Debatt: Regeringsformen anger vilka grundlagar Sverige har

Det är intressant att notera att juristerna Jörgen Hettne och Ulf Öberg nu inte är riktig överens om vad som konstituerar en grundlag. I sitt tidigare inlägg skrev Hettne följande: ”Två likalydande riksdagsbeslut med mellanliggande val blir på motsvarande sätt grundlag.” Nu påstår han att han inte påstått detta (Europaportalen 050628). Öberg å sin sida hänvisar till ett antal paragrafer i regeringsformen (RF) som han anser stöder tanken på att själva beslutsformen konstituerar begreppet grundlag.

Regeringsformen anger vilka grundlagar Sverige har

Det kan noteras att Öberg inte nämner RF 1:3, vilken räknar upp våra grundlagar. Hade det varit som Öberg tycks tro (och ev. andra) borde det rimligtvis ha stått där också: ”Som grundlag räknas även beslut tagna i grundlagsordning.” Men det gör det inte!

Riksdagsordningen är inte heller någon grundlag

Öberg har dessutom missat att huvudregeln för ändring av riksdagsordningen (RO) är just beslut enligt grundlagsordning med andrahandsalternativet med minst —majoritet av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter (RF 8:16). Ändock vet väl alla att RO inte är grundlag – inte heller att den skall betraktas som grundlag! I övrigt är det enbart RF 10:5 som nämner grundlagsordning (1:a, 2:a och 4:e stycket). Men 10:5 kan ju också påverka beslut enligt 10:2.

Överens med Hettne på en punkt

Hettne klargör i sitt inlägg (Europaportalen 050628)) den hållning jag intagit: ”EU:s konstitution blir alltså inte svensk grundlag bara för att den har godkänts av två riksdagar med mellanliggande val (godkännandet).” Bra, då är vi överens på den punkten. Sedan föreslår han en pragmatisk väg ut ur detta: ”Ett EU-fördrag som har godkänts i samma ordning som för ändring av grundlagen bör i praktiken betraktas som jämställt med grundlagen.” Argumentet för detta är EG-rätten kan ha företräde (baseras ju på överlämnade befogenheter).

Jo, visst så är det, men det är ju ingen nyhet även om det först nu fastslås i en paragraf i det nya fördraget. Så det argumentet gäller ju sedan anslutningen. Och det oavsett vilken beslutsform som används!

Liten juridisk betydelse

Vad Hettne föreslår är att vi skall (informellt) betrakta beslut tagna enligt grundlagsordning som ”finare” än t ex kvalificerad majoritet vid ett enda tillfälle. Visst, ett sådant beslut har bättre folklig legitimitet, kan man säga, men har detta betraktande någon juridisk betydelse? Ja, möjligen, men enbart då, om man beaktar den diskussion som Öberg tar upp om innebörden i RF 10:4 om uppsägning av fördrag.

Jag har tidigare pekat på den osäkra tolkningen av innebörden av uttrycket ”motsvarande tillämpning” i den paragrafen. Helt klart är att EU-anslutningslagen kan slopas med enkel majoritet vid ett tillfälle (den omfattas inte av 10:4, se dessutom förarbetena). Men frågan är förstås om vi kan slopa anslutningslagen utan att först ha sagt upp överenskommelsen som ingåtts enligt RF 10:2. (Exempel från annat område: vid förändrade adoptionsregler sa Sverige först upp sitt tillträde till adoptionskonventionen och sedan antogs själva adoptionsreglerna.)

Men i övrigt skulle detta betraktande sakna juridisk betydelse. Hur otraditionellt det än anses…

Inget har förändrats

Sedan måste jag klargöra en sak tydligt. Innebörden av RF 10:2 i den del vi diskuterar har inte förändrats genom att RF 10:5 har tillförts en hänvisning till 10:2. Vad jag förstår så hävdar Ulf Öberg, Jörgen Hettne och Gunnar Persson att rättsläget förändrats genom det förtydligande jag lyckades få igenom i 10:5. Men så är det inte!

Ändringen föranleddes av diskussionen att det skulle införas en ”gräddfil” genom övriga föreslagna förändringar i 10:5 så att innebörden av grundlagen med ett enda beslut skulle kunna förändras genom ett sådant beslut med kvalificerad majoritet.

Men godkännandereglerna i RF 10:2 är oförändrade sedan tidigare (utom i sista stycket som närmast avser de s k rambesluten). Det klargjorde jag för övrigt i mitt inlägg i riksdagsdebatten ifråga.

Skillnaden mellan ”borde” och ”måste”

Några ord angående Gunnar Perssons artikel. Som jag ser blandar han ihop ”borde” med ”måste”. Det vill säga, han anser det mer demokratiskt, folkligt legitimt att anta ett nytt EU-fördrag genom beslut i grundlagsordning. Den inställningen respekterar jag.

Det är en ”borde-inställning”. Men den har ju som sådan inget med att göra med hans ”måste-inställning”. Den grundar ju sig på analysen att befogenheter överlåts på straffrättsområdet och att detta kan krocka med bestämmelserna om bemyndigande i t ex RF 8:7.

På denna senare punkt vill jag behålla en viss ödmjukhet – även om det finns invändningar mot Gunnar Perssons resonemang. Något allvarligare ser jag på EU:s kommande rätt att ingå internationella avtal och om det kan krocka med substansen i RF 10:2. Men till detta lär vi få återkomma.

Folkomröstningstanken>/b>

Till slut några ord om folkomröstningstanken. Märkligt nog har jag inte sett en ordentlig analys av ”bindande” rådgivande folkomröstning om ett nytt EU-fördrag i relation till riksdagens behandling.

En rådgivande folkomröstning om det nya EU-fördraget kan nämligen aldrig vara bindande i någon juridisk mening. Jo, om det förutsetts ett nej kan det bli så, men skulle det bli ett ja, kan den inte vara bindande. Då återstår nämligen ändå riksdagens prövning av fördragets överensstämmelse med svensk grundlag.

En rådgivande folkomröstning kan inte upphäva innebörden av RF 10:2!

Ingvar Svensson

Riksdagsledamot

Observera att debattartikeln skrevs innan lagrådets yttrande blev känt. Red anm.