MittEuropa »
Katalonien – ett nytt land i Europa?

I Katalonien gav valet en majoritet för självständighetspartierna men samtidigt tappade den framträdande nationalisten Artur Mas stöd. Kanske dags att besluta om hur EU ska bemöta ett utträde av någon del av de länder som ingår? Det skriver Margareta Strandman Dahlberg från Spanien.

I söndags gick invånare i spanska Katalonien till val. Deltagandet, som i tidigare regionsval varit lågt, blev hela 69,5 procent.

Vad var det som gjorde att deltagandet blev så stort? Det finns olika svar, men framför allt visar resultatet på att katalanerna inte var imponerade av den nuvarande presidenten, Artur Mas.  Han och hans parti CIU, det stora katalanska nationalistiska högerpartiet (Convergencia i unió) fick valet att bli upptakten till den folkomröstning han lovat och att påbörja Kataloniens väg mot suveränitet, vägen till landsdelens frigörelse från Spanien.

Han hade lovat folkomröstning i frågan, mot alla odds, mot den spanska författningen. Hans valmöten drog massor av åhörare. Han visade sig på slutet vara en riktig agitator. Uppfylld av sin brinnande nationalitetskänsla. Han bad sitt folk att ge honom egen majoritet!  Det skulle emellertid visa sig att han hade gapat efter mycket. Alltför mycket.

Efter den första genomräkningen av röstsedlarna fick CIU istället för egen majoritet det  sämsta valresultat på 34 år (dvs sedan demokrati återinfördes) Resultatet  stannar på 50 mandat.

Men vid sin sida har CIU partiet ERC, Esquerra Republicana de Catalunya,(Republikanska Vänstern) som troligtvis kommer att bistå Artur Mas i sina strävanden efter att bli ett nytt land, skilt från Spanien. ERC har kan man säga återfötts sedan ett år tillbaka, då hela partistyrelsen avgick efter två bedrövliga resultat i de senaste kommunal- respektive riksvalen. Med en ny ledare, universtitetsläraren i historia Oriol Junquera, kom de nu tillbaka som andra parti med 21 mandat.

ERC är ett historiskt parti sedan tiden för andra republiken på 30-talet. Att det är ett vänsterparti tycks inte hindra ett samarbete med CIU, då de tillsammans har egen majoritet, 71 av parlamentets 135.

Högerpartiet PP har sina trogna väljare sedan alltid i landsdelen och kommer med sina 19 mandat på 4de plats, omedelbart efter PSC (Socialisterna) som har 20. PP står för centralstyre, medan PSC vill se ett federalt Spanien.

De tre övriga partierna som fått mandat utgör en överraskning.  Den Samlade Vänstern/De gröna (ICV_EuiA) fick hela 13 mandat, CUP ( helt nytt litet nationalistiskt Parti) fick 3 mandat.
 

Det står därmed klart att:

Katalanerna har tagit ett beslutsamt steg mot vänster

Katalanerna vill bli självständiga
 

Katalanerna visar en demokratisk mognad med de små partiernas framgång och deltagande i landsdelens fortsatta politik och utveckling. Men, frågar sig  nu många här i landet: Borde inte Artus Mas, CUI:s partiledare avgå? Han är ju ansvarig för partiets sämsta resultat någonsin. Vore inte det ett verkligt tecken på demokratisk mognad? Jo, men det kommer troligtvis inte bli så. Han argumenterar givetvis att partiet trots krisen, trots de många ekonomiska nedskärningarna, så har han klarat ett acceptabelt antal mandat.

Vore det inte ett samarbete contra natura om CIU bildar regering med ett rent vänsterparti? Men nu gäller det katalanerna och deras självständighetssträvanden. Då finns inga gränser. Utom möjligtvis att inga pengar finns. Men de kommer igen. Och det gör också katalanerna. 

Katalonien hörde under tidig Medeltid till Frankrike. Karl Den Store fick så en dag för sig att låta de besvärliga hertigarna ta för sig där söder om Pyreneerna, som länge att varit någon av ett Ingenmansland. Vad skulle hans rike ha för nytta av att äga ett landområde nedanaför de höga bergen, svårt att kontrollera och skydda från fienden. Det hade kvar sitt namn efter romarna och kallades MARCA HISPANA. Det enda gemensamma med frankernas rike var då att man talade ungefär samma språk,  en vulgärlatinsk dialekt, liknande folkmålet i Provence, som har mycket gemensamt med det  katalanska språket.

Efter ständiga småkrig mellan hertigarna, såg snart katalanerna hur det bildades olika riken omkring dem på den Iberiska Halvön; Arturien, Navarra, Aragonien, Kastiljen.... och hur morerna, efter sina försök att erövra hela halvön, hade trängts söderut ända ner till Granada.  Hertigarna, som inte ville hamna utanför historien, enades till slut för att utse en gemensam kung. Det blev den unge Jaime I (Jakob I), som erövrade både Valencia söderut och Baleariska Öarna österut. Han blev en ledare av korstågen mot Jerusalem, en stor vän till Tempelriddarna, som fick komma till hans rike för att bygga mäktiga borgar  och bistå kungen i hans fortsatta erövringar. Han drömde om att skapa ett väldigt rike som skulle nå ända bortom Medelhavet och kom att erövra t ex staden Aten.

I sin iver  missade han att delta i den vidare erövringen av morernas besittningar. Men riket  förenade sig med Aragonien och den gemensamma kungen Ferdinand  gifte sig med unga Isabella av Kastiljen. De båda slutförde erövringen av Granada och hela Spanien blev ett rike.

Varje landsdel som hade haft en egen kung fick dock behålla många av sina privilegier och Spaniens regioner idag bygger sin speciella karaktär och sin starka självkänsla på just dessa egna rättigheter. Landets utseende, med höga berg som går i  flera olika väderstreck utgjorde dessutom länge en naturens murar mot en modern  utveckling, mot mer samarbete och förståelse mellan landsdelarna ( Jfr Kantonerna i Schweitz)

Men det finns en sak, som är en av de allra viktigaste: Kungaparet Ferdinand och Isabella tog ett ödesdigert beslut. De förbjöd alla språk utom kastiljanskan. Inte kan man förbjuda ett språk! Språken har sitt eget liv. General Franco gjorde samma misstag och försökte  t y s t a  folken i de mest särpräglade landsdelarna. Som Baskien, Katalonien och Galicien. Så mycket lidande det orsakade. Men språken levde vidare. Och med språken de politiska kraven på självständighet.

Hur ska det nu bli i Katalonien? Under valkampanjen försökte det federala regeringspartiet PP:s kandidater att skrämma nationalisterna med  att om Katalonien skiljer sig från det övriga Spanien, så står de utanför EU. Om det finns delade meningar.

Katalanerna kommer att gå demokratiskt tillväga. De kommer troligtvis att trotsa den Spanska Författningen och utropa folkomröstning i frågan och därefter gå vidare med stöd och hjälp, menar de, från Skottland och Flandern. Vi är inte de första, säger de. I vilket fall som helst blir processen lång, det hinner bli fler val och vi vet ingenting om hur det kan se ut då.  

Personligen är jag totalt emot  nationalism. I alla dess former. Det går alltid ut på att dela. Att förskjuta någon på något sätt. Och vi har i historien sett vart nationalism oftast leder. Inte bara  världskrigen hade sin grund, ja alla krig har väl haft sin grund i nationalism. Och helt nyligen hade vi i Europa förfärliga krig i före detta Jugoslavien. Ingen av oss hade innan dess trott att vi skulle få uppleva krig i Europa igen. Inte bara krig, utan de mest horribla utrotningar, misshandel av kvinnor och barn, våldtäkter. Massor med hemlösa, fördrivna människor. Det var de serbiska nationalisterna som tände gnistan.

Tanken på ett enat Europa är mycket gammal. Men först sedan EU bildades ser vi en möjlighet till enighet, samarbete, gemenskap. Kanske dags att besluta om hur EU ska bemöta ett utträde av någon del av de länder som ingår?