Har Ronald Reagans slogan om politiken som problemet materialiserats i EU undrar skribenten.

Har Ronald Reagans slogan om politiken som problemet materialiserats i EU undrar skribenten.

MittEuropa »
Politik som teater och skådespel

–Folk är dumma, säger arbetsgivarföreträdaren från talarstolen. Den vattenkammade publiken fnittrar igenkännande. Några tankar kring hur det kan kommer sig att arbetsgivarföreträdaren så obehindrat kommer undan. Konturerna av en dystopi växer fram i vårsolen.

Folkstyret vilar på tre ben: allmän rösträtt, yttrandefrihet och föreningsfrihet. Folkstyret är demokratins förutsättning. Tas något av benen bort faller demokratin. Rekvisitan och gesterna kan stå kvar, men demokratins innehåll är borta.

De gemensamma spelregler som utgör grunden för demokratin kan utformas på olika sätt. Men den politiska liberalismen (i vart fall i dess renodlade form) vilar på ett antagande om att endast ett minimum av regler skall finnas i grundlagen. I praktiken bör endast regeringssättet, valregler och grundläggande fri- och rättigheter omfattas av grundlagen. Kort och gott: spelreglerna skall vara neutrala.

Men varför skall spelreglerna vara neutrala? Svaret är självklart att rösträtten, yttrandefriheten och föreningsfriheten skall vara meningsfull. Den majoritet som vinner valet måste ha möjlighet att stifta lag. Politiken måste kunna realiseras (inom ramen för spelreglerna). Majoriteten skall ha fullt ansvar för den sociala och ekonomiska politiken. I kontrasterna mellan olika politiska inriktningar gör folket ett val. I botten på den politiska liberalismen vilar ett förtroende för folkstyret. När folket kan påverka växer det med uppgiften. Folk är inte dumma. Med ansvar tar medborgaren valdagen på allvar.

Men pendeln har vänt. Den slipsklädde arbetsgivarföreträdaren pratar om helt andra saker än folkstyre när jag söker upp honom i pausen:

– Folket förstår inte sitt eget bästa. Genom folkstyret har staten antagit för många lagar som begränsar marknadskrafterna. Det som är viktigt är ekonomisk liberalism. Inte politisk liberalism. Folk är trygghetsnarkomaner. Folk förstår inte hur viktigt det är med fri konkurrens och fri rörlighet, säger han med allvarlig stämma.

– EU är ett effektivt instrument för att begränsa konsekvenserna av folkstyret. EU medlemskapet gör att folkstyret i medlemsländerna underkastas EU-rätten. Och lyckligtvis är EU-rätten inte neutral i förhållande till marknadsliberalismen, skrockar arbetsgivaren innan han berättar vad han tycker allra bäst om med EU, folkstyret når inte de grundläggande fördragsbestämmelserna. Den ekonomiska liberalismen är ristad i sten, konstaterar han med ett flin och slörpar i sig den sista kaffeskvätten.

Dystopin tar fastare form. Jag inser att Ronald Reagans slogan om politiken som problemet kanske har materialiserats. För i pratet om begränsningen av folkstyret finns tyvärr substans. Arbetsgivarföreträdaren har en poäng. Frukten av det arbete som europeisk fackföreningsrörelse, inom ramen för det europeiska folkstyret, lagt på att ändra utstationeringsdirektivet har hitintills varit magert (även om stödjet från europeisk socialdemokrati blivit starkt). EU-rätten låter sig svårligen ändras när det finns meningsmotsättningar. Och i synnerhet när det rör sig om att verka för en balans mellan fri rörlighet och arbetstagarintressen som inte syftar till att vidga doktrinen om ekonomisk liberalism.

Men vad återstår egentligen av folkstyret när kontrollen över viktiga delar av ekonomisk och social politik lämnar det demokratiska fältet? Risken för att de allmänpolitiska frågorna blir snuttifierade känns överhängande. Frågorna i marginalen blir huvudsaken. Och när viktiga områden lämnar folkstyret återstår väl endast gester? Blir inte politiken till skådespel och teater? Medborgarna till konsumenter av politik? Folkstyret utarmas och vad som återstår är politikerförakt.

Men varför är det så enkelt för arbetsgivarföreträdaren att hävda att folk är dumma? Är det obekvämt att säga ifrån? Kanske är allvaret i resonemanget svårt att penetrera? Eller är det så att tron på demokratin och politiken som samhällsförändring kommit till vägs ände? Bob Dylan har kanske svaret på frågan? – The answer is blowing in the wind…