Gästkrönika: Vänd utvecklingen – Bryt de gamla K-ordens relevans

När Sverige skulle gå med i dåvarande EG för snart 30 år sedan hade fyra ”k-ord” varit viktiga i debatten. Orden då var ”Karteller, Kapitalism, Konservatism och Katolicism”, och det är såklart rimligt att dessa ord känns daterade och att regeringen i sin EU-deklaration för året valt nya ”k-ord”. I deklarationen står det att läsa:

”När vår tids stora frågor är gränsöverskridande krävs också gränsöverskridande svar. Kriget. Kriminaliteten. Klimatet. Och konkurrenskraften. Fyra ord som rätt bra summerar varför vi måste arbeta tillsammans. Och fyra ord som visar varför det är omdömeslöst att leka med tanken på att lämna samarbeten med andra demokratier.”

Det är lätt att hålla med om innebörden kring ”gränsöverskridande svar” och att inte ”lämna samarbeten med demokratier”, även om LO skulle valt andra ord än de som vår högerregering valt. 

Vilka gränsöverskridande fenomen som påverkar oss, och hur den demokratiska utvecklingen ser ut i bland annat Europa går att läsa om i rapporten ”Global Facklig Utblick”, som LOs internationella enhet för andra året i rad nyligen publicerat. 

Rapporten är relevant inte bara om man är intresserad av fackliga rättigheter och politisk utveckling globalt, utan också i förhållande till vad för slags EU-samarbete vi ska bygga, och vilka spelare vi har att förhålla oss till. För, det är lätt hänt att diskussioner inte minst i svensk EU-debatt blir väldigt instrumentell: vad ska vi ha EU och Europa till, varför är det bra för Sverige, och varför ska vi bry oss om vad som händer i de andra länderna i vår gemensamma förening? 

Ibland behövs reflektion över den faktiska verklighet som våra grannländer befinner sig i. Dylika insikter bidrar ofta till ökad förståelse för varför organisationer, eller för den delen länder, agerar på vissa sätt i olika forum.

Om vi utifrån rapporten gör ett antal nedslag i några av länderna i vår förening EU ska det inledningsvis sägas att enligt exempelvis V-dem institutet är Europa fortfarande den mest demokratiska världsdelen. Trots detta så sker försämringar i demokratiindexen gällande vissa EU-länder, och i andra EU-länder försämras arbetstagares rättigheter, eller så inskränks de fackliga rättigheterna.

I våras samlades t.ex. tjeckiska fackföreningar till protest mot försämringar av anställningsskyddet och sänkta löner. Och förra året återvände den Putinvänlige premiärministern Robert Fico till makten i Slovakien efter att bland annat lovat att stoppa stödet till Ukraina. Presidentvalet i år vanns dessutom av Ficos allierade Peter Pellegrini. Ficos parti SMER är till namnet socialdemokratiskt men har uteslutits ur den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Enligt världsfacket ITUC kränks fackliga rättigheter regelbundet i landet.

Ungern, som denna höst är ordförandeland i EU, är enligt Europaparlamentet inte längre att betrakta som en demokrati. Sedan Viktor Orban kom till makten 2010 har den auktoritära utvecklingen varit tydlig. Anställdas rättigheter har kraftigt urholkats, bland annat genom en lag som ökat antalet övertidstimmar och som ger arbetsgivaren rätt att hålla inne övertidsersättning i tre år. Arbetsgivare har också fått rätt att under en tvåårsperiod åsidosätta både kollektivavtal och arbetstidsreglering om de genomför investeringar som är av ”nationellt ekonomiskt intresse”. EU-kommissionen har kritiserat lagen för att skapa en osund obalans mellan arbetsmarknadens parter.

I Grekland har högerregeringen gjort det möjligt för företag att förlänga arbetsveckan till 48 timmar, en försämring som de grekiska facken reagerat kraftigt mot. 

Även i vår absoluta närhet, i Finland, har de fackliga rättigheterna och arbetarnas skydd i allmänhet försämrats kraftigt. Det gäller ny lagstiftning som högerregeringen drivit fram kring kraftigt försvagat anställningsskydd, inskränkt strejkrätt och nedskärningar i sjuk- och arbetslöshetsersättningen.  Finska LO, FFC/SAK, protesterade under våren med landsomfattande strejker. ILO kritiserade i kölvattnet av detta de nya lagarna för att de bryter mot ILOs konventioner 87 och 98, som Finland har ratificerat.

Att många fackliga organisationer och för den delen civilsamhällesorganisationer vänder sig till EU-nivån och efterfrågar gemensamma lösningar är mot bakgrund av denna något dystra omvärldsspaning därför inte konstigt. Hävstångseffekten är eftersträvansvärd, men får såklart inte bli en katapultlösning där andra redan uppfyllda rättigheter eller för den delen väl fungerande system åker all världens väg.

Vad  denna upplaga av ”Global Facklig Utblick” visar är kanske också att de flesta av de gamla K-orden fortsatt är högst relevanta. ”Kapitalism” är ständigt närvarande. Även ”Konservatism” där högervridningen i Europa generellt går i en mer konservativ riktning. Men också hur t.ex. familjepolitik och annat exempelvis i Ungern präglats av en återgång till en mer traditionell syn, kanske ”Katolicism” kan vara en analogi för detta. O

ch när man betraktar den försämrade utvecklingen för de fackliga rättigheterna kan man inte låta bli att tänka även på problemen som vissa högerpolitiker runt om i Europa ser med det fackliga löftet (att löntagarna lovar att inte konkurrera med varandra om jobben med sämre löner och sämre villkor), och betraktar det som- just det en ”Kartell”. 

Det sägs att trender alltid återkommer om man väntar tillräckligt länge. Nu 30 år senare är det kanske avseende just detta dags att visa att trender inte behöver följas, att utvecklingen tvärtom kan vändas och att vi med gemensamma krafter och organisering för ett rättvist och demokratiskt Europa kan närma oss 2025 med tillförsikt.

Karla Wixe
Gästkrönikör
EU- utredare och tillförordnad chef, internationella enheten LO