MittEuropa »
Littorin låter den svenska modellen dö sotdöden

Med Lex Laval antagen öppnas vägen för låglönekonkurrens i Sverige. Facket förbjuds strida för mer än minimilön för utländska arbetare. Lagen är en övertolkning av EU-rätten och är ett allvarligt exempel på hur regeringen misslyckats hitta en balans mellan lojalitet och motstånd till EU-rättens krav. Det skriver Claes-Mikael Jonsson.

Riksdagen röstade i går, onsdag, igenom Lex Laval. Nu börjar ett nytt kapitel. Vid en rödgrön valseger måste Lavalfrågan få en lösning som långsiktigt värnar den svenska kollektivavtalsmodellen inom ramen för EU medlemskapet. Den borgerliga regeringens arbete med Lex Laval har kommit till vägs ände. Beredningen av Lex Laval har varit kantad av kontroversiella tolkningar av EU-rätten och konstitutionellt fulspel i riksdagen. Littorin har talat väl om parternas självreglering, men i handling gör han motsatsen.

Det är snart fem år sedan ett lettisktägt bolag fick i uppdrag att bygga om en kasern i Vaxholm. Priset skulle pressas genom lägre löner. Svenskt Näringsliv ville pröva möjligheterna att använda billigare arbetskraft genom EU reglerna. Det är det Lavalfrågan ytterst handlar om - priset på arbete.

Facket föddes ur ett löfte om att inte arbeta till lägre löner och sämre villkor än vad som fastställts i kollektivavtalet. Kollektivavtalen förhindrar att arbetsgivaren skapar konkurrens om jobben med krav om sämre löner och lägre villkor. Utan kollektivavtalen är arbetstagarna utlämnade till marknaden och arbetsgivarnas intressen. Det är det Lavalfrågan handlar om – hotet mot det fackliga löftet.

Genom Lavaldomen har juristerna i EU-domstolen gjort det svårare att försvara löne- och anställningsvillkor i kollektivavtal. Arbetstagare har ställts mot arbetstagare. Det är oacceptabelt att EU-rätten kan användas i syfte att skapa lönekonkurrens mellan arbetstagare. Men sista ordet är inte sagt. Fackföreningsrörelsen engagemang i Lavalfrågan kommer inte att upphöra. Medlemskapet i EU medför nya utmaningar för det fackliga löftet.

I Lex Laval likställer den borgerliga regeringen utländska anställningsavtal med svenska kollektivavtal. Detta har kallats bevisregeln. Av erfarenhet vet vi dock att det inte är ovanligt att villkor som anges är oriktiga. Bevisregeln innebär att stridsåtgärder inte får vidtas om arbetsgivaren kan visa att han tillämpar villkor som motsvarar kollektivavtalen. Men i praktiken kommer det vara mycket svårt att motbevisa. Fackliga företrädare som skall teckna kollektivavtal med gästande företag hamnar i en omöjlig situation. Om villkoren för arbetstagaren betvivlas kan stridsåtgärder vidtas, men efter arbetsdomstolens dom i Lavalmålet är risken för omfattande skadestånd stor.

Lex Laval innebär en begränsning av konflikträtten och ett ingrepp i självregleringen på arbetsmarknaden. Förhandlingsrätten begränsas eftersom att det i lag på förhand definierats vilka villkor som får krävas av utländska arbetsgivare. Det finns således inget att förhandla om eftersom att slutresultatet är givet på förhand.

Inom Europakonventionen om mänskliga rättigheter anses konflikträtten och förhandlingsrätten vara en integrerad del av föreningsrätten. Att föreningsfriheten, som utgör en grundstomme för demokratin, har ett särskilt skydd i grundlagen har dock inte bekymrat den borgerliga majoriteten. Med stöd av lagrådets kontroversiella tolkning av grundlagsskyddet och förhållandet till internationell rätt blev föreningsrätten enbart ett rundningsmärke för den borgerliga majoriteten.

Med Lex Laval kan inhemska och utländska företag inte likabehandlas. Det kommer att vara svårt att förhindra osund konkurrens. Det kommer att finnas arbetsgivare som verkar i Sverige med lägre löner. Det ger upphov till låglönekonkurrens. Facket kommer inte att kunna säkerställa att utländska och inhemska arbetstagare likabehandlas.

Lex Laval har också konsekvenser för rent inhemska förhållanden. Vad som kan krävas av utländska bolag är minimilön. Problemet är dock att fastställa vad som menas med minimilön. Kollektivavtal innehåller dock entydiga och klara lägstlöner. Och glappet mellan lägstlön och utgående lön kan vara stort. Lex Laval riskerar att bidra till krav om högre lägstlöner i paritet med utgående lön. Framtida avtalsrörelser riskerar att bli än mer oroliga.

Lavaldomen är oklar och osäker på flera punkter. För att få klarhet i EU-rättens krav vill europeisk fackföreningsrörelse ändra utstationeringsdirektivet. Dessutom behövs ett socialt protokoll som skapar bättre balans mellan fackliga och ekonomiska rättigheter. EU-rätten ställer krav på svensk lagstiftning – det är okontroversiellt. Men kraven är inte de som den borgerliga majoriteten beslutat i Lex Laval. Det centrala kravet i Lavaldomen är att villkoren i kollektivavtalen är tydliga. Lex Laval kan begränsa sig till ett krav på tydliga och transparenta utstationeringsavtal för gästande företag.

I mötet mellan svensk lagstiftning och EU-rätt är det nationella handlingsutrymmet många gånger större än vad man kan tro. Den borgerliga regeringens Lex Laval är ett tydligt exempel på en övertolkning av EU-rättens krav. Flera delar av Lex Laval innebär långtgående begränsningar av förhandlings- och konflikträtten som inte följer direkt av EU-rätten.

Den borgerliga regeringen har med böjd nacke lagt sig platt för EU-rätten. Borgerliga visioner om en oreglerad arbetsmarknad döljs bakom dunkla krav från EU-rätten. Nyligen ändrade den borgerliga regeringen filiallagstiftningen och tog bort kravet på att det ska finnas en representant för utländska företag när man bedriver verksamhet i Sverige. Men skärningspunkten mellan EU-rätten och svensk rätt är inte given. Handlingsutrymmet nationellt är många gånger oklart och påverkas av medlemsstatens eget agerande.

Politiker måste ha en kritisk och aktiv hållning till vad som påstås vara EU-rättens krav. Oförutsägbarheten och dynamiken är stor. Att åsidosätta svensk lag som antagits i demokratiska former är en allvarlig sak. Inga frågor är avgjorda förrän EU-domstolen har uttalat sig, men även då, som Lavalfrågan illustrerar, finns ett utrymme för olika handlingsalternativ. Det är nödvändigt att hitta en balans mellan lojalitet och motstånd till EU-rättens krav. Detta har den borgerliga regeringen misslyckats med.

Från fackligt håll kommer vi att göra vårt för att anpassa kollektivavtalsregleringen till de nya förutsättningar EU medlemskapet medfört. Men nu krävs att även politikerna bidrar till att stärka förutsättningarna för parternas självreglering. I Danmark kommer en ny lag om registreringsplikt för utländska tjänstetillhandahållare att införas inom kort. Även i Sverige bör en sådan lag införas. Den borgerliga regeringen hoppas att den svenska kollektivavtalsmodellen skall dö sotdöden. Med en rödgrön regering finns anledning till optimism.