Gästkrönika: Myter, samexistens och svensk proaktivitet

Ibland ifrågasätts om den svenska arbetsmarknadsmodellen och EU verkligen kan samexistera. Och visst är det förståeligt med omsorg om båda dessa framgångssagor. Svenska arbetsmarknadsmodellen - sedan 1930-talet känd för samarbete och kompromisser - har inneburit reallöneökningar och få arbetsmarknadskonflikter som gynnat löntagarna, näringslivet och svensk ekonomi. När parterna kan förhandla och återkommande justera avtal utan statlig inblandning skapas långsiktiga och fredliga relationer.

Myt nummer 1 är att modellen skulle vara stelbent. Om något har vi snarast underskattat dess flexibilitet och förmåga att anpassa sig till förändringar - allt ifrån världskrig, börskrascher och oljekriser till fastighetsbubblor, inflationschocker och pandemier. Orsaken stavas kollektivavtalens adaptivitet. Branschanpassade avtal kan snabbt justeras för att möta förändrade arbetsvillkor och behov av omställning. Modellen har visat sig fredlig och anpassningsbar vilket bidragit till hög social tillit och stabilitet på arbetsmarknaden.

Om den svenska arbetsmarknadsmodellen är framgångsrik gäller det i allra högsta grad EU. Vår kontinents främsta fredsprojekt och den välförtjänta mottagaren av Nobels fredspris. Detta fundament glöms allt för ofta bort ur ett stundtals mer inskränkt och kameralt perspektiv. Sedan grundandet för sjuttio år sedan har EU löpande tagit sig an alltfler uppgifter. Det är förståeligt och rimligt att Europasamarbetet växer till att omfatta fler politikområden. Världen förändras och krymper. Globaliseringen och geopolitiken kräver mer och djupare samverkan.

Ett sådant område är arbetsmarknaden. Anledningen är att här finns uppenbara problem. Flera medlemsländer, om än inte Sverige, plågas av låga löner och hårda arbetsmarknadskonflikter. På detta har den s k sociala pelaren, från toppmötet i Göteborg, blivit ett svar och ett sätt att stärka EU:s sociala dimension. Den sociala dialogen har i sin tur blivit sättet att involvera arbetsmarknadens parter i arbetet. I grunden förnuftigt så länge det inte handlar om stora centrala lösningar, lika för alla. One size fits - som bekant - no-one.

Myt nummer 2 handlar om att EU motverkar partsnära lösningar. Ett exempel är det välkända direktivet om minimilöner, som faktiskt har två mål. Det ena att medlemsländerna ska ha tillräckliga minimilöner, det andra att stärka de kollektiva förhandlingarna. Målet är alltså att höja kollektivavtalens täckningsgrad i medlemsländerna. Orsaken är enkel. Studier visar att länder med en hög kollektivavtalsgrad tenderar att ha låg andel lågavlönade och högre lägsta löner. Främjandet av kollektivavtal är därför ett centralt mål i direktivet om minimilöner. Det innehåller flera bestämmelser som ska stärka kollektiva avtalsförhandlingar och medlemsländerna uppmanas göra det lättare för parterna att delta i sådana förhandlingar.

Så visst kan den svenska arbetsmarknadsmodellen samexistera med EU. Men vi svenskar behöver vara mer proaktiva. Snarare än reaktiva förhållningssätt om att stoppa förslag från EU i ett sent skede behöver arbetsmarknadens parter fundera över egna förslag att driva i ett tidigt. Det finns alla möjligheter att påverka den europeiska politik vi själva är en del av men det kräver kunskap, proaktivitet och närvaro i Bryssel.

Magnus Hedberg
Gästkrönikör
Vd Akavia