Den EU-lagstiftning som följer i spåren av regeringens egen Europapolitik är det största hotet mot den svenska modellen.

Moderaternas visioner för EU:s framtid verkar vara att säga nej till det mesta. Partiet börjar mer och mer påminna om systerpartiet Tories i Storbritannien.  

Migrationspolitiken, försvarssamarbetet Pesco och klimatfrågan kopplat till skogen är tre exempel på regeringens passivitet i EU-sammanhang.  

För Sveriges och Europas konkurrenskraft bör Sveriges regering EU-fokusera på fyra frågor, digitalisering, jobbskapande, en bättre inre marknad och frihandel.

Det är med sorg i hjärtat jag ser hur EU-skepticismen sprider sig.

Ministrarna Ylva Johansson (S) och Ann Linde (S) får det att låta som om  den sociala pelaren inte får konsekvenser i maktfördelningen mellan EU och medlemsländerna. Men redan nu ser vi motsatsen – svart på vitt.  

Det är förstås viktigt att EU-förslag inte krockar med Sveriges arbetsmarknadsmodell. Men tillåt oss att påminna om att det är Moderaterna som driver att politiker ska sätta löner, som röstade emot förslaget att svenska fackförbund alltid ska kunna kräva ett svenskt kollektivavtal av utländska arbetsgivare och som kraftigt vill begränsa stridsåtgärds­rätten. 

Sverige och EU måste bli ännu tydligare och driva på för demokrati och mänskliga rättigheter i Belarus.

Från både Sveriges och EU:s sida har reaktionerna på övergreppen i Burma varit förbluffande svaga.

Medan Sverige är ledande med förenklingsarbetet inom EU går det trögt på hemmaplan.