Gästkrönika: Den europeiska gemenskapen kan stärkas
22 mars 2022 | Karla WixeKriget har satt fokus på frågan om staters självbestämmande men också på vikten av samarbete, av att vi är starkare och tryggare tillsammans. Det är svårt att sia om var utvecklingen tar vägen, men kanske kan detta så småningom utmynna i en bestående känsla av en ännu starkare europeisk gemenskap, som med respekt för medlemsstaternas olikheter kämpar för samma grundläggande värden, inom samma ram. Det skriver krönikören Karla Wixe, utredare och EU-samordnare, LO.
Det har redan konstaterats att vi just nu bevittnar historia samtidigt som den utspelar sig. Rysslands anfallskrig mot Ukraina har vänt upp och ner på det säkerhetspolitiska läget, och utmanat inte minst EU och dess medlemsstater på många sätt.
Den 27 februari i år höll Tysklands förbundskansler Olaf Scholz ett tal i den tyska förbundsdagen och annonserade då den tyska helomvändning som exempelvis möjliggjorde för EU att genom den europeiska fredsfaciliteten skicka vapen till Ukraina. I talet sa Scholz om EU, att medlemsstaterna inte längre enbart kan fråga sig vad som är bäst för dem. De måste i stället fråga sig: vad är det bästa för vår union. Scholz menade i talet att Europa är vår ram, vårt gemensamma handlingsutrymme, och menade att det bara är när vi inser det som vi kommer att bemästra vår tids utmaningar.
Förvånansvärt enigt EU
Det påminner något om vad den franske statsmannen Jean Monnet skrev 1950, inför bildandet av EUs föregångare kol- och stålunionen. Han skrev då att Europa aldrig har existerat; Europa måste skapas, och sedan måste Europa visa självförtroende i relation till sin egen framtid.
Och det har EU försökt göra sedan dess. Men kanske har vi aldrig tidigare sett ett så beslutsamt EU, med så stort självförtroende. De åtgärder i form av sanktioner och fördömanden som EU och dess medlemsstater vidtagit sedan Rysslands invasion av Ukraina har varit snabbfotade, och förvånansvärt eniga. Även Ungern och Polen, som i EU-sammanhang ofta haft en högst tvivelaktig inställning till de rättsstatliga principerna, är med på noterna. Medlemsstater som tidigare inte kunnat enas har gjort det nu, mot bakgrunden att själva idén om Europa, och EU, som en garant för fred, rättsstat och demokrati, plötsligt är hotad.
Det finns många inte minst i Sverige som menar att EU främst ska förhålla sig till att vara ett handelssamarbete, med en inre marknad som skapar ekonomiska värden för medlemsstaterna. Trots att EU i grunden är en rättslig gemenskap finns det starka inslag av gemensamma värden, som är bärande för medlemskapet, där öppna gränser och gemensamma intressen är medel för att förhindra krig och konflikt. Känslan av EU som en värdegemenskap har ofta beskrivits som mindre stark i Sverige än i andra EU-länder, som har ofred närmare i minnet.
Och inte minst i fackliga sammanhang har snarare baksidan av EUs inre marknad tagit större plats i medvetandet, med problem kring dumpade löner och sämre villkor i spåren av oseriös användning av EUs regelverk och öppna gränser.
Sammanhållningen bland EUs medlemsstater har ofrånkomligen stärkts de senaste veckorna. Den gemensamma ram som Scholz talade om som EU har blivit större, eller i vart fall har de olika möjligheter som uppställs i EUs grundlag, såsom enhällighetsbeslut i utrikes- och säkerpolitiska frågor eller fördjupat försvarssamarbete mellan medlemsstater, använts på ett sällan skådat slag.
De yttre förutsättningarna är annorlunda, men innanför denna EUs ram har egentligen inget förändrats, utan samma spelregler som tidigare gäller- än så länge.
Bekämpa arbetslivskriminalitet och social dumpning
EU är en social marknadsekonomi, baserad på rättsstat, demokrati och mänskliga rättigheter. Samma kompetensfördelning mellan EU och medlemsstaterna, även på det arbetsmarknadspolitiska området, gäller fortfarande. Möjligheterna att reglera arbetsvillkor genom kollektivavtal behöver fortfarande stärkas, och det är lika viktigt nu att den fria rörligheten på EUs inre marknad värnas, fortfarande under förutsättning att konkurrensen sker på rättvisa villkor så att arbetslivskriminalitet och social dumpning bekämpas.
Kriget har satt fokus på frågan om staters självbestämmande men också på vikten av samarbete, av att vi är starkare och tryggare tillsammans. Det är svårt att sia om var utvecklingen tar vägen, men kanske kan detta så småningom utmynna i en bestående känsla av en ännu starkare europeisk gemenskap, som med respekt för medlemsstaternas olikheter kämpar för samma grundläggande värden, inom samma ram.
Karla Wixe
Utredare och EU-samordnare, LO