"Sällsynt illa valt exempel"

Olle Ludvigssons val av mammaledighetsdirektivet som exempel på den bristfällande svenska bevakningen av EU är sällsynt illa valt. Varför skall vi tala om hur bidragssystemen i Spanien skall vara organiserade? Det skriver EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M).

Det är lätt att känna igen sig i Olle Ludvigssons frustration över den offentliga och mediala EU-debatten (DN Debatt 21/10). Positiva EU-nyheter har svårt att slå igenom. Förslag som ger dynamiska effekter och bygger för framtiden – som ökad rörlighet över gränserna – uppmärksammas när den ena eller andra slår vakt om nationella eller personliga särintressen. Avregleringar uppmärksammas i fackpress men hamnar i generella medier först när någon hittar konstigheter. Eller något vi inte är vana vid. Det faktum att vi gemensamt beslutar i frågor som berör en mycket stor del av den svenska vardagen saknar till mycket stor del bevakning och belysning.

Men Olle Ludvigssons exempel med mammaledighetsdirektivet är sällsynt illa valt. EU har en mycket tydlig roll när det gäller att lösa gränsöverskridande problem. Här finns stora uppgifter för att stoppa gränshinder eller lösa problem som enskilda länder inte klarar själva eller möjligen löser mycket bättre i EU-samarbetet.

Men en del beslut sköts bäst närmare de berörda medborgarna. Traditioner och kulturella skillnader mellan de 27 medlemsstaterna är betydande. Synen på aborter, äktenskap och skilsmässor, vård och barnomsorg är bara några exempel där skillnaderna är stora, och där det rimligen inte är något som helst problem att vi löser vardagens problem på olika sätt. Oftast när politiska aktivister – det är oftast socialister – vill lägga livet till rätta för vanliga människor river man upp konflikter och strider som känns helt onödiga. 

Varför skall vi tala om för Portugal hur de skall arrangera sina socialförsäkringssystem? Varför skall vi tala om hur bidragssystemen i Spanien skall vara organiserade? Vill vi att Polen och Malta skall bestämma hur vi i Sverige ordnar äktenskapslagstiftningen? Varför kan vi inte sköta sådana saker själva?

Ofta styrs sådana beslut av nationella sedvanor – och ekonomiska prioriteringar – som man försöker tvinga alla andra att ta efter. Mammaledighetsdirektivet är ett ganska typiskt exempel. Svenska ledamöter som gillar beslutet klagar på att det heter just mammaledighetsdirektivet men lyckades inte ens ändra namnet till föräldraledighetsdirektivet. Så olika är traditionerna i medlemsstaterna.

Mammaledighetsdirektivet passar inte riktigt i något medlemsland. Alla länder blir missnöjda på något sätt och i varje medlemsland finns det därmed en dålig nyhet om hur EU är klåfingrigt där väldigt få tycker det är nödvändigt. Den portugisiska socialistiska ledamot som drivit igenom frågan i EU – något hon tydligen inte lyckats driva igenom i Portugal – har gett EU skulden för saker som varje medlemsland har tillräckligt med demokratisk mognad för att själva besluta om.

EU blir bättre ju mindre ”kulturimperialism” och överhetstänkande besluten gentemot medlemsstater och medborgare präglas av. Våra uppgifter är större än att försöka styra över människors vardag.