Trots de framsteg som gjorts under de senaste åren har EU:s energipolitik inte lyckats uppnå de viktigaste målsättningarna, nämligen att säkerställa tillgång till energi till rimliga och stabila priser, upprätthålla näringslivets konkurrenskraft i EU, garantera energiförsörjningen för alla européer oberoende av var de är bosatta och främja hållbar produktion, transport, distribution, lagring och konsumtion av energi, för att på ett beslutsamt sätt övergå till ett samhälle med låga koldioxidutsläpp. Dessa målsättningar får stöd av alla, både politiska ledare och det civila samhället, energileverantörer och näringsliv, arbetsmarknadsorganisationer, konsumenter och miljövänner. Det är frågan om HUR målen ska uppnås som skapar oenighet.
Den nationella energipolitikens begränsningar har påvisats, men trots det finns det ingen gemensam energipolitik på EU-nivå för att undanröja dem. Trots löften från flera regeringar har energipriserna skjutit i höjden under de senaste åren, och resultatet är att energifattigdomen är mer aktuell än någonsin. Förra vintern led mellan 50 och 125 miljoner EU-medborgare av energifattigdom, antingen i form av strypt tillförsel, hot om avstängning eller oförmåga att betala räkningarna. EU:s medlemsstater har inte tagit itu med dessa problem i tillräcklig omfattning.
Medlemsstaterna är sammanflätade med varandra i ömsesidiga beroendeförhållanden och kan därför inte längre på egen hand kan ta sig ur den situation som uppstått. Vi har nyligen sett exempel på att europeiska länder kan fatta självständiga beslut i energiförsörjningsfrågor (t.ex. utfasning av kärnenergi i vissa EU-länder), men priset är högt. Unilaterala beslut ökar risken för skillnader och kan orsaka prishöjningar eller fluktuationer i den regionala energiproduktionen och energikonsumtionen, för att bara nämna ett par exempel. I dag kan inget enskilt EU-land på egen hand tillhandahålla energi till sina medborgare på ett tillförlitligt sätt och till rimliga priser.
Vi måste sätta stopp för kortsiktigheten. En enad front är det enda alternativet för EU-länderna att bemöta människors oro och se till att europeiska intressen når framgång. Den politiska viljan är naturligtvis viktig, men är inte den enda frågan. För det första har den inre marknadens potential inte utnyttjas fullt ut för att förbättra energisäkerheten och erbjuda medborgarna ett mervärde. För det andra säkerställer Lissabonfördraget uttryckligen solidaritet mellan medlemsstaterna, men några garantier för det har ännu inte skapats inom den nuvarande institutionella ramen. För det tredje har EU inga möjligheter vare sig att finansiera insatser på bred front eller att bestämma vilka energikällor som ska väljas. EU:s årliga energibudget är blygsam i jämförelse med de summor som medlemsstaterna spenderar på området.
Detta begränsar kraftigt finansieringen av gemensamma el- och gasanslutningar samt gemensam forskning om koldioxidfattig energi. Det är därför ytterst viktigt att EU får ekonomiska möjligheter till självständig och oavhängig finansiering av projekt av intresse på EU-nivå, i synnerhet när det gäller förnybar energi. För det fjärde borde en högaktuell samhällsfråga som energi fullt ut involvera medborgarna. Det är mycket oroväckande att det saknas en strukturerad dialog mellan politikerna och beslutsfattarna å ena sidan, och det civila samhället i EU å den andra.
Det behövs ett nytt angreppssätt som syftar till ökad integration och solidaritet. Det mest ambitiösa och lovande alternativet är att inrätta en fullständig europeisk energigemenskap som omfattar alla relevanta ekonomiska, politiska och strategiska aspekter. Tanken är att energigemenskapen ska omfatta integration av energimarknaderna och samordning av forskningspolitik, investeringsbeslut och solidaritetsmekanismer och tillmötesgå behovet av en gemensam EU-ståndpunkt i internationella sammanhang. Allt detta kräver ett kraftfullt överstatligt angreppssätt.
Tillfälliga åtgärder med stor genomslagskraft kan vidtas omedelbart. Ett par exempel på detta är ytterligare integration av nationella energimarknader och gemensam planläggning av nätverk genom en anpassning av energipolitiken till konsumenternas behov. Vi vill bland annat se en successiv europeisering av energimixen, vilket är nödvändigt med tanke på den ökande andelen förnybar energi i de nationella energimixerna. När det gäller valet av energi och investeringar måste EU agera snabbt, eftersom större energibeslut i dag kommer att kräva årtionden av engagemang. En stegvis utveckling av en europeisk energigemenskap kan åter samla européerna kring ett projekt som kan ge dem ett tydligt mervärde. Detta är framför allt ett sätt att bemöta de förväntningar och farhågor som EU-medborgarna har gett uttryck för i olika enkäter på senare tid.
Med tanke på att energibeslut får omfattande konsekvenser på alla områden kan allmänheten inte lämnas utanför diskussionerna om den kommande systematiska omvandlingen. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Vårt Europa vill att diskussionerna ska föras på EU-nivå, och föreslår att ett forum för det civila samhället i EU inrättas med uppdrag att bevaka energifrågor. Vi uppmanar Europeiska kommissionen att spela en betydligt aktivare roll i utformningen av en samstämmig, trovärdig och effektiv energipolitik och därmed lägga grunden för en europeisk energigemenskap. Enbart nationella energiinsatser är inte längre någon lösning och ett hållbart, stabilt och framåtblickande energisystem kan bäst uppnås på EU-nivå.
Jacques Delors, tidigare EU-kommissionens ordförande och nu ordförande i Vårt Europa.
Staffan Nilsson, ordförande i Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, EESK..
kl 12:13
Jacques Delors är sig lik från tiden som EU-kommissionens ordförande 1985-1995. Han förespråkar naturligtvis gemensam eurokratisk politik på alla områden, i detta fall energipolitiken. Varken EU-kommissionen eller EESK är folkvalda. Dessutom var der redan under Delors' "regering" som EU-kommissionens ordförande som EMU-projektet påbörjades, vilket redan då ledde till ekonomisk kris, ERM-depressionen, i början på 1990-talet.