För att få fart tillväxten behövs investeringar i bland annat infrastrukturen skriver Göran Färm (S) och Olle Ludvigsson (S).

För att få fart tillväxten behövs investeringar i bland annat infrastrukturen skriver Göran Färm (S) och Olle Ludvigsson (S).

Efter finanspakten krävs en kraftfull offensiv

Framtida kriser klaras bättre med nya EU-pakten. Men nu behövs en europeisk tillväxtpolitik. Det skriver Göran Färm och Olle Ludvigsson, europaparlamentariker (S).

Det fanns goda skäl för socialdemokratin att på ett inledande stadium ställa sig tveksam till det första utkastet till finanspakt. Sedan dess har situationen förändrats. Tack vare både socialdemokratins och Europaparlamentets kritiska krav har pakten omvandlats till något mycket mera acceptabelt än vad den först var. 

Hade istället Folkpartiet fått bestämma hade resultatet blivit sämre. Den folkpartistiska linjen att utan invändningar anta det första utkastet - och dessutom i samma veva tala om att så snart som möjligt ansluta Sverige till euron - hade fört helt fel. 
 
Detta villkorslösa ja svalde inte socialdemokratin. Vi lade istället fast fyra viktiga villkor för att gå med: 
  1. Att finanspakten inte medför några rättsliga förpliktelser för Sverige, eller sanktionsmöjligheter mot Sverige;
  2. Att det svenska inflytandet måste garanteras, till exempel genom tillträde till euroländernas toppmöten där finanspakten behandlas; 
  3. Att det finns tydliga garantier för respekten för arbetsmarknadens parter; 
  4. Att dessa undantag ska gälla även om finanspakten blir en del av EU:s fördrag.
 
Om dessa villkor är fullt ut uppfyllda eller inte åligger inte oss som Europaparlamentariker att avgöra. Det måste de som ställde kraven - den socialdemokratiska oppositionen i riksdagen - göra efter en noggrann granskning av den slutgiltiga avtalstexten. 
 
Däremot tror vi oss möjligen kunna analysera varför socialdemokratin valde att offensivt ställa krav istället för att säga nej.
 
Skälet är att vi är övertygade om att det är viktigt även för oss som icke-euroland att euron fungerar och att länderna i eurozonen kan ta sig ur krisen. Deras situation är helt avgörande också för oss som starkt export- och omvärldsberoende land. 
 
Ska de lyckas vända utvecklingen är det bra om andra länder i Europa antar samma syn på statsfinansiell balans som den vi själva i Sverige har utvecklat under snart 20 år - och som har tjänat oss väl. Sällan har väl Göran Perssons ord "den som är satt i skuld är icke fri" besannats tydligare än i dagens skuldkrisande EU-länder. 
 
Det betyder inte att vi därmed, som kritiker till europakten vill påskina, har institutionaliserat något slags evig åtstramningspolitik. 
 
Tvärtom. Det vi har lärt oss i Sverige sedan 90-talets förödande kris är att samhället måste ta ansvar för välfärdspolitik och tillväxtskapande investeringar, men att en sådan offensiv politik bara kan byggas på en grund av stabila statsfinanser. Pakten tillåter också - det är mycket tydligt - att man i lågkonjunkturer och kristider underbalanserar budgeten för att stimulera ekonomin. Men det förutsätter att man strukturellt, över en konjunkturcykel med både upp- och nedgångar, har ordning på statsfinanserna. 
 
Att statsfinansiell balans skulle vara ett hot mot välfärd eller jämställdhet menar vi är helt fel. Tvärtom. Ingenting drabbar vanliga löntagare och utsatta grupper i samhället hårdare än ett statsfinansiellt haveri, där sedan långivarna ställer kraven: nedskärningar och slakt på välfärden.  
 
Den "svenska" insikten har dessvärre saknats i många europeiska länder. Att det nu antas en pakt som ungefär motsvarar de budgetregler vi har haft i Sverige sedan länge är därför viktigt för framtiden. 
 
Pakten handlar inte i första hand om att lösa den nuvarande ekonomiska krisen, utan mera om att lägga fast en politik för att undvika framtida kriser. Men det behövs mycket mera, till exempel:
-  bättre kontroll av de finansiella marknader som i grunden orsakade den förödande krisen. Här har EU redan genomfört reglerings- och tillsynsförstärkningar - och mer är på gång;
- en ny beskattning av finansmarknaderna för att se till att de får ta sin del av kostnaderna för krisen och för att göra rent spekulativ verksamhet mindre lönsam;
- och framförallt: en offensiv tillväxtpolitik med investeringar i utbildning, arbetsmarknadspolitik, forskning och infrastruktur. 
 
Därför är det viktigt att notera att det inte finns någonting i pakten som säger att den sortens offensiva politik inte är tillåten. Tvärtom. Alltfler EU-länder, och inte minst allt fler ekonomiska experter, anser att en sådan offensiv politik är en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna ta oss ur krisen och driva ner arbetslösheten. 
 
Att försöka påskina att pakten skulle vara ett sätt att bakvägen föra in Sverige i euron är helt felaktigt. Det finns absolut ingenting i paktens regler som motiverar sådana påståenden. För socialdemokratins del är saken klar: eurozonen måste visa sin förmåga att komma ur krisen, lägga fast regler för att undvika framtida kriser och få fart på tillväxten och jobben innan det finns någon anledning för Sverige att ta upp eurodebatten igen. Och medlemskap kräver en ny folkomröstning - det är också solklart. 
 
Slutligen: att Sverige skulle ställa sig utanför den reformerade pakten tillsammans med bara de aggressivt anti-europeiska högerregeringarna i Storbritannien och Tjeckien menar vi vore förödande för Sveriges framtida roll i Europa. Svensk socialdemokrati ska vara kritiskt pådrivande, inte sitta på åskådarplats. 
 
Göran Färm 
Olle Ludvigsson
Europaparlamentariker (s)