Debatt: Finansskatten ett intressant högerprojekt

Olle Schmidt (FP) står envetet upp på finansbranschens sida i kampen mot den finansiella transaktionsskatten, i debatten även känd som finansskatt och Tobinskatt (Europaportalen 120208). Han blir alltmer ensam i denna position.

Från höger till vänster diskuteras nämligen transaktionsskatten nu i alltmer positiva ordalag i europeisk politik. I tisdags krävde nio finansministrar – med Frankrike-Tyskland i spetsen och mestadels från rena högerregeringar – att arbetet med skatten ska påskyndas så att den relativt snart ska kunna sjösättas. På senare tid har Schmidt även övergivits i frågan av tunga liberala kollegor i Europaparlamentet som efter närmare analys kommit fram till att skatten är bra. Det är slående att skatten så tydligt är på väg att bli ett högerprojekt.

Att debatten utvecklats åt detta håll har tre orsaker:

• Det råder numera bred politisk enighet om att finanssektorn är underbeskattad. Den drar stora fördelar av generösa statliga de facto-garantier och av det faktum att den i princip är momsbefriad. Även finansminister Borg anslöt sig nyligen till detta synsätt.

• Allt färre bedömare ser den svenska valpskatten som ett hållbart argument mot den europiska skatten. Valpskatten var klart högre än de nu aktuella skattenivåerna och hade två grova designfel. I och med att den endast lades på svenska mäklare och begränsade marknadssegment öppnade den upp för flyktrörelser. Kommissionen har lärt sig av detta och har därför valt en heltäckande modell som inte skulle ge effekter av det slaget.

• Beräkningarna i kommissionens konsekvensanalys ifrågasätts från allt fler håll. Antagandet om en minskning av derivathandeln på 70-90 procent är till exempel endast en gissning som delvis bygger på erfarenheterna från den illa utformade valpskatten. Nyligen presenterades nya kalkyler som pekar på att den europeiska skatten sammantaget skulle ge en BNP-förstärkning på ca 0,25 procent. Exakta prognoser är svåra att göra, men mycket talar ändå för att kommissionen initialt dragit alltför negativa slutsatser.

Att Schmidt kämpar i motvind märks i hans argumentation. Den blir allt yvigare. Dels pratar han alltmer om pensionspengar. Dilemmat är att pensionsbolagen är de aktörer på marknaden som har lägst omsättningshastighet i sina portföljer. Deras kostnadsnivåer skulle därför inte öka i någon större utsträckning. De aktörer som verkligen skulle påverkas av skatten är i stället de högfrekvenshandlare som genererar tvära kast på marknaden med sina extremt höga omsättningshastigheter.

Dels har Schmidt börjat lyfta fram synnerligen hypotetiska framtida skattehöjningar som en huvudinvändning mot det förslag som nu ligger på bordet. Med den typen av icke-argument är det svårt att debattera skattepolitik på ett seriöst sätt.

Till detta ska läggas att det visserligen finns en risk för att en del av finansföretagens kostnader för skatten skulle föras vidare till konsumentledet, men att det samtidigt är mycket viktigt att inte ge den typen av kostnadsargument ett alltför stort erkännande. Det handlar nämligen om en standardinvändning som branschen använder mot nästan alla uppstramningar av regelverk och tillsyn. Branschens linje är ofta att sådana reformer måste stoppas eftersom kunderna i slutändan skulle tvingas betala.

Denna aspekt bör finnas med i värderingen, men den är bara en liten bit i helheten och bör noga vägas mot fördelarna. I de flesta fall är reformvinsterna för hushållen och företagen – i egenskap av både kunder och skattebetalare – betydligt större än de direkta kostnadsökningarna.        

Vi är beredda att diskutera flera olika modeller för beskattning av finanssektorn, men vi är inte beredda att stryka transaktionsskatten från listan över alternativ. EU-förslaget bör tas på allvar.