MittEuropa »
Armenierna de stora förlorarna efter riksdagens beslut

Riksdagens Armenienbeslut är ett hugg i ryggen på alla dem som kämpar för en försoning mellan Armenien och Turkiet. De stora förlorarna är armenierna som redan i dag drabbas av att gränsen till Europa är stängd. Det skriver Ingmar Karlsson, generalkonsul i Istanbul mellan 2001 och 2008.

I turkiska skolböcker har generationer av turkar fått lära sig följande om den armeniska befolkningens öde under det första världskriget:

”I tron att de kunde uppnå självständighet attackerade de sina oskyldiga turkiska grannar. De armeniska "kommittéerna" massakrerade tiotusentals turkiska män, kvinnor och barn. Detta gjorde det svårt att föra krig mot ryssarna. Därför beslöt den osmanska staten 1915 att med tvång deportera armenierna från slagfälten till Syrien. Det var ett riktigt beslut. Under migrationen förlorade några armenier sina liv på grund av väderförhållandena och osäkerhet … Den turkiska nationen är förvisso inte ansvarig för vad som hände under den armeniska migrationen. Tusentals armenier anlände till Syrien och levde sedan där under den turkiska statens beskydd.”

Denna version fick inte ifrågasättas. Den som gjorde så riskerade omedelbart åtal och långa fängelsestraff. De attacker mot turkiska mål världen över som den armeniska terrororganisationen ASALA genomförde under åren 1973–1986 och som kostade många civila och trettio turkiska diplomaters liv befäste denna officiella version.

Det dröjde ända till början av 2000-talet innan detta tabu gradvis började luckras upp. Detta skedde av två skäl, dels uppkomsten av allt fler privata universitet i Turkiet, vilket ledde till en friare akademisk diskussion, dels regimskiftet hösten 2002 då det religiöst färgade Rättvise- och utvecklingspartiet AKP ersatte en nationalistisk trepartikoalition.

En första spricka i tystnadens mur uppstod i oktober 2000 när historikern Halil Berktay från det välkända Sabanci-universitet i Istanbul i en intervju sade att en specialorganisation inom den osmanska armen var ansvarig för massakrer på minst 600 000 armenier under det första världskriget. Från sin exil i USA uppmanade samtidigt en annan historiker Taner Akcam den turkiska staten att erkänna händelserna i 1915 som folkmord: ”Att tala öppet om att ett folkmord på armenier ägde rum främjar direkt Turkiets strävan att bli en verkligt demokratisk stat.”

Ett annat steg framåt togs ett år senare när en turkisk-armenisk försoningskommission bildades. I denna ingick akademiker från Turkiet och Armenien och från den armeniska diasporan i Ryssland, Frankrike och USA men den upplöstes sedan motsättningarna mellan de turkiska deltagarna och representanterna för den armeniska diasporan i Frankrike och USA blivit alltför stora på grund av de senares krav på ett ovillkorligt och ensidigt turkiskt erkännande av att ett folkmord begåtts.

Med regimskiftet i november 2002 inleddes ett reformarbete som öppnade dörrarna för förhandlingar om ett EU-medlemskap. Som en följd av denna process har i sin tur ett antal tabun brutits.

Under sommaren 2005 började av turkiska staten finansierade reparationsarbeten på en armenisk kyrka på ön Akdamar i Vansjön i östra Turkiet, som alltid varit en viktig nationell armenisk symbol. De är nu slutförda och kyrkan har återinvigts i närvaro av kyrkliga dignitärer från Armenien.

I maj 2005 kunde det svenska generalkonsulatet i Istanbul på ett turkiskt universitet med brett deltagande från Sverige anordna den första internationella konferensen om ”Seyfo” – assyriernas och syrianernas beteckning för den tragedi som drabbade dem . En samtidigt planerad armenisk konferens fick dock uppskjutas två gånger men kunde sedan hållas i september samma år. Först lyckades en domare med diverse juridiska finter hindra två statliga universitet från att stå värdar. Slutligen hölls den under stor mediabevakning på ett privat universitet. Jag var en av deltagarna och kunde följa en fri debatt där turkiska forskare gjorde inlägg med titlar som "Vad världen vet men inte Turkiet" och "Ett tabus rötter: Den historisk-psykologiska förkvävningen av den turkiska allmänna opinionen om det armeniska problemet."

Ytterligare ett tabu var brutet och de nationalistiska krafterna rasade. En nationalistisk advokat, Kemal Kerincsic, åtalade inte bara 17 deltagare och 40 turkiska journalister och författare för att ha “förolämpat turkiskheten” utan också premiärminister Erdogan och utrikesminister Gül som båda uttalat sig för att konferensen skulle hållas.

Nya rättegångar inleddes mot förläggare, journalister och författare. Det mest uppmärksammade fallet gällde författaren Orhan Pamuk som åtalades för att han i en intervju med en schweizisk tidning talat om en miljon dödade armenier. När Orhan Pamuk tilldelades Nobelpriset i litteratur 2006 såg Kerincsiz detta som ett bevis för en internationell konspiration mot Turkiet.

“Detta pris är belöning för lögnerna han säger om det så kallade folkmordet…Det är allt en del av Europas plan att dela upp Turkiet, så som de gjorde för 90 år sedan. De vill ge bort vårt land till armenier, kurder och greker. Pamuk och européerna som han älskar så mycket är Turkiets fiender”.

I ett tidigare uppmärksammat fall dömdes Hrant Dink, utgivare av den armeniska veckotidningen Agos, till sex månaders villkorligt fängelse. Hans brott var att han pläderat för att den armeniska diasporan inte skulle göra hatet mot allt turkiskt till en del av sin identitet. Detta skulle bara "förgifta det armeniska blodet". För detta uttalande ställdes han inför rätta och dömdes till sex månaders villkorligt fängelse med motiveringen att han anklagat Turkiet för att förgifta armeniskt blod! Detta uttalande kom sedan att kosta honom livet. I januari 2007 blev han skjuten till döds på öppen gata i Istanbul. Den sjuttonårige mördaren uppgav att han på internet läst att Hrant Dink påstått att turkiskt blod var förgiftat och att han därför dödat honom.

Allmänhetens reaktion på detta mord visade att Turkiet hade förändrats. De stora demonstrationstågen i samband med begravningen hade paroller som : ”Vi är alla Hrant Dink” och ”Vi är alla armenier”. I begravningsprocessionen marcherade hundratusentals turkar, kurder, armenier och andra grupper sida vid sida.

Hrant Dink var både en turkisk och en armenisk patriot. Han fick därför kritik från två håll. Turkiska nationalister attackerade honom för hans krav på att turkarna skulle göra upp med sin egen historia. För armeniska nationalister var han en quisling på grund av sina vädjanden att armenierna skulle se framåt och inte göra hatet mot allt turkiskt till en del av sin identitet. I sin envetna kamp lyckades Hrant Dink och många andra flytta gränserna och gradvis luckrades de tabun som rått i diskussionen om den armeniska frågan upp. Böcker om den armeniska tragedin började nu säljas öppet i bokhandlarna även om ordet folkmord förekom i titeln vilket tidigare varit otänkbart.

Den 15 december 2008 startade 230 turkiska intellektuella en namninsamlingskampanj på internet med texten:

“Mitt samvete accepterar inte den okänslighet som visats inför den stora katastrof som de osmanska armenierna föll offer för 1915 och förnekandet av denna. Jag förkastar denna orättvisa och känner för min del medlidande för den smärta som detta åsamkat mina armeniska bröder och systrar. Jag ber dem om ursäkt.”

På fyra månader samlade den nästan 30 000 underskrifter.

Innan dess hade ett stort steg tagits på det officiella planet då president Gül den 6 september landade i Jerevan med sitt officiella plan för att se på en kvalmatch till VM i fotboll mellan Armenien och Turkiet. Denna fotbollsdiplomati fick sedan en konkret uppföljning i förhandlingar med resultatet att ett protokoll undertecknades i Zürich den 10 oktober 2009 med syftet att öppna den stängda gränsen, upprätta diplomatiska relationer och upprätta en historikerkommission för att undersöka händelserna under det första världskriget. Undertecknandet följdes fyra dagar senare av en returmatch i båda presidenternas närvaro i Bursa, en stad som hade en stor armenisk befolkning före det första världskriget.

Kontakterna mellan turkiska och armeniska historiker, intellektuella och journalister är nu livliga och för alla dem som strävar efter en försoning och att turkarna äntligen skall bearbeta sin egen histora kommer den svenska riksdagens beslut som ett knivhugg i ryggen, en uppfattning som även den mördade Hrant Dink skulle ha hyst. När den tyska förbundsdagen i en resolution våren 2005 uppmanade Turkiet att gå till grunden med frågan och förutsättningslöst diskutera vad som hände varnade Hrant Dink för de negativa konsekvenserna för de turkisk-armeniska relationerna av en resolution som beskrev händelserna som ett folkmord:

”Fru Merkel driver inte denna fråga i det tyska parlamentet därför att hon tycker så mycket om armeniernas svarta ögonbryn. Hon spelar ut detta kort därför att hon är emot Turkiets EU-medlemskap.”

Ett turkiskt erkännande av att händelserna 1915–1916 var ett folkmord är inte ett Köpenhamnskriterium och ett villkor för EU-medlemskap. Det är däremot var och ens rättighet att även i Turkiet öppet och fritt diskutera om så var fallet eller inte och riksdagens beslut är ett rent sabotage mot denna ömtåliga process. Resolutioner i europeiska parlament som entydigt fastslår Turkiets skuld för dåd begångna under det osmanska riket förstärker bara hos många turkar djupt rotade föreställningar om att EU:s syn på Turkiet präglas av double standards och ger de krafter som vill förhindra Turkiets närmande till Europa vatten på sina nationalistiska kvarnar.

Det tog också bara tre minuter efter den svenska riksdagens beslut innan Mona Sahlins partikamrat Deniz Baykal, ordförande i det nationalistiska CHP, krävde att normaliseringsprocessen med Armenien omedelbart måste upphöra. Om svensk socialdemokrati menar allvar med sitt stöd åt demokratiseringsprocessen i Turkiet och för en armenisk-turkisk försoning borde den i första hand verka för att utesluta CHP ur socialistinternationalen och inte ge partiet ammunition i sin nationalistiska och antieuropeiska argumentering.

Den svenska riksdagens beslut blev framför allt en seger för de extrema nationalistiska krafterna i Turkiet som nu går till en ny offensiv och för Sverigedemokraterna som redan före valet kan se ett av sina främsta utrikespolitiska krav tillgodosedda.

Förlorarna är inte bara alla de i Turkiet som kämpar för en försoning med Armenien och för en uppgörelse med den egna historien utan framför allt de som det borde handla om i första hand, nämligen de omkring 50 000 armenierna som är turkiska medborgare och republiken Armenien. Sedan 1992 har gränsen mellan Turkiet och Armenien och därmed armeniernas väg ut i Europa varit stängd, vilket är huvudorsaken till den ekonomiska kris landet befinner sig. Alla stora infrastrukturella investeringar för att föra gas och olja från Centralasien till de europeiska marknaderna gör nu omvägar förbi Armenien vars beroende av Moskva dagligen ökar. Som en följd av denna ekonomiska kris lever nu mellan 75 000 och 100 000 armenier som ekonomiska flyktingar i Turkiet och Baykal och andra nationalister kommer nu att på nytt kräva att de skall spåras upp och tvångsavvisas.

Trovärdigheten i svensk utrikespolitik kommer nu att sättas på svåra prov. Även turkiska historiker och debattörer som betecknar händelserna som ett folkmord frågar sig varför den svenska riksdagen inte yttrar sig om andra samtida tragedier. För att bara ta två exempel dödades tre miljoner araber och berber under den franska kolonialepoken i Algeriet mellan 1830 och 1962. Mellan 1880 och 1909 massakrerade kung Leopold den andre av Belgien hälften av invånarna i den så kallade fristaten Kongo som blev hans privata domäner. Trots detta står denne folkmördare staty i Europas huvudstad utan att det tycks bekymra de rödgröna utrikespolitikerna i riksdagen.

Om inte dessa fall och andra liknande händelser, som den tyska utrotningen av herrerofolket i Namibia, nu tas upp i riksdagen och jämställs med de osmanska armeniernas öde kan slutsatsen inte bli annan än den att övergrepp som begås av muslimer mot kristna är folkmord men att den brutala franska, belgiska och tyska kolonialpolitiken enligt den svenska riksdagen inte är något att bry sig om utan var en följd av Europas ”mission civilisatrice” – civilisatoriska uppdrag.