Oscar Wåglund Söderström (L) argumenterar för att EU-kommissionen bör äga egna brandbekämpningsflyg och sök- och räddningsresurser. Arkivbild.

Oscar Wåglund Söderström (L) argumenterar för att EU-kommissionen bör äga egna brandbekämpningsflyg och sök- och räddningsresurser. Arkivbild.

Bild: Johan Ödmann

Debatt: Ge EU mer makt att bekämpa bränder

EU måste få större resurser att samordna och leda insatser när katastrofer inträffar i ett medlemsland. Det skriver Oscar Wåglund Söderström (L).

Sedan ett par veckor pågår de största skogsbränderna i Sverige i modern tid. När det tidigt stod klart att Sverige saknar kapacitet att på egen hand hantera skogsbränderna rekvirerades hjälp via EU:s civilskyddsmekanism, som såg till att vattenbombningsflyg snabbt kom på plats. Italienska och franska brandbekämpningsplan har gjort hundratals vattenbombningar – insatser som beskrivs som avgörande för att få bränderna under kontroll. En karavan med 44 polska brandbilar har just anlänt för att hjälpa till att släcka bränder i Härjedalen. Andra EU-länder och Norge har bidragit med stöd i form av helikoptrar, flygplan och specialtränade brandmän. Utan den hjälpen skulle Sverige stå inför en katastrof av stora mått.

Den debatt om svensk krisberedskap som redan börjat handlar om hur den nationella och regionala beredskapen bör stärkas för att vi på egen hand ska kunna hantera skogsbränder och andra kriser. Röster höjs för att Sverige ska ha egna brandbekämpningsflyg, alltid redo att rycka in. Men är det rimligt att ett land av Sveriges storlek, där extremväder och skogsbränder är relativt sällsynta, har egna insatsberedda brandbekämpningsplan? Troligen inte.

Istället bör fokus ligga på hur vi kan samarbeta effektivt inom EU för att ännu snabbare sätta in gemensamma resurser vid en kris – utan onödig byråkrati och omvägar. Det handlar om att släcka skogsbränder, men även om hjälp vid översvämningar, terrorattacker, katastrofer på andra håll i världen där EU-medborgare drabbas, eller vid extraordinära händelser som flyktingkrisen 2015.

Redan efter S-regeringens oförmåga att hantera tsunamikatastrofen 2004 krävde Liberalerna att unionens kapacitet för katastrofhantering skulle stärkas väsentligt, med exempelvis EU-ledda räddningsoperationer och snabbinsatsgrupper. Tillsammans med en handfull andra EU-länder lade Alliansregeringen fram en rad förslag till förbättringar. Mycket har skett, och idag finns en dygnetruntöppen sambandscentral med uppgift att mobilisera resurser som EU-länderna ställt till förfogande vid katastrofer både inom och utanför EU. Centret bistår dessutom med utbildning och hanterar EU:s varningssystem för översvämningar och skogsbränder.

De senaste åren har Europa drabbats av en rad allvarliga händelser, där EU har hjälpt till att sätta in rätt insatser. Samtidigt har det visat sig att de resurser som medlemsländerna anmäler inte räcker till, särskilt när större händelser inträffar i flera länder samtidigt. Under fjolårets långa och intensiva skogsbrandssäsong kunde EU-mekanismen bara svara upp mot tio av 17 förfrågningar om stöd. Det finns flera inbyggda sårbarheter i systemet: dels bygger det helt på frivillighet från medlemsländernas sida, dels kan ett land snabbt dra tillbaka sina brandbekämpningsflyg eller andra resurser, om de behövs därhemma. Den fråga vi behöver förhålla oss till är alltså: vad gör vi om de italienska och franska planen behöver åka hem för att släcka bränder?

Ett sätt att stärka effektiviteten och minska sårbarheten är att komplettera dagens frivilliga system med gemensamma, ”federala” beredskapsresurser, som ägs och finansieras av EU-kommissionen och som sätts in när ett medlemsland behöver extra kapacitet vid en kris. Det kan handla om brandbekämpningsflyg, pumpar, sök- och räddningsresurser, resurser för katastrofmedicin eller tält och matförsörjning vid oväntade flyktingströmmar. Kommissionen bör stå för den operativa kontrollen av resurserna i samarbete med det drabbade landet. Ett sådant förslag, kallat ”rescEU”, lades fram av kommissionen hösten 2017, och har nu blivit mer aktuellt än någonsin.

Att EU ska agera vid kriser har starkt stöd hos befolkningen. Eurobarometern 2017 visade att mer än nio av tio svenskar förväntar sig att andra EU-länder hjälper till om en katastrof inträffar i Sverige. Och lika många tycker att det är viktigt att EU hjälper till att samordna när ett EU-land drabbas av en kris. Det är i båda fallen högre än EU-genomsnittet.

Sommarens skogsbränder visar hur beroende Sverige är av utländskt stöd vid en kris, och hur viktigt det är att rätt resurser snabbt kan mobiliseras. De visar också hur stort mervärdet är av snabbfotat, effektivt EU-samarbete – och att gemensamt agerande och solidaritet mellan medlemsländerna verkligen gör skillnad. För att nästa steg nu ska kunna tas mot en mer effektiv och gemensam EU-krisberedskap krävs att den regering som tillträder efter valet tar ställning, bygger upp stöd hos andra medlemsländer och driver frågan med kraft.

 

Oscar Wåglund Söderström (L)

Tidigare statssekreterare i Statsrådsberedningen

Ordförande i Liberalernas programgrupp inför EU-valet