Gästkrönika: Sverige begränsar gärna andra när det passar

Den 9 juni är det val till Europaparlamentet. Det är ett ovanligt svårt val då konflikterna delvis är annorlunda än de vi är vana vid från våra inhemska debatter. 

Nya begrepp och värdeord behöver uttydas; inte minst de vanligt förekommande uttrycken ”nationellt självbestämmande” och ”nationellt handlingsutrymme”, som hörs särskilt ofta från svensk sida. Skjuta fler vargar än EU förespråkar? Självbestämmande! Avverka mer skog än kommissionen vill? 

Handlingsutrymme! Det är kanske en självklar dynamik att detta uppstår i en union bestående av fristående stater. Hur mycket ska varje land egentligen få bestämma utan att själva idén med en union så att säga går förlorad? Samtidigt är det i ett av EU-apparatens högaktuella lagförslag som frågan om självbestämmande just nu skaver allra mest. 

Själva begreppet har ibland kidnappats av populistpartier som försöker rida EU-skeptiska vindar genom att peka på att eliten i Bryssel ska hålla sig borta . Men vi kan höra det från alla håll, och det är inte utan att argumentet ofta har poänger. När det kommer till vår egen arbetsmarknad och hur den bör regleras är vi fackförbund helt överens med de flesta partier liksom med arbetsgivarna. Sverige har en unik modell som är värd att bevara, och där inte lagstadgade minimilöner av europeiskt snitt passar särskilt bra. 

I Sverige förhandlar vi istället mycket av det som andra EU-länder sköter just med lagstiftning, vilket är (med några stegs förenkling här) en bidragande orsak till en hög sysselsättningsandel i befolkningen vilket antyder att modellen funkar bra. Därför hänger överlevnaden för vår svenska arbetsmarknadsmodell just på att vi lyckas värna det nationella handlingsutrymmet – och får fortsätta förhandla istället för att lagstifta. 

Alla dessa markeringar till trots handlar det område där svenska politiker verkar vara mest positiva i ämnet, om en fråga där kommissionen vill begränsa det nationella handlingsutrymmet. Fast inte för Sverige alltså. 

Jag syftar givetvis på förra veckans omröstning (punkt 24) i Strasbourg där de regler som kanske har mest inverkan på medlemsländernas handlingsutrymme av alla system klubbades igenom. Det nya finanspolitiska ramverket sätter gränser för vad alla EU-länder får spendera, och kommer direkt att få stora konsekvenser genom minskade utgifter för en rad länder. De gamla reglerna är pausade sedan Covid för att tillåta pandemiåtgärderna, och har även innan dess används rätt selektivt under sin 30-åriga levnadsbana. 

Många bedömare pekar på att de nya ramverket kommer medföra nedskärningar i både klimatinvesteringar och för offentlig sektor; bland annat de europeiska industrifacken i IndustriAll menar att 9 av 10 EU-länder som en följd inte kommer att kunna möta klimat- och sociala mål.

Läsaren har redan gissat på åtminstone ett av de länder vars utgifter i dagsläget inte påverkas av de nya reglerna. Ett annat land är Irland, vars ekonomi delvis dopas av att de stora tech-företagen gärna etablerar sig där för att slippa undan hundratals miljarder i skatt. Att Sverige inte kommer att påverkas beror på att vi själva under 90-talet införde ett än stramare regelverk som alltid slår till före EU-reglerna. 

Men vi får inte glömma att även här pågår en debatt om framtiden för vårt eget ramverk, och kanske riskerar vi rentav att sätta käppar i hjulet för oss själva och de investeringar som inte minst en av uppfinnarna till det svenska ramverket efterfrågar? 

Man kan kritisera förslaget från flera olika håll, och många har lyft att det nya ramverket (precis som det gamla) är “pro-cykliskt”. Det är är ekonomlingo för att det tvingar länder på obestånd att spara, vilket i allmänhet är motsatsen till det som är lämpligt att göra när ekonomin går lite knackigt. 

Ramverket ger också väldigt stor makt till kommissionen, som utformar den plan enligt vilken landet med för stora utgifter eller skulder i fråga måste förhålla sig till. Kommissionens maktutövande befinner sig långt ifrån något demokratiskt ansvarsutkrävande, och att de ska få mer makt över förtroendevalda ledares budgetar är ett rätt säkert sätt att spä på politikerförakt och populism i stora delar av unionen.  

En av de bärande idéerna bakom regelverket var att medlemmar i euroområdet inte skulle få “snylta” på unionens renommé och låna mer pengar än som annars varit möjligt, med det underförstådda löftet att stora EU-länder i så fall skulle komma till landets räddning vid eventuell kris. 

Efter finanskrisen 2008–09 blev dock konsekvensen tvärtom: genom att ingå i euron skapades en enorm oro på finansmarknaderna för hur länderna skulle klara krisen utan egen valuta och centralbank. Det gjorde att skillnaden mellan italienska och tyska räntor blev enorma i efterdyningarna av en kris som inte alls berodde på hur länderna hade agerat. Det visar sig alltså att länderna inte lånar med EU som garant, i synnerhet inte när det verkligen behövs – och även idag betalar de flesta länder betydligt högre räntor för sina euros än vad tyskarna gör. 

Framförallt vill jag dock sätta fingret på de drastiska ingrepp i det nationella handlingsutrymmet som ingripande budgetregler innebär. Sverige talar gärna om att värna, öka och ta tillvara på nationellt handlingsutrymme när det gäller våra hjärtefrågor – men vi har här inga problem med att hårt begränsa vad andra länder ska få göra. 

Vare sig det nu handlar om stora investeringar i den gröna omställningen eller satsningar på offentligfinansierad välfärd i ett dystert konjunkturläge. Oansvarig politik går aldrig att reglera bort. 

Däremot riskerar vi nu att få ett regelverk som står i vägen för möjligheten att faktiskt ta nationellt ansvar för den förda politiken. Om politiken inte kan påverka de stora materiella framtidsfrågorna, kommer vi få nationella valdebatter som handlar om helt andra frågor. Symboliska frågor som identitet och nationalism. 

 Simon Vinge
Gästkrönikör
 Akademikerförbundet SSR