MittEuropa »
EU fortsatt försvagat av otydligt ledarskap

Med Lissabonfördraget skulle bilden av EU bli mer samlad. Men omvärldens reaktioner under de första månaderna med de nya fördraget visar att så inte är fallet. Snarare framträder bilden av ett splittrat ledarskap med flera ansikten.

Efter det att Irland och senast den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus skrev under Lissabonfördraget, så hade alla 27 medlemsländer godkänt det nya fördraget, vilket var nödvändigt för att det skulle kunna träda i kraft. Den 1 december 2009 var den dag som så många hade väntat på, dagen då EU:s grundfördrag ändrades och kompletterades på en rad olika punkter; Europaparlamentet beslutar om nya EU-lagar tillsammans med ministerrådet i en större utsträckning, EG-domstolen byter namn till EU-domstolen, Europeiska rådet får en fast ordförande och unionen får en ny post i form av en hög representant som ska ansvara för frågor som rör utrikespolitik.

Mycket har hänt sedan EU grundades, både inom unionen såväl som i världen. Huruvida man anser att det är genom samarbete och ett enat Europa som vi ska hävda oss på den världspolitiska spelplanen, är upp till var och en av EU:s väljare. Ett faktum är dock att Sverige är med i unionen som en aktiv spelpjäs och kommer, såväl som alla de övriga medlemsstaterna, att bli påverkade av de ändringar som Lissabonfördraget innebär.

Det världspolitiska klimatet har under de senaste åren visat sig tvåhövdat. Från en sida talar man om fördjupade utrikespolitiska samarbeten: Vi lever i en tid där hot inte endast kommer från krigsföring utan hoten har utökats till att komma från förhöjda halter av koldioxidutsläpp och stigande temperaturer. Det är dock under dessa förhållanden som det andra ansiktet visar sitt rätta jag. Vi har fått andra supermakter än USA att spela med. Ryssland och Indien, men främst Kina, är länder som har stärkt sitt ekonomiska och politiska inflytande på den globala arenan.

Vi ser som en följd av FN:s klimatmöte i Köpenhamn i december 2009 att det inte bara är att läsa instruktionerna för att sedan göra som det står. Vi vill skriva reglerna, alla vill vara med men det är sällan man är överens när det är så många aktörer involverade. I sådana tider är det viktigt att EU klart och tydligt kan visa var man står och vilken agenda unionen har i den gemensamma säkerhets – och utrikespolitik som drivs.

Att EU numera har, i enlighet med det nya konventet, fått en fast ordförande till europeiska rådet känner folk till. Att dennes uppgifter skulle bestå i att utveckla och hävda unionen bättre i internationella sammanhang förstod vi också. Vem de flesta dock inte kände till, var den man som utsågs av europeiska rådet att fullfölja uppgiften som ständig ordförande. När vi fick veta att denna ärofyllda uppgift hade gått till den belgiska premiärministern Herman van Rompuy så var den allmänna reaktionen att fråga sig vem denna människa var. Och detta var inte en reaktion som var obefogad då van Rompuy har ett rykte om sig att vara väldigt blyg och tillbakadragen och inte alls är en människa man har sett mycket av på den internationella politiska arenan. 

Även den nya posten som hög representant för utrikespolitiken som gick till brittiska Catherine Ashton, är tillsatt i syfte att göra det enklare för omvärlden att känna igen ett ansikte för EU. Kritik kom från alla håll och kanter att Ashton saknade den diplomatiska erfarenhet om posten krävde, men hon visade ett samlat och påläst sken när EU-parlamentet höll sin utfrågning, och parlamentet lät sig nöjas. 

Huruvida Rompuy och Ashton kan sköta sina jobb eller inte är svårt att spekulera om i dagsläget, men hittills är det inte deras prestationer som har varit alarmerande. De första indikationer på hur omvärlden uppfattar denna ”förbättrade och samlade” bild av EU, är inte de väntade. När USA:s president Barack Obama nyligen fick en inbjudan att delta vid EU-USA toppmötet i Madrid så tackade han nej av den anledning att han inte visste vem det var som stod bakom mötet.
Tydligen så framgick det inte om det var Spanien med dess nuvarande ordförandeskap och premiärministern Jose Luis Zapatero som stod för värdskapet, eller var det EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso, eller kanske utrikesministern Ashton eller kunde det tänkas vara herr Rompuy? Utan Obamas närvaro så ställdes mötet in och Spanien blev utan den höjdpunkt man hade sett fram emot under ordförandeskapet.

Tanken kvarstår naturligtvis att det nya EU har fått ett nytt och fräscht ansiktslyft genom Lissabonfördraget, men frågan är om det blev ett ansikte som tänkt eller om det istället blev flera förvirrande ansikten.