Starkt folkligt stöd för klimatmål när EU går in i tuffa förhandlingar

En ny Eurobarometerundersökning, beställd av kommissionen, visar att 85 procent av EU:s invånare anser att klimatförändringarna är ett allvarligt problem. Stödet för EU:s lagstadgade mål om att bli klimatneutralt till 2050 är massivt – 81 procent i hela unionen och hela 91 procent i Sverige, den näst högsta siffran bland medlemsländerna. (Artikeln fortsätter under grafiken.)

Även en överväldigande majoritet i undersökningen som genomfördes i februari-mars, pekar ut klimatförändringar som ett allvarligt problem.

Undersökningen publiceras inför att EU-kommissionen i morgon onsdag formellt väntas föreslå en nettominskning av växthusgasutsläppen med 90 procent till år 2040, jämfört med 1990 års nivåer. Förslaget, som ursprungligen skulle ha lanserats i början av året, är ett nödvändigt steg på vägen mot unionens mål om klimatneutralitet senast 2050.

Samtidigt visar data från EU:s klimatövervakningstjänst Copernicus att den globala uppvärmningen under den senaste tolvmånadersperioden nådde 1,57 grader över förindustriell nivå, vilket är över Parisavtalets gräns på 1,5 grader.

Men bakom den ambitiösa procentsiffran döljer sig en djup politisk oenighet som hotar att urholka målet. Kampen handlar inte om siffran 90 i sig, utan om huruvida så kallade ”flexibiliteter” ska tillåtas.

Striden om flexibilitet
Den hetaste frågan rör internationella klimatkrediter. Klimatkommissionär Wopke Hoekstra har öppnat för att EU-länder ska kunna finansiera klimatåtgärder utanför unionen och räkna av dessa mot sina egna mål, i enlighet med Parisavtalets artikel 6.

Idén har fått stöd från flera medlemsländer, däribland Tyskland och Sverige, som ser det som ett sätt att uppnå målen mer kostnadseffektivt. Den svenska regeringen har till och med som ett av sina krav för att stödja 90-procentsmålet att EU ska utröna möjligheterna att nyttja samarbeten inom Parisavtalets artikel 6.

Men förslaget möter hård kritik. EU:s oberoende vetenskapliga klimatråd avråder bestämt från att blanda in internationella krediter. Rådet, som ursprungligen rekommenderade en minskning på 90–95 procent, menar att det skulle späda ut de inhemska åtgärder som krävs inom unionen.

Den svenske klimatanalytikern Magnus Nilsson är inne på samma linje.

”Det är siffertrixande i syfte att dölja att målet för de interna nettominskningarna man siktar på till 2040 inte är 90 utan 87 procent”, skriver han i en analys.

Enligt läckta uppgifter väntas kommissionen föreslå en kompromiss: inga internationella krediter för att nå det kommande FN-åtagandet till 2035, men en öppning för att från och med 2036 tillåta att upp till tre procent av målet uppfylls med krediter. Dessa skulle då inte få användas inom EU:s system för handel med utsläppsrätter (ETS), utan främst för sektorer som jordbruk.

En annan kontroversiell del av planen är det stora beroendet av koldioxidinfångning. För att nå nettomålet krävs, enligt kommissionens beräkningar, att närmare 400 miljoner ton koldioxid tas upp från atmosfären 2040, antingen tekniskt eller via kolsänkor som skog. Kritiker, däribland ledamöter i den gröna gruppen i EU-parlamentet och flera tankesmedjor, anser att siffran är orealistiskt hög och riskerar att bli en ursäkt för att inte minska de faktiska utsläppen tillräckligt snabbt.

Sveriges villkorade stöd
Den svenska regeringen, med klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) i spetsen, har ställt sig bakom 90-procentsmålet, men med en rad hårda villkor. Utöver frågan om internationella krediter kräver Sverige bland annat att alla enskilda medlemsländer måste nå klimatneutralitet till 2050.

Regeringen vill också se en teknikneutral energipolitik där kärnkraften ges en tydlig roll, samt att EU inte ska förlita sig på ”svåruppnåeliga åtaganden” för kolsänkan i skog och mark, en linje som syftar till att skydda det svenska skogsbruket.

Omställningens astronomiska prislapp
Bakom de politiska förhandlingarna ligger en ekonomisk verklighet med svindlande belopp. Kommissionens egna beräkningar visar att kostnaden för passivitet är enorm: fortsatta klimatförändringar kan minska EU:s BNP med omkring 7 procent i slutet av århundradet, med en ackumulerad extrakostnad på 2 400 miljarder euro fram till 2050 jämfört med en 1,5-gradersväg.

Samtidigt är investeringarna som krävs för omställningen gigantiska. Enbart transportsektorn beräknas kräva investeringar på cirka 870 miljarder euro årligen. Detta inkluderar en massiv elektrifiering av fordonsflottan, där över 60 procent av personbilarna och nära 40 procent av tunga fordon väntas vara utsläppsfria till 2040.

Bråttom för danska ordförandeskapet
Kommissionens förslag på onsdag är bara startskottet för vad som väntas bli en stökig förhandlingsprocess. Det danska ordförandeskapet i ministerrådet har nu mindre än tre månader på sig att försöka ena de 27 medlemsländerna.

Anledningen till tidspressen är att EU, i enlighet med Parisavtalet, måste lämna in ett uppdaterat och skärpt nationellt bestämt bidrag (NDC) till FN senast i september i år. Detta bidrag ska beskriva unionens klimatambitioner fram till 2035.

Processen kompliceras ytterligare av att beslutet om FN-bidraget kräver total enighet bland medlemsländerna, medan det interna 2040-målet i EU:s klimatlag beslutas med kvalificerad majoritet. Det öppnar för ett scenario där det lagstadgade målet inom EU blir tuffare än det man lovar FN.

Mycket talar för att frågan, precis som tidigare stora klimatmål, i slutändan kommer att avgöras av EU-ländernas stats- och regeringschefer under ett toppmöte.