Den nuvarande krishanteringens pris har blivit mycket högt, skriver Johan Danielsson och Claes-Mikael Jonsson, LO. Arkivbild.

Den nuvarande krishanteringens pris har blivit mycket högt, skriver Johan Danielsson och Claes-Mikael Jonsson, LO. Arkivbild.

Europas politiska system i fara

Den nuvarande ekonomiska krishanteringen riskerar att undergräva demokratins grundvalar. Sverige måste ta en aktiv roll i diskussionen om EU:s framtid och behovet av en fördragsändring för ett ökat handlingsutrymme för politiken. Det skriver Johan Danielsson och Claes-Mikael Jonsson, LO.

Under senare tid har allt fler EU-företrädare stolt deklarerat att det värsta av eurokrisen är över. Samtidigt går 26 miljoner människor i EU utan jobb. Det är en oacceptabel situation för både den enskilde individen och samhället i stort.

Men är den mest akuta ekonomiska krisen i eurozonen verkligen över? Under de senaste åren har Europeiska centralbanken, genom olika former av kapitalinjektioner och obligationsstödköp, kunnat lugna marknaden i perioder. Bara för att några månader senare konstatera att eurosamarbetet befinner sig i en ännu djupare kris. Vi tror att det politiska lugn som råder för tillfället kan spåras till det tyska riksdagsvalet i september.

Men oavsett hur man ser på frågan, huruvida den akuta krisen är över, har krishanteringens pris blivit mycket högt. Istället för att återskapa förtroendet hos marknaden och öka de privata investeringarna har den förda politiken skapat en negativ spiral. Nedskärningarna har lett till lägre efterfrågan, lägre tillväxt och högre arbetslöshet vilket i sin tur lett till en ökad statsskuld. Som svar på detta ordineras ytterligare besparingar, med samma resultat.

Vi är övertygade om att denna spiral måste brytas. Annars ökar risken för att allt fler medborgare vänder politiken ryggen. Det är med stor oro vi ser hur kollektivavtal, anställningsskydd och välfärdssystem bryts sönder. Demokratins grundvalar undermineras och extrema krafter växer fram. På sikt är både nationella och europeiska politiska system i fara.

Samtidigt råder det bland Europas ledare mer eller mindre konsensus kring behovet av ett mer fördjupat samarbete mellan euroländerna. Storbritanniens premiärminister David Cameron har nyligen givit sitt bidrag till denna debatt. I det brittiska valet 2015 kommer Cameron och hans konservativa parti att söka mandat att omförhandla landets förhållande till EU. Därefter, tidigast 2017, ska medborgarna få ta ställning till fortsatt EU-medlemskap i en folkomröstning.

Debatten efter Camerons utspel är i full gång och kommer säkerligen att fortsätta under våren. Frågan är om EU-samarbetet kan ses som ett smörgåsbord där man väljer fritt vilka delar av samarbetet man vill delta i. Det kommer att bli svårt för Storbritannien att ensidigt hämta hem en rad kompetenser från EU. En sådan eftergift från EU skulle riskera att liknande krav ställs från andra medlemsstater.

Viktigare är då det faktum att Cameron sällar sig till raden av europeiska ledare som önskar förändringar av EUs fördrag. Vi tror att detta bidrar till ökad sannolikhet för att det under de närmaste åren kommer att inledas ett konvent för utarbetandet av ett nytt fördrag för EU och/eller eurozonen.

Eurokrisen och de institutionella frågorna har på senare tid överskuggat allt annat på EUs politiska dagordning. Men andra för fackföreningsrörelsen viktiga frågor diskuteras i Bryssel.

Vi tänker särskilt på EU-kommissionens förslag till lagstiftning vad gäller genomförandet av utstationeringsdirektivet. Ambitionen i förslaget är lovvärd, att täppa till kryphål i gällande lagstiftning som oseriösa företag kan använda för att utnyttja utstationerad arbetskraft. Kommissionen föreslår bland annat ett system för leverantörsansvar, något som oppositionen i Sveriges riksdag har efterfrågat på svensk arbetsmarknad. Denna fråga är även högaktuell med tanke på exempelvis de gästarbetare från Kamerun som utnyttjats under slavliknande förhållanden i de svenska skogarna.

Kommissionens förslag innehåller dock ett antal problem som måste åtgärdas innan förslaget kan antas. I oförändrat skick skulle den nya lagen bland annat innebära en begränsning av värdlandets möjlighet att kontrollera löner och arbetsvillkor. Men vi är optimistiska till att många av bristerna i förslaget kommer att kunna rättas till i lagstiftningsprocessen.

Ett annat aktuellt lagförslag rör offentlig upphandling. Ett principiellt mycket viktigt område där det europeiska regelverket har betydelse för handlingsutrymmet i Sverige. Kommissionens förslag till nytt direktiv innebär minskade möjligheter till att ställa sociala och miljömässiga krav vid upphandlingen. Frågan ska nu behandlas av Europaparlamentet och ministerrådet.

Både de aktuella sakfrågorna och den konstitutionella debatten aktualiserar behovet av en ordentlig debatt kring gränserna för EUs fria rörlighet. Ytterst handlar det om vilka beslut demokratiska nationella parlament kan fatta. När det politiska samtalet har fastnat i floskler om att fri rörlighet är bra och att hinder mot denna bör tas bort är det lätt att finna samsyn. Problemet är att en sådan samsyn döljer de intressekonflikter som finns kring definitionen av vad som är ett acceptabelt hinder för den fria rörligheten.

I Lavalfallet slog EU-domstolen fast att krav på likabehandling av utstationerade arbetstagare inte var ett acceptabelt hinder. Men frågan kan aktualiseras på andra områden. Vilka begränsningar ska finnas vid offentlig upphandling? Ska det vara möjligt att kräva ekologisk mat i kommunens skolor? Gråzonerna är många och stora.

För att EU-samarbetet ska vara både effektivt och legitimerat krävs en kontinuerlig demokratisk debatt. Under våren kommer diskussionerna om EUs och eurozonens framtid att fortsätta. I denna diskussion måste Sverige ta en aktiv roll. Det kräver dock att vi i Sverige redan nu för en öppen diskussion om våra framtida valmöjligheter.

Utgångspunkten bör vara att en framtida fördragsändring inte enbart ska ta sikte på att lösa problemen i det gemensamma valutasamarbetet. Man måste samtidigt ta sig an de mer grundläggande och strukturella problem som fördragen utgör för EU-samarbetet i stort.

Huvudsyftet bör vara att stärka demokratin och att tydliggöra politikens handlingsutrymme på både nationell och europeisk nivå.

 

Johan Danielsson                                                                                        Claes-Mikael Jonsson

EU-samordnare LO                                                                                        Jurist LO