Debatt: Abrahamsson: EMU är en rättighet, inte en skyldighet

Joakim Nergelius har naturligtvis rätt i att varken folkomröstningen 2003 eller riksdagens uppfattning i EMU-frågan har någon rättslig relevans för Sveriges skyldighet att uppfylla sina fördragsenliga förpliktelser i EU (Europaportalen 080521 och 080529).

Inte en skyldighet

Men han tycks mig alltför kategorisk när han säger att ”Sverige hade och alltjämt har en skyldighet att gå med i EMU”. När man läser fördragets bestämmelser om ekonomisk och monetär politik får man ett starkt intryck av att deltagandet i den monetära unionen är en eftertraktad rättighet för de medlemsstater som uppfyller kriterierna, snarare än en skyldighet. Det är också på det sättet som bestämmelserna i allmänhet har uppfattats i de övriga medlemsstaterna.

Jag kan dock hålla med Nergelius om att det vore obetänksamt av Sverige att nu begära ett formellt undantag från regelverket. Det vore ju detsamma som att erkänna att Sverige endast med stöd av ett sådant undantag har rätt att hålla sig utanför samarbetet. Efter en begäran om undantag skulle det också bli svårt för Sverige att i en eventuell framtida rättstvist hävda att Sverige inte har någon fördragsenlig skyldighet att delta i EMU-samarbetet.

Förenklad bild

I Svensk Juristtidning skrev jag 1997 följande (med anledning av Droege/Lyséns bok Introduktion till EU och EG-rätten) som borde vara relevant också när det gäller att nyansera den nu aktuella debatten.

”I EMU-avsnittet målar författarna upp en dyster bild av Sveriges möjligheter att stå utanför den tredje etappen. Efter att ha konstaterat att Storbritannien och Danmark tillerkänts särskilda undantag framhålls att "alla andra medlemsstater som, exempelvis efter beslut i det nationella parlamentet, hävdar sin rätt att stå utanför, kommer i så fall att göra sig skyldiga till fördragsbrott som kan beivras av kommissionen enligt [artikel 226]", varefter lakoniskt konstateras att Sverige inte krävt och heller inte fått något särskilt undantag (s. 298).

Vad författarna här säger ger en alltför förenklad bild av ett komplicerat sammanhang. Vad händer exempelvis om det osannolika skulle inträffa att rådet enligt [artikel 121.4] bekräftar att en medlemsstat uppfyller konvergenskriterierna trots att den staten själv hävdar att så inte är fallet? Är det realistiskt att tro att kommissionen och EG-domstolen inte skulle tillmäta landets egen uppfattning någon som helst betydelse?

Är det överhuvud taget möjligt att föra talan mot medlemsstaterna för brott mot nämnda artikel, som snarare tycks vara avsedd att ge dem privilegier än åsamka dem skyldigheter?

Ligger det kanske rentav närmare till hands att en medlemsstat, som i strid mot sin egen uppfattning ansetts uppfylla kriterierna, väcker talan vid domstolen om ogiltighet av det rådsbeslut varigenom medlemsstatens beredskap att möta kriterierna blivit bekräftad?”

Olle Abrahamsson

Rättschef i Justitiedepartementet