”Skuldbördan måste vi lösa tillsammans”

Någon sade att Håkan Juholt hade varit partiledare i 164 dagar när han kom till Bryssel igår. Under de 164 dagarna har EU gått igenom en av sina svåraste kriser och ingen lösning är ännu i sikte. Samtidigt är den europeiska socialdemokratin i kris – sällan har det funnits så få röda regeringar i Europa som i dag.

Men när Håkan Juholt talar inför den socialdemokratiska föreningen i Bryssel lägger han inte fokus på EU, utan vill tala om ”berättelsen om Sverige”. Efteråt, när vi sätter oss ner en kort stund runt ett bord i det fackliga kontoret på paradgatan Avenue de Tervuren, undrar jag hur Sveriges oppositionsledare ser på berättelsen om Europa i dag.

– Det fanns en sådan i EU om att bygga ett löntagarnas Europa, ett socialt Europa. Den berättelsen var stark och den tror jag också många utanför det socialdemoratiska partiet, utanför fackföreningsrörelsen, märkte. Det fanns en politisk idé om vad vi skulle göra med detta parlament, med detta EU-projekt. Den byggde på att vi socialdemokrater ser politiken som ett verktyg för att genomföra samhällsförändringar, alldeles oavsett om det är nationellt eller på EU-nivå eller globalt.

När menar du att den här idén om EU fanns och när började den försvinna?

– Det fanns en klar och tydlig idé om Europa runt 2001, vid det svenska ordförandeskapet. Då fanns en vision om att EU hade en funktion om att förbättra för medborgarna, vilket jag självklart anser att det fortfarande har. I takt med att Socialdemokratin försvagades försvann den. Men den politiska visionen i dag är så spretig att det inte finns någon färdriktning. Man backar värdemässigt och det beror på att det är konservativa och liberala regeringar som sätter dagordningen. Det finns ju inga idéer om hur löntagarnas villkor ska tillvaratas och förbättras, hur man ska återupprätta trygga, utvecklande välfärdsstater, hur man ska investera i kunskap och bildning. Det är inte fokus för EU-projektet i dag.

Hur skulle Sveriges politik i EU förändras om du vore statsminister?

– Om jag vore, eller när jag blir statsminister, kommer vi att ha en aktiv EU-politik. Inte en avvaktande.

Vad menar du?

– Ta regleringen av finansmarknaderna. Jag tycker regeringen säger mer hemma i Sverige än vad man levererar. Men framför allt handlar det ju om att utrusta EU-parlamentet och kommissionen för att ställa löntagarnas frågor i centrum. Rätten till arbete, arbetsmiljö, anställningstrygghet, likabehandling, att man inte ska utsättas för social dumping, att man inte har en lagstiftning som möjliggör att löntagare utnyttjas. Allt detta är ju projekt för att få vardagen att fungera för de som jobbar i Europa.

– Sedan inte minst utrikespolitiken. Där vill vi se ett erkännande av Palestina och Östra Jerusalem som huvudstad i ett fritt Palestina. Vi vill att detta ska drivas i EU och FN, att den svenska regeringen driver igenom det här. Nu är det ett passivt avvaktande.

Om vi tittar på den ekonomiska krisen som dominerar det mesta i Bryssel nu för tiden. Hur tycker du att man på EU-nivå har hanterat situationen?

– Man har gjort det bästa möjliga av situationen, men man har gjort för lite tidigare. Det här handlar om att vi måste säkerställa en oberoende kontroll av de nationella ekonomierna.

Från EU-kommissionens sida?

– Nja, jag tycker att Revisionsrätten i Luxemburg ska kunna ha ett sådant ansvar. Att faktiskt objektivt gå igenom och göra en revision av varje lands ekonomi.

Innan budgeten antas?

– Ja, det är väl lämpligt. Från svensk sida skulle vi välkomna det, vi tycker det är bra med en sådan öppenhet. Det är uppenbart att de länder som i dag är illa ute, framför allt Grekland, inte har haft kunskap om sin ekonomi och än mindre har EU-systemet haft kunskap om deras ekonomi. Det handlar inte bara om att man fört någon bakom ljuset utan om att man saknat kunskap att beräkna sin ekonomi.

För man inte då över makt till experter från politiker?

– Nej, det ska vara en oberoende granskning, det är allt.

Och vad händer sedan – revisionsrätten ska lämna rekommendationer?

– Ja, det måste de naturligtvis göra. Men beslutsfattandet ska vara demokratiskt.

Det talas om ett mycket närmare samarbete i eurogruppen. Förslag finns på en europeisk finansminister, euroobligationer…

– Euroobligationer öppnar vi för. Ser det som ett instrument som kan vara användbart. Vi har släppt vårt motstånd kring detta.

Varför det?

– Jaaa…

Juholt tvekar, lutar sig tillbaka i stolen. Fortsätter:

– …i det läge som nu råder måste vi pröva faktiskt fler instrument än de vi har och har haft. Så vi är öppna för detta, inte passionerat, men vi motsätter oss det inte. Däremot en gemensam finansminister och liknande, det är inte en aktuell fråga.

Men det blir fler och fler som föreslår det, den tidigare tyska förbundskanslern Gerhard Schröder bland andra.

– Ja, men jag har väldigt svårt att se det. Att det tas demokratiska beslut om regelverken, det är nödvändigt. Men sedan sker ju taxeringen i varje enskilt land. Däremot motsätter vi oss inte idén med en finansiell transaktionsskatt. Vi är inte passionerat för den heller, men vi motsätter oss inte. Önskvärt vore om den blir global, men då måste det tas initiativ att driva det och där är EU en tung aktör. Men det är en halvhalt som jag inte är så säker på ger så mycket.

Med euroobligationer ansvarar alla för varandras skulder. Skapar vi inte samma problem igen, att länder kan låna upp mer än de egentligen bör? Och hur ska det koordineras?

– Det bygger på att det finns transparens och att det finns kontrollmekanismer som faktiskt är opartiska. Det är två förutsättningar. Varför jag tror att vi försvarar euroobligationerna är att det inte är hederligt att bara peka på Grekland och säga att ’ni är orsaken till allt detta’. Sanningen är, att det var de stora länderna som Frankrike och Tyskland som började slarva 2003 eller 2004 genom att inte klara sina underskottsmål. Man bluffade om detta. När ryggraden i EU-projektet inte uppträder korrekt och inte följer de regler vi har satt upp, då legitimerar de att andra faktiskt också bryter mot detta. Vi äger detta tillsammans. Skuldbördan och bördan att lösa uppgiften har vi alla tillsammans.