Hårda ekonomiska villkor skiljer barn från föräldrar

Man vänjer sig att vara ifrån varandra. Sånt är livet. Anna och hennes mor Irina bor i ett förfallet hus inklämt mellan några tjusiga nybyggen i centrala Kiev. Trappuppgången är full med byggdamm, grannen nedanför har blåst ut lägenheten och gör totalrenovering.

Delar lägenhet med annan familj

Irina försörjer sig på att göra fotbehandlingar och tar emot hemma i vardagsrummet och Anna studerar till sjuksköterska. Kunderna lägger sina fötter i blöt i en plastbalja med kokande vatten. Lägenhetens enda rum är överbelamrat med möbler och vardagsrummet fungerar även som sovrum. Irina och Anna delar lägenheten med ytterligare en familj. Att bo i kollektivboende, så kallad ”kommunalnaja”, är fortfarande relativt vanligt i Ukraina, i alla fall om man inte har råd att köpa lägenhet.

Irina har satt upp en fondvägg i hallen så att den andra familjen får en relativt privat ingång till sitt sovrum men hall, kök och badrum måste familjerna dela.

Lämnade barnet och gick till sjöss

Under slutet av 1980-talet seglade Irina på världshaven i hopp om att få en ljusare framtid. Inga minnen av detta finns dock kvar idag förutom ett hundörat foto på en båt i bokhyllan. Irina gick till sjöss av den enkla anledningen att hon behövde pengar. Hon hade blivit lämnad av sin dåvarande man och stod ensam med Anna på fem år. Arbetet på forskningsinstitutet gav bara tillräckligt för att överleva.

- Det var det tyngsta beslutet i mitt liv att lämna Anna, men jag trodde det var för det bästa, berättar Irina. Att på något sätt jobba utomlands var drömmen för många. Lönen på havet var tredubbel och det fanns möjlighet att handla utländska varor som man i sin tur kunde sälja med god förtjänst hemma. - Vi fick lönen utbetald i dollar, suckar Irina, tänk om jag låtit bli att växla in dem! Men hur skulle jag kunnat veta vad som skulle hända?

Träffades tre gånger på sex år

Irina spenderade hela sex slitsamma år till havs på atlantångaren som transporterade varor mellan Sovjetunionen och Latinamerika. Hon kockade, städade och utförde reparationer. Irina kunde bara komma hem till Anna tre gånger på alla år. Då hade hon med sig presenter och gick stolt för att sätta in lönen på bankboken. Hon hade nästan fått ihop till både bil och lägenhet. Varje natt på båten längtade hon efter Anna men tröstade sig med tanken på att snart skulle de bo tillsammans i en ny lägenhet.

Men så föll Sovjetunionen plötsligt isär och rubeln dök som en sten. Alla människor som sparat rubel på bank och i madrass fann sig utfattiga på en enda dag, så även Irina. Så hon gick i land, än fattigare än hon mönstrade på och fick börja från noll igen. Och hela Annas barndom och utveckling hade Irina missat. – Klart det är synd, men vad gör man, säger Irina, sånt är livet!

Föräldrarna åkte till Liberia

Anna är inte den enda av mina ukrainska kompisar som vuxit upp hos släktingar som liten. Bröderna Gleb och Ivan såg bara sina föräldrar en gång på fem år som små. Föräldrarna åkte till Liberia och jobbade som ingenjörer på en fabrik som hade något med olja att göra. Varken mamman eller pappan hade möjlighet att komma hem för att hälsa på och att ta med barnen till Liberia var inget alternativ. Bröderna uppfostrades av mormor och tog hand om varandra.

-Klart man saknade mamma men man vande sig efter ett tag, berättar Ivan.

Lämnades till grannen

Samma sak säger Oksana vars mamma och pappa som också reste till ”Afrika någonstans” för att bygga ”något” och var borta i längre perioder. Problemet var att föräldrarna inte lämnade Oksana och hennes syster med mormor utan med en granne. Denna granne var inte särskilt intresserad av barnen och pengarna hon fick för dem drack hon upp. Det var dåligt med mat och kärlek i hennes hem och flickorna hängde ofta hungriga på gården i hopp om att bli inbjudna till någon kompis på middag. Oksana pratar inte gärna om den tiden.

Föräldrarna tvingas bort i arbete

Än idag är det realitet i Ukraina att många barn och föräldrar inte får leva tillsammans på grund av hårda ekonomiska villkor. Många föräldrar från den fattiga landsbygden lämnar barnen och åker till Kiev eller utomlands för att arbeta.

I kiosken vid mitt hus jobbar Lena och Ludmila två-veckorsskift, långt borta från hembyn utanför Poltava. Det fanns inga jobb att få hemma i byn och arbetslöshetsersättning finns ej. Lenas söner bor med mormor under de två veckorna hon är borta. –Det är tur att det finns mobiltelefon nuförtiden, säger Lena, så man kan ringa och hålla koll på vad de gör.

Det finns exempel från dagens moderna Kiev också. Katja är en kvinna i 30-årsåldern mitt i karriären. Hon och hennes man jobbar tolvtimmarsdagar på krävande toppföretag i centrala Kiev. Deras fyraåriga dotter bor med släktingar i västra Ukraina, 50 mil bort. Katja träffar sin dotter var tredje månad ungefär. - Varje gång jag ser min lilla Anastasia har hon vuxit ett halvt huvud, säger Katja. Det är tufft men man får vänja sig. Det är ändå bäst för henne att vara där med mormor än här där vi inte har tid med henne.

Clara Bodin bor och arbetar i Kiev. Hon medverkar också i Värmlands Folkblad.