Statsminister Fredrik Reinfeldt och Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan. Arkivbild.

Statsminister Fredrik Reinfeldt och Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan. Arkivbild.

Bild: Europeiska unionens råd

Sverige måste bryta sin tystnad mot Turkiet

Det är hög tid att påminna Turkiet att vägen till medlemskap i EU inte går genom att tysta oppositionella, censurera medier och förtrycka minoriteter och oliktänkande. Det skriver journalisterna Dikran Ego och Murat Kuseyri.

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan ställde in sitt besök till Sverige 2010 som protest mot Riksdagens erkännande av Seyfo-folkmordet 1915 mot assyrier, armenier och andra kristna. Den 6-7 november 2013 avlägger Erdoğan ett besök i Sverige, men hur mår demokratin i Tayyip Erdoğans Turkiet idag?  

Under de senaste åren har Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan alltmer använt sig av en retorik som om hela Turkiet vore hans personliga egendom. Under sina tal uttrycker Erdoğan sig så som ”min polis”, ”min militär”, ”mina ministrar”, ”mina tjänstemän”, ”mitt folk” och ”mitt land”.  Efter elva år vid makten och en opposition som lyser med sin frånvaro är Erdoğans maktfullkomlighet ett faktum. Sommarens händelser och hans hantering av protesterna på Taksimtorget är en indikation på Erdoğans maktfullkomlighet.

AKP-regeringen med premiärminister Erdoğan i spetsen ägnar sig åt att forma ett helt land efter vad som passar in i Erdoğans världsåskådning.

En person som dricker alkohol, oavsett mängd, är inget annat än en alkoholist enligt Erdoğan. Uttalandet gjorde han vid ett direktsänt tv-program i somras under de våldsamma protesterna i många av Turkiets storstäder.

– Jag ser hur oanständigt kvinnorna klär sig, säger han under samma tv-program och syftar på kvinnor som går av färjan vid hamnen som kan ses från Erdoğans tjänstebostad i Dolmabahce-palatset i Istanbul.

Vad har en premiärminister med kvinnors val av kläder att göra? Det är en befogad fråga som bör ställas till Erdoğan som kommer till Sverige på onsdag.

Men Erdoğans tillrättavisande av kvinnor har också fått en helt annan mening och ordning i samhället. Han vill att varje kvinna ska föda minst tre barn. Erdoğan söker till och med styra hur en kvinna skall förlösa sitt barn. Erdoğan är nämligen mycket kritiskt till att födslar sker med kejsarsnitt.

Erdoğan är premiärministern som använde förhandlingarna med EU som ett slagträ för att bryta militärens och den så kallade ”djupa statens” dominans över Turkiets politiska arena. Det är förvisso önskvärt att militären inte skall ha politiska intressen och att den ”djupa staten”, som har styrt landet sedan republiken grundades, avlägsnas.

Dock tror allt fler bedömare att Erdoğan och hans parti AKP håller på att etablera sin egen djupastatsmekanism. Erdoğan som ansåg sig vara ett offer för militären och den djupa staten håller på att efterlikna sina förtryckare.

Erdoğans metoder, att handskas med sommarens landsomfattande protester som utlöstes i Gezi-parken i Istanbul, visade sig vara lika brutala som de tidigare regimerna han anklagade för att vara brutala och odemokratiska. Resultatet var fem döda och tusentals skadade demonstranter.

Vidare har det ”sekulära” Turkiet en statskontrollerad myndighet med namnet Diyanet İşleri Başkanlığı (Myndigheten för religiösa frågor). Med sina 105 000 anställda är myndigheten en gigantisk organisation som har till uppgift att lära ut islams sunnitiska lära oavsett vad man har för religiös världsåskådning. Anslagen till denna myndighet under Erdoğans regeringar har femdubblats. I den senaste budgeten tilldelades denna myndighet anslag som var mer än elva andra departement. Turkiets hälsoministerium tilldelas hälften så mycket som Diyanet İşleri Başkanlığı. Med andra ord är medborgarnas religiösa angelägenheter viktigare än deras hälsa. Erdoğan har utryckt sig många gånger att han vill ha ett religiöst land med religiösa ungdomar.

Turkiets premiärminister Erdoğan har vid sina besök i västvärlden varit mycket noga med att prata om Turkiets roll som brobyggare mellan de muslimska länderna och västvärlden - en bro mellan civilisationerna. Men frågan är hur seriöst man kan ta dessa uttalanden? Landet påtvingar alla en sunnitisk religiös undervisning i skolorna. Det är under Erdoğans regering som flera historiska kyrkor har omvandlats till moskéer i ett land som har hela 85000 moskéer. Det är samma regering, under Erdoğans styre, som inte kan stå ut med ett 1700 år gammalt assyriskt kloster.  Än idag pågår flera rättsprocesser som drivs av staten mot S:t Gabriel Klostret.

Erdoğans Turkiet har också på senare år utmärkt sig på andra mindre smickrande sätt. Landets fängelser hyser fler journalister än någon annanstans i världen. Dessa är häktade med stöd av den ökända terrorlagen i turkiska strafflagen. Förutom journalister anklagas även oppositionella politiker och intellektuella med stöd av samma lag. Mer än 10 000 oppositionella lokalpolitiker har häktats och sitter fängslade sedan fyra år tillbaka. Omfattning av antalet fängslade är så stor att Turkiet numera har en särställning när det gäller länder med statlig censur och fängslandet av oppositionella. Hårdföra diktaturer som Kina och Iran har passerats av EU-kandidatlandet Turkiet vad gäller antalet fängslade journalister.

Undertecknade drabbades personligen av den turkiska presscensuren. När Turkiets president Abdullah Gül var på statsbesök i Sverige mellan 11-13 mars 2013 nekades vi inträde till pressträffen med presidenten Abdullah Gül.

Som journalister för tidningen Evrensel och Tv-kanalen Assyria TV var vi ackrediterade av UD:s pressrum för att bevaka Abdullah Güls statsbesök. Vårt uppdrag var att bevaka och sända ifrån statsbesöket. Under hela statsbesöket kunde vi utan problem rapportera och fritt arbeta. Detta förändrades totalt när turkisk personal fick kontroll över vilka som skulle få inträde till den turkiska presskonferensen. Inte bara våra demokratiska rättigheter kränktes, utan den turkiska personalen praktiserade den turkiska modellen av demokrati, där censur är en av grundpelarna. Där finns bara plats för medier som överensstämmer med de turkiska makthavarnas världsåskådning skrev vi i en artikel i Journalisten som kan läsas här.

Turkiska makthavare antigen tystar obekväma medieröster eller förslavar dem. Hur Turkiet handskas med journalister visade man senast i Sverige när man bjöd in journalister som är verksamma i Sverige på en oetisk bjudresa tidigare i år. Resan och alla utlägg, med allt vad det innebär, bekostades av den turkiska staten. Detta skedde i ett land som drev världens största rättsprocess mot 46 journalister varav 26 satt häktade under detta oetiska besök. Vi uppmärksammade skandalen i Journalisten.

Recep Tayyip Erdoğans sätt att praktisera demokrati har ingen plats i Europa.  Sverige måste bryta sin tystnad mot Turkiet. Det är hög tid att påminna Turkiet att vägen till medlemskap i EU inte går genom att tysta oppositionella, censurera medier och förtrycka minoriteter och oliktänkande.

 

Dikran Ego, redaktör för Assyria TV 

Murat Kuseyri, dagstidningen Evrensel