Debatt: Debatt: Sverige och EU måste ta Arktis på större allvar

Sveriges och EU:s strategidokument för Arktis kan inte vara oberörda av Putins oacceptabla militära krig i Ukraina. Att Sverige och Finland bestämt sig för Natomedlemskap är i sig ett argument för att Sverige tillsammans med Finland ska överväga vad anslutningen betyder i fråga om engagemang i Arktis. Medlemskap innebär förpliktelser.

Sverige rustar sig i norr och i både Finland och Sverige finns medvetenhet om att Natomedlemskap medför förväntningar, för att inte säga förpliktelser, som sträcker sig utanför de egna arktiska territorierna. Om Natomedlemskap ska innebära den höjda tröskel mot angrepp som motiverar anslutningen så måste också länderna ta ett ökat ansvar för den transatlantiska länken.

Norge och Danmark har som Nato-stater fört en medveten politik för att motverka att de egna militära rustningarna Natomedlemskap ska uppfattas som ett hot av Sovjetunionen och numera Ryssland. Den politiken fortsätter, har stöd också av Island och detta blir nu också en angelägenhet för Sverige och Finland. Paradoxalt nog blir troligen Nato den viktigaste arenan när det gäller att aktivt verka för att Arktis ska förbli ett avspänningsområde inte bara för Sverige utan också för alla nordiska stater. Arktiska rådet är förlamat och Putins deklarationer, som vi har lärt oss att ta på allvar, innebärande att vi lever i en tid när Ryssland vill rasera hela den säkerhetsordning och internationella rätt som steg för steg byggts upp sedan Andra världskrigets slut ger få alternativ.

Arktiska rådet satt ur spel

Sverige har i likhet med övriga nordiska länder verkat för att Arktis ska vara ett lågspänningsområde. Sverige har sedan det Arktiska rådet bildades 1996 ansett att detta råd ska stärkas i sin roll som det centrala multilaterala forumet för frågor rörande Arktis. Men sedan Putins brutala militära angrepp i Ukraina har Arktiska rådet, som detta år har Ryssland i ordföranderollen, satts på paus.

Det ”centrala multilaterala forumet för frågor rörande Arktis” är under en okänd tidsperiod satt ur spel. Det kan dröja länge innan de åtta medlemsstaterna, förutom de fem nordiska staterna även Ryssland, USA och Kanada, kan återsamlas och förutsättningarna att stärka Arktiska rådet är minst sagt rubbade.

Att Arktiska rådet är satt på paus innebär inte att all utveckling i Arktis stoppats. Tvärtom! Klimatförändringarna fortsätter, pådrivna inte minst av utsläpp av klimatpåverkande gaser från främst användning av fossila bränslen. Det påverkar negativt livsvillkoren för människor, inte minst för ursprungsbefolkningen och deras kultur, och djur. Men det öppnar också nya möjligheter till ekonomisk exploatering. När isen smälter kan en ny farled mellan Kina och Europa möjliggöra väsentligt kortare och mera lönsamma sjötransporter.  Och nya möjligheter för utvinning av fossila bränslen och gruvbrytning öppnas.

De aktörer som visar mest handlingskraft i Arktis nu är Ryssland, Kina och USA. Det handlar om att hävda sina ekonomiska, politiska och militära intressen i ett väldigt område som i mänsklighetens historia varit täckt av is men som nu riskerar att på jämförelsevis kort tid förvandlas till en vidsträckt ocean. Kina gör anspråk på att ha legitima intressen i Arktis, har byggt egna isbrytare och konkreta planer på att etablera en ”arktisk sidenväg”. Aktiviteterna gentemot Grönland och Island har ökat och inkluderat försök att skaffa tillgång till betydande tillgångar.

Ryssland ser mycket stora möjligheter när Arktis förändras. När isen smälter tror man sig, sannolikt med rätta, kunna dra fördel av att det är nära den egna kusten som sjötransporter först möjliggörs mellan Kina, stora delar av Ostasien och Europa samt USA:s ostkust. Och dessutom ökar storleken värdet på de naturtillgångar som kan bidra till ekonomi, inte minst naturgas. Men om Arktis istäcke förvandlas till en seglingsbar ocean så ser Ryssland också ett ökat militärt hot – ett hot som upplevs som särskilt allvarligt i de nordiska ländernas absoluta närområde – i Murmanskregionen. Ryssland har nu bland annat etablerat en militär flygbas närmare USA:s militära bas i Thule i norra Grönland. Radarstationerna där har troligen aldrig varit viktigare för USA än vad de är nu.

Grönland i fokus

När Donald Trumps tankar om att köpa Grönland av Danmark publicerades ryckte många i Sverige på axlarna och betraktade det som ännu ett galet hugskott från Trumps sida. Tankar om att stater skulle kunna köpa territorier, med män, kvinnor och barn var också en 1800-talsidé som det var omöjligt för demokratierna i Danmark och Grönland att bejaka i den tid vi nu lever i.

Svaret blev, först från Grönland och sedan Danmark, att ”Grönland är inte till salu – men vi är redo att göra affärer”. Efter en serie diplomatiska åtgärder, inkluderande att Trump abrupt ställde in ett statsbesök som aviserats före publiceringen av hans planer att agera fastighetshaj gentemot Danmark, begravdes Trumps Grönlandsköp. Men det innebär inte att USA:s ambitioner att stärka sin position på Grönland och i övriga Arktis har försvagats. USA har nu bemannat ett  generalkonsulat i Grönlands huvudort Nuuk med utsända diplomater och stärkt resurserna för ekonomiskt samarbete och militär närvaro i Grönland.

Grönland är ju geografiskt en del av Amerika men folkrättsligt och politiskt en del av Danmark och har en formell tillhörighet till Nordiska rådet/Nordiska ministerrådet som självstyrande område. USA:s tydliga ambitioner att stärka sin position i Grönland handlar inte bara geografiskt grannskap och militära säkerhetsintressen. De senare handlar inte minst om att värja sig mot strategiska kärnvapenangrepp inte bara från Ryssland utan också från Kina och Nordkorea. Men säkerhetsintressena är större än så, bland annat gäller det vem som kan kontrollera betydande mängder sällsynta jordartsmineraler.

I Grönland är det många som vill utnyttja stormakternas intresse för den väldiga ön, 98 procent av ”kongariget” Danmarks territorium, för att öka självstyrelsen. Somliga ser möjligheter att helt frigöra sig från Danmark och att stärkta ekonomiska och politiska relationer med USA är ett medel.

I likhet med författaren Martin Breum, vars senaste bok har titeln ”Grønland og den amerikanske förbindelsen – Om købstilbud, løsrivelse og kongarigets skæbne”, har jag ”ikke noget endegyldigt bud på hvor historien ender; om Grønland og Danmark i sidste ende vil fortsætte parløbet, eller om grønlænderne vil vælge en anden vej; måske om få år, måske først om mange årtier”. Men läs gärna Breums bok eller lyssna på det seminarium som idag äger rum i Europahuset i Stockholm och som kan ses också i efterhand.  

Grönland är självklart viktigast för invånarna i det självstyrande Grönland. Och det förstår den politiska ledningen i Köpenhamn. Statsminister Mette Frederiksen, som tillträdde bara tre veckor innan Trumps Grönlandsbomb detonerade, har gjort det tydligt genom deklarationen: ”Grønland er ikke dansk, Grønland er grønlandsk”.

Men Danmark vill inte sälja ut Grönland. Man vill inte överge Grönland. Man eftersträvar att utveckla relationerna i Rigsfællesskabet i vilket Danmark ingår tillsammans med de stegvis allt mera självstyrande Grönland och Färöarna. I dansk diplomati är skicklighet inte bara viktigt i relation till främmande stater utan också inom Rigsfællesskabet. Och att så lång det är möjligt förena Danmarks, Grönlands och USA:s säkerhetspolitiska intresse har högsta prioritet i Köpenhamn.

Arktis ingen marginell fråga

Arktis är relevant och ger anledning till större uppmärksamhet än vad som är vanligt i Sverige. Och det gäller inte bara det egna arktiska territoriet, dess närområde i Barents hav och Kolahalvön samt förbindelsen till Östersjöregionen. Grönland är en partner i Nordiska Rådet/Nordiska Ministerrådet. Danmark är ett nära grannland vars säkerhetsintresse är mycket viktiga också för Sverige.

Sverige bör inte bara utveckla sin egen politik när det gäller Arktis. Putins anfallskrig mot Ukraina och försök att vräka den tidigare existerande fredsordningen åt sidan är som Tysklands förbundskansler Olaf Scholz konstaterat ”ett epokskifte”. Sveriges, Nordens och EU:s arktiska strategier behöver utvecklas i ljuset av detta konstaterande.

Det gäller inte minst EU:s arktiska strategi som presenterades i ett meddelande från EU:s utrikestjänst i oktober 2021 och som nu manglas i nationella parlament, EU:s institutioner och Europaparlamentet.

Arktis borde inte vara en marginell fråga inför och under det svenska ordförandetskapet i EU första halvåret 2023. Hur viktigt Nato än är, också i Arktis, borde Sverige se EU som den viktigaste arenan för en förstärkt och internationellt förankrad Arktispolitik. Det nordiska samarbetet bör utnyttjas i detta syfte.

Anders Ljunggren
Ordförande
Föreningen Norden Stockholm