– Britterna saknar imperietiden och många känner en stark anglo-sachsisk identitet med främst USA men också med andra engelskspråkiga länder som Australien, Kanada och Nya Zeeland, skriver Ulf Dahlsten.

– Britterna saknar imperietiden och många känner en stark anglo-sachsisk identitet med främst USA men också med andra engelskspråkiga länder som Australien, Kanada och Nya Zeeland, skriver Ulf Dahlsten.

Bild: Privat

Debatt: Brexit handlar om känslor och illusioner

För att förstå varför britterna lämnar EU måste man inse att det handlar om känslor och inte om ekonomi och marknader. För många av de som nu förhandlar från brittisk sida så syftade brexit nämligen inte främst till att lämna EU utan till att bli ett med USA. Vi européer måste börja tänka på oss själva, vi är starkare än vi tror, skriver Ulf Dahlsten, gästprofessor vid London School of Economics och ordförande i framtidssmedjan Elders.

I skuggan av pandemin har den femte rundan i förhandlingarna mellan Storbritannien och EU om en ny relation avslutats utan några framsteg enligt EUs förhandlare Michel Barnier. Efter den fjärde rundan kunde han på en presskonferens frustrerat tvärtom berätta att britterna på fyra viktiga punkter inte längre står för det parterna kommit överens om i den politiska deklarationen, en deklaration som godkänts av alla EU-länder och av både det brittiska parlamentet och EU-parlamentet. Och tillade Barnier: Som gammal fransk försvarsminister kan jag inte förstå varför de överhuvudtaget inte vill tala om utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete. Det brittiska agerandet kan för en utomstående framstå som både irrationellt och svårförståeligt. Men i Barniers undran ligger också svaret på varför britterna beter sig som de gör.

För många av de som nu förhandlar från brittisk sida så syftade brexit nämligen inte främst till att lämna EU utan till att bli ett med USA. Och inga avtal med EU får förhindra den drömmen att bli verklighet. För att förstå britterna måste man inse att det handlar om känslor och inte om ekonomi och marknader. 

Har man som jag vistats långa tider i England sedan millennieskiftet, när anti-EU kampanjen inleddes på allvar i tabloiderna, slås man av hur starka de känslorna är på två sätt. 

Britter saknar imperietiden

Det första är att britterna verkligen saknar imperietiden. Det skulle möjligen vara på en fotbollsmatch mellan lokala rivaler, men annars hör man sällan britter sjunga med så starka röster och sådan inlevelse som när de gemensamt stämmer upp i sånger från imperietiden. Drottningen är omgiven av samma pompa och ståt som en gång drottning Victoria och hon är fortfarande statsöverhuvud i Australien och Kanada. Med Samväldet, som främst består av gamla kolonier, har man också lyckats bibehålla en ömsesidig och nostalgisk relation och de spelar cricket och rugby tillsammans i ”World Cups”. 

Det andra är att många känner en stark anglo-sachsisk identitet med främst USA men också med andra engelskspråkiga länder som Australien, Kanada och Nya Zeeland. Den tar sig uttryck i idén om en anglosachsisk hegemoni, så varmt omhuldad av bland andra australiensaren och mediamogulen Rupert Murdoch. Den är naturligtvis en illusion på samma sätt som andras dröm om en liknande hegemoni varit under historiens lopp. Men det handlar om känslor och de är en realitet. Och för många hänger det ihop. Om man lämnar EU och går ihop med USA blir man en central del av imperiet igen.

Hellre butler i Vita Huset

För tio år sedan började jag fråga brittiska vänner och bekanta följande: Om du frågar en britt om vad han skulle välja om valet står mellan att vara riddare vid det Runda Bordet i Bryssel eller butler i Vita Huset, vad väljer han då? Med ett lätt leende svarade alla lite dröjande. Han skulle nog välja att vara butler i Vita Huset. För oss svenskar kan det här vara svårt att ta till sig.  

På tvärs med vad de skrev under på i den gemensamma politiska deklarationen vill britterna inte längre acceptera EUs höga standards främst på hälso- och miljöområdet. I mitten av februari ordnade jag som gästprofessor vid London School of Economics en  brexitkonferens som väckte stor uppmärksamhet i brittiska medier. 

Den nya officiella brittiska positionen var då att man ville sätta sina egna regler. Det var det ingen av de närvarande experterna som trodde på. Om man vill vara en del av internationell handel så måste man följa någon av de standards som dominerar. Valet för britterna står i praktiken mellan EUs höga standards och amerikanarnas lägre menade experterna. 

Den officiella attityden oroade särskilt de brittiska böndernas representant eftersom de inte vill konkurrera med amerikanska köttprodukter som har rester av hormoner och antibiotika eller med kycklingar som behandlats med klor. Den engelska miljörörelsen oroar sig över sänkta miljökrav och fackföreningsrörelsen över försämrad arbetsrätt. Eller gör de det?  I pandemitider kan de som vill ha en hård brexit få sin vilja igenom utan att någon orkar stå emot.

Men vad vill Boris Johnson? Han vill ju det som är bäst för Boris Johnson. På det sättet är han en spegelbild av Trump. Och vad det är får vi veta först i slutet av oktober. Industriledare och lantbrukare har förlorat inflytande i Tories till de hedgefonder som finansierade brexitkampanjen, men de finns där fortfarande och de kommer säkert att trycka på för en mer rationell politik med nära band till den överlägset största handelspartnern, EU. Men kommer Boris Johnson att lyssna? Om han väljer en hård brexit så kan ju de negativa effekterna skyllas på pandemin.

Fokusera på EU

Vad vi européer behöver göra är att tänka mer på oss själva. Att EU-ledarna lyckats samla sig till ett räddningspaket är klart positivt. Visst har vi egna problem, men vi är starkare än vi tror. EU är världens största ekonomi och världens största handelspartner. Vi behövs för att fylla det vakuum som uppstått på global nivå, för att upprätthålla den globala rättsordningen och förhindra en anarki.  

Respekten för USA är i fritt fall efter det att man successivt börjat avveckla de institutioner genom vilka man tidigare utövade sitt inflytande. Världshandelsorganisationen har fått sina tänder utdragna, Unesco och WHO har förlorat amerikanska pengar. Efter Paris-avtalets kollaps har världen lärt sig att ett avtal med USA inte längre är värt bläcket det är undertecknat med. 

Imperiet knakar i fogarna

Det kalla krig som USA nu startat med Kina visar också hur svagt USA har blivit. Det säger allt vi behöver veta att Storbritannien utan att avvakta sina gamla EU-partners beslut nu gått in i kriget på USAs sida. Henry Kissingers varningar att det är lätt att starta ett kallt krig men svårt att avsluta det klingar ohörda.

Det är lite ironiskt att Storbritannien lämnar EU för USA när imperiet så uppenbart knakar i fogarna. Men känslor är inget man rår på med rationella argument.

Det faktum att vi svenskar tycker om Storbritannien får inte förleda oss till önsketänkande.  Banker och andra finansiella aktörer i London har redan skaffat sig en andra hub i Euroländerna och har förberett sig för en eventuellt hård skilsmässa. Svenska exportörer måste på samma sätt förbereda sig och det gäller både tillverkare och jordbrukare. Det är trist, och det är trist om vi får ett fiskekrig, men eftersom alla blir förlorare så blir åtminstone det troligen inte särskilt långvarigt. 

Ulf Dahlsten

Gästprofessor vid London School of EconomicsOrdförande i Framtidssmedjan Elders