De sociala och ekonomiska konsekvenserna av krisen stod på dagordningen, skriver Ellen Nygren från EESK:s februarimöte.

De sociala och ekonomiska konsekvenserna av krisen stod på dagordningen, skriver Ellen Nygren från EESK:s februarimöte.

Bild: Cararr

MittEuropa »
Krispolitikens konsekvenser är oroväckande

Den inre marknaden är inte ett mål i sig utan ett medel för att uppnå politiska mål. Det skriver Ellen Nygren, ledamot för LO i EESK.

Den svåra krisens effekter och vägar ut ur den dominerades debatten under Europeiska Ekonomiska Sociala Kommitténs (EESK) februarimöte. Denna gång gästades av kommissionens ordförande José Manuel Barroso.

Som inledning sade kommitténs ordförande Staffan Nilsson att det behövs en bättre balans mellan nedskärningar och åtgärder för att förbättra konkurrenskraften. För att uppnå en hållbar utveckling behöver den inre marknaden en social dimension, menade han.

Barroso å sin sida sa att vi ska skapa en social marknadsekonomi när globala konkurrensvillkor ändras. Vi ska bekräfta våra värderingar, öka deltagande och integration. Nya styrformer och mer disciplin leder till hållbar ekonomi. Vi ska respektera gemenskapsmetoden. EU behöver goda offentliga finanser och målinriktade investeringar i sektorer där man kan se resultat. EU2020-strategin har en nyckelroll avslutade han.

I den efterföljande debatten pekade arbetsgivargruppens ordförande Malosse på att man inte kan förvänta sig så mycket av nationella regeringar vad gäller EU2020.

Från arbetstagargruppens sida sa vår ordförande Dassis att det behövs en strategi för att genomföra grundläggande rättigheter och att Europa behöver ytterligare integration.

Den tredje gruppens ordförande Jahier fick applåder när han föreslog att Grekland borde frysa sina försvarsinköp istället för att genomföra nedskärningar som drabbar individer.

Från fackligt håll fördes också fram att EU måste ha högre ambitionsnivå i Rio+20-sammanhang vad gäller hållbar utveckling och att bekämpa fattigdom.

Bland yttrandena som behandlades fanns ett som kommittén tagit fram på eget initiativ; medborgarinriktat och humanistiskt perspektiv på den inre marknaden. Nu är det 20 år sedan Europas inre marknad skulle varit fullt genomförd och alla slags hinder och barriärer undanröjda. Därför är det lägligt och lämpligt att ifrågasätta hur långt vi har kommit och vart vi är på väg.

Har EU:s nuvarande institutionella modell den kapacitet som krävs för att ta itu med krisen, och klarar det finansiella systemet att bedriva lämplig och effektiv självreglering frågar sig EESK och ser med oro på splittrade och motstridiga beslut.

EESK påminner om att genomförandet av en inre marknad inte är ett mål i sig utan ett medel eller ett instrument för uppnåendet av en lång rad politiska mål, som också är av social och miljömässig karaktär.

Politiken ska syfta till att främja människors välmåga och värderingar såsom människovärde, jämlikhet, frihet, solidaritet, demokrati, rättsstatsprincipen och respekt för de mänskliga rättigheterna. Alltså bör åtgärder för att genomföra den inre marknaden ses i ljuset av dessa principer, värderingar och målsättningar skriver EESK.

Dessutom enades kommittén om en resolution som anger att EESK känner oro för de sociala och ekonomiska konsekvenserna av reformerna som vidtas med anledning av krisen.

EU:s medborgare tvivlar nu i högre utsträckning på EU:s institutioner, och därmed själva unionen, samtidigt som skulden för problemen i allt högre grad läggs på EU.

EESK kan inte ställa sig bakom sådana åtgärder som enbart syftar till budgetdisciplin. Europeiska rådet uppmanas att stödja åtgärder för ekonomisk återhämtning, särskilt vad gäller de länder som drabbats hårdast av krisen. EESK framhåller behovet av investeringar i den reala ekonomin, särskilt genom en effektiv industripolitik. Det krävs en nylansering av Europa 2020-strategin, med särskilda satsningar på ungdomar, forskning och innovation samt grön ekonomi.

Avslutningsvis uppmanas EU-institutionerna och de nationella myndigheterna att säkerställa att beslut som fattas på alla nivåer grundar sig på ett verkligt deltagande från medborgarnas sida. Europaparlamentet och de nationella parlamenten måste ges en påtaglig roll i ett förfarande som omfattar reellt samråd med organisationer som företräder det civila samhället.