länder angav sig eftersträva har – tillsammans med Greklandskrisen, den ekonomiska krisen, flyktingfrågan och invandringen av fattiga EU-medborgare från bl.a. Bulgarien och Rumänien – lett till att allt fler britter blivit allt mer negativa till EU och det unionen står för.

För att undvika att EU-kritiken skulle påverka utgången av parlamentsvalet 2015 förklarade premiärminister David Cameron att han senast till 2017 skulle utlysa en folkomröstning om det brittiska medlemskapet. Han förklarade också att han – för att då kunna förorda fortsatt medlemskap – måste få bindande försäkringar av EU om minskade sociala kostnader för europeiska invandrare i Storbritannien. Han begärde också garantier för att de länder som har euron som valuta inte bygger ut sitt samarbete på ett sätt som kunde skada brittiska intressen. Därtill vill han att Storbritannien undantas från fördragstexten om att eftersträva en ”ever closer union”. Denna viljeinriktning – något mer är det inte – har Storbritannien som alla andra EU-medlemmar hittills stått bakom.

Efter förhandlingar har en preliminär överenskommelse träffats mellan Cameron och ordföranden i ministerrådet, Donald Tusk. EU:s stats- och regeringschefer väntas 18-19 februari behandla och ta ställning till förslaget. Ett godkännande – eventuellt efter några justeringar – förefaller sannolikt.

Handelsutbytet mellan Storbritannien och de övriga medlemsländerna är omfattande och av värde för alla parter. I flera avseenden står Sverige och Storbritannien också nära varandra, bland annat i synen på frihandel och i viljan att minska både jordbrukssubventionerna och byråkratin inom EU. EU skulle bli svagare utan Storbritannien – få mindre kraft att globalt påverka fredssträvanden, miljön, handeln, de mänskliga rättigheterna och kampen mot den gränsöverskridande brottsligheten, det vill säga frågor där EU i dag tillhör de ledande aktörerna i världspolitiken.

Av samma skäl skulle ett utträde ur EU försvaga Storbritannien politiskt och ekonomiskt – i Europa och globalt!

Därför har vi all anledning att verka för att den brittiska folkomröstningen, som förväntas äga rum i sommar, resulterar i ett ”ja” till fortsatt EU-medlemskap.

Stannar Storbritannien i EU är det angeläget att fler britter bejakar värdet av att tillhöra en union som – med fri rörlighet inom sina gränser för människor, varor, tjänster och kapital – ger förutsättningar för tillväxt och hög levnadsstandard och som därtill ger oss européer en kraftfull röst i globala frågor.

Det handlar om korrekt information – inte om skönmålning. EU är inte perfekt och lär aldrig bli det. Att åsikterna är många och skiljer sig åt i en union med, som nu, 28 medlemsstater är också klart. Det som förenar flertalet medborgare och deras regeringar i unionen är tilltron till demokrati, opinionsfrihet, människors lika värde och rättsstat. Unionen behöver bli tydligare i sitt försvar för dessa värden.

Ett EU som medlemmar drar sig ur, där gränserna mellan länderna stängs och där fler ifrågasätter de värderingar som är unionens grund skulle endast glädja världens tyranner.

Däremot skulle en seger i den brittiska folkomröstningen för dem som vill vara med och bygga ett framgångsrikt Europa skicka en glädjefull signal till frihetsälskande människor världen över.

 

Hadar Cars (L)

f.d. Europarlamentariker

Birgitta Ohlsson (L)

Riksdagsledamot och utrikestalesperson

Tina Acketoft (L)

Riksdagsledamot, EU-nämnden