Färre protester mot riksdagens EU-politik

Inför möten i EU:s ministerråd måste regeringen, som företräder Sverige gentemot övriga medlemsländer, få stöd för sin politik i riksdagens EU-nämnd. Sveriges EU-linje avgörs genom majoritetsbeslut i nämnden och minoriteten kan om den är missnöjd med beslutet lämna en formell så kallad avvikande ståndpunkt för att markera sitt ogillande. Europaportalen har sedan 2007 då möjligheten infördes att lämna sådana formella protester granskat hur ofta de används och av vilka partier.

Sedan dess har antalet frågor i EU-nämnden som får minst en sådan avvikande ståndpunkt ökat för varje mandatperiod. Under Stefan Löfvens första regering 2014-2018 protesterade ledamöter på nästan varannan fråga i EU-nämnden.

För den nuvarande mandatperioden har dock antalet protester tydligt minskat. I 37 procent av de EU-frågor som tas upp i nämnden har åtminstone ett parti av åtta avgett en avvikande ståndpunkt – den lägsta andelen sedan den första alliansregeringen.

Sverigedemokraterna: Färre slentrianmässiga protester

Den avgörande förklaringen till detta är att Sverigedemokraterna – det parti som avger flest invändningar mot EU-nämndens politik – tydligt har minskat sina protester mot Sveriges EU-linje.

Enligt Martin Kinnunen, ledamot i EU-nämnden för Sverigedemokraterna, finns det en tydlig förklaring till det minskade antalet.

–  I dag försöker vi att inte slentrianmässigt avvika på det sättet, säger Martin Kinnunen.

Enligt honom lägger partiet inte längre in avvikande ståndpunkter i frågor som det redan tagits beslut i eller ärenden som redan varit uppe, något som man av princip gjorde tidigare mandatperioder.

– Det finns ingen anledning att bli tjatig. Det finns inget egenvärde i att slänga fram ett avvikande hela tiden, säger Kinnunen.

En annan förklaring till minskningen av protesterna mot regeringens linje är enligt honom att politiken förändrats och att partiet blivit mer positivt till samarbeten som inom försvarsområdet än tidigare.

Vänsterpartiet: Mer oense med regeringen

Det andra parti som lägger flest avvikande ståndpunkter, Vänsterpartiet, har tvärtom skruvat upp sitt motstånd mot Sveriges EU-politik.

– Vi har inte varit överens med regeringen i många frågor den här mandatperioden och då blir det ju fler avvik, säger Ilona Szatmari Waldau, EU-nämndsledamot för Vänsterpartiet.

Enligt henne låg den förra S-MP-regeringen närmare Vänsterpartiet i EU-frågor än den nuvarande mandatperiodens regeringspolitik.

Viss minskning bland övriga partier

Övriga oppositionspartier med undantag av Miljöpartiet, som lämnade regeringen under mandatperioden, har anmält något färre avvikande ståndpunkter. Den tydligaste minskningen har skett hos Centerpartiet som halverat sin andel jämfört med förra perioden. 

Svagare regering måste söka stöd

EU-forskaren och statsvetaren Magnus Blomgren vid Umeå universitet säger att Europaportalens granskning ligger i linje med annan forskning på området. Han tolkar utfallet som att oppositionen mellan partierna om Sveriges EU-politik är begränsad.

– Jag skulle vara benägen att säga att det inte är speciellt stor opposition inom EU-nämnden i praktiken, säger han med brasklappen att det finns någon riktig måttstock att jämföra protestnivån mot.

Blomgren lyfter fram två teorier som förklaring till detta. Å ena sidan att oppositionen inte ser EU-frågor som ett viktigt slagfält som man inte lägger så mycket tid på. Å andra sidan att regeringen arbetar mycket med att lägga fram förslag som ligger i linje med vad nämnden tycker i de flesta frågor – att regeringen söker konsensus.

– Det ligger kanske närmast till hands att tro att det är det sistnämnda, säger han.

Över tid visar Europaportalens granskning att motståndet genom avvikande ståndpunkter är större från oppositionspartier gentemot majoritetsregeringar. Under Fredrik Reinfeldts (M) första majoritetsregering var motståndet från de tre dåvarande oppositionspartierna påtagligt. Detta minskade under den andra alliansregeringen som inte hade majoritet i riksdagen. Under de två senaste mandatperiodernas olika minoritetsregeringar har motståndet från de forna allianspartierna fortsatt minskat.

– Det talar lite för att en minoritetsregering är lite mer benägen att försöka förankra sina ståndpunkter lite bättre med riksdagens majoritet, säger statsvetare Magnus Blomgren.

I morgon presenterar Europaportalen hela listan över vad regeringen och oppositionen har bråkat om de senaste fyra åren.