Det är lätt att känna igen sig i Olle Ludvigssons frustration över den offentliga och mediala EU-debatten (DN Debatt 21/10). Positiva EU-nyheter har svårt att slå igenom. Förslag som ger dynamiska effekter och bygger för framtiden – som ökad rörlighet över gränserna – uppmärksammas när den ena eller andra slår vakt om nationella eller personliga särintressen. Avregleringar uppmärksammas i fackpress men hamnar i generella medier först när någon hittar konstigheter. Eller något vi inte är vana vid. Det faktum att vi gemensamt beslutar i frågor som berör en mycket stor del av den svenska vardagen saknar till mycket stor del bevakning och belysning.
Men Olle Ludvigssons exempel med mammaledighetsdirektivet är sällsynt illa valt. EU har en mycket tydlig roll när det gäller att lösa gränsöverskridande problem. Här finns stora uppgifter för att stoppa gränshinder eller lösa problem som enskilda länder inte klarar själva eller möjligen löser mycket bättre i EU-samarbetet.
Men en del beslut sköts bäst närmare de berörda medborgarna. Traditioner och kulturella skillnader mellan de 27 medlemsstaterna är betydande. Synen på aborter, äktenskap och skilsmässor, vård och barnomsorg är bara några exempel där skillnaderna är stora, och där det rimligen inte är något som helst problem att vi löser vardagens problem på olika sätt. Oftast när politiska aktivister – det är oftast socialister – vill lägga livet till rätta för vanliga människor river man upp konflikter och strider som känns helt onödiga.
Varför skall vi tala om för Portugal hur de skall arrangera sina socialförsäkringssystem? Varför skall vi tala om hur bidragssystemen i Spanien skall vara organiserade? Vill vi att Polen och Malta skall bestämma hur vi i Sverige ordnar äktenskapslagstiftningen? Varför kan vi inte sköta sådana saker själva?
Ofta styrs sådana beslut av nationella sedvanor – och ekonomiska prioriteringar – som man försöker tvinga alla andra att ta efter. Mammaledighetsdirektivet är ett ganska typiskt exempel. Svenska ledamöter som gillar beslutet klagar på att det heter just mammaledighetsdirektivet men lyckades inte ens ändra namnet till föräldraledighetsdirektivet. Så olika är traditionerna i medlemsstaterna.
Mammaledighetsdirektivet passar inte riktigt i något medlemsland. Alla länder blir missnöjda på något sätt och i varje medlemsland finns det därmed en dålig nyhet om hur EU är klåfingrigt där väldigt få tycker det är nödvändigt. Den portugisiska socialistiska ledamot som drivit igenom frågan i EU – något hon tydligen inte lyckats driva igenom i Portugal – har gett EU skulden för saker som varje medlemsland har tillräckligt med demokratisk mognad för att själva besluta om.
EU blir bättre ju mindre ”kulturimperialism” och överhetstänkande besluten gentemot medlemsstater och medborgare präglas av. Våra uppgifter är större än att försöka styra över människors vardag.
kl 13:57
Hökmark (m] & EPP ) borde akta glashuset och minnas att EPP, hans egen EU-parlamentsgrupp, förra året gav ut "Priorities" som i förlängningen öpnnar EU-inblandning på alla politikområden. Annars verkar han vara påfallande enig med Ludvigsson (s] & PSE) om att massmedia är alltför kritiska mot EU. EU-företrädare brukar nämligen inte tåla kritik mot sitt projekt.
kl 14:13
Om Gunnar Hökmark hade varit lite mer konsekvent kunde artikeln ha varit av principiellt intresse. Det är mycket riktigt som Hökmark poängterar att det finns en rad politiska frågor som hör till kärnan i det nationella självbestämmandet – där historiska kompromisser, nationella sedvanor och ekonomiska prioriteringar har lett fram till olika nationella lösningar – som bör lämnas till medlemsländerna att bestämma över.
Till detta område hör även organiseringen av arbetsmarknaden – på detta område ser dock Hökmark inga problem med att EU (med hänvisning till de ekonomiska friheterna) kraftigt inskränker de fackliga rättigheter som ligger till grund för den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Att gnälla högljutt för att kvinnor i Europa garanteras möjligheten till 20 veckors ledighet i samband med födseln och samtidigt acceptera inskränkningar i grundläggande rättigheter är i mina ögon inte konsekvent. Och om det är det så är det ingen eftersträvansvärd konsekvens.
Att införa minimidirektiv som sätter en lägsta nivå för skydd på olika sociala områden däribland arbetsmiljö är någonting som EU gjort under en längre tid och som i fördrag efter fördrag lyfts fram som ett område där EU ska ha en gemensam politik.
Det handlar dels om att förhindra en osund konkurrens där arbetsvillkoren försämras för att vinna konkurrensfördelar. Men det handlar också om rättigheter som alla medborgare i Europa ska kunna utnyttja – att det ser olika ut i olika medlemsstater skapar helt riktigt problem och möjligheter för politiker att ta enkla politiska poänger. Att ledigheten de första 6 veckorna efter förlossningen ska vara obligatorisk är naturligtvis främmande från ett svensk perspektiv – men kanske helt nödvändig för att kvinnor i andra delar av Europa ens ska kunna utnyttja dessa veckor, utan att bli uppsagd från sitt arbete.
Förhoppningsvis kan man i förhandlingarna mellan rådet och europaparlamentet hitta en fungerande kompromiss som stärker kvinnors möjligheter att förena arbete och familjeliv (vilket förutsätter möjlighet till föräldraledighet) samtidigt som det gör det möjligt för svenska toppolitiker att inte vara lediga.