Stockholmsprogrammet är ramverket för EU:s utveckling av det rättsliga samarbetet fram till 2014. Det nya programmet följer på Haagprogrammet som löpte ut 2009. Programmets syfte är att stärka EU-invånarnas säkerhet, och även att garantera grundläggande rättigheter och skapa en ökad öppenhet.

I december 2009 antogs Stockholmsprogrammet under slutskedet av det svenska ordförandeskapet. Nu ska programmet omvandlas till konkret politik och för detta har Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström ansvar för. Hon ska ta fram lagförslagen genom sin roll som kommissionär för inrikesfrågor. Det spanska ordförandeskapet som leder EU våren 2010 ansvarar för utarbetandet av en handlingsplan för att genomföra Stockholmsprogrammet.

Stockholmsprogrammet täcker in en rad områden som exempelvis:

• Asyl- och migrationsfrågor,
• polis- och tullsamarbete,
• straff- och civilrättsligt samarbete,
• räddningstjänst,
• kontroll av de yttre gränserna och visering.

Redan när arbetet med att ta fram Stockholmsprogrammet inleddes väcktes kritik på en rad punkter. Främst menar kritikerna att programmet kommer att göra EU:s flyktingpolitik mer inhuman och att det fokuserar för mycket på att hålla flyktingar borta från EU. Kritikerna talar också om att Stockholmsprogrammet är ett hot mot den personliga integriteten och leder till en ökad övervakning.

Efter att Lissabonfördraget trädde i kraft fick Europaparlamentet medbeslutanderätt över Stockholmsprogrammet. Europaparlamentet kan mycket väl komma att ställa sig i vägen för några av de förslag som kommer att läggas på bordet och flera EU-politiker står bakom kritiken om att programmet är problematiskt ur ett integritetsperspektiv. Svenska justitieministern Beatrice Ask, som under svenska ordförandeskapet ledde arbetet med att ta fram programmet, har kallat kritiken överdriven.