Ruhrområdet i västra Tyskland har länge varit en ekonomisk motor i landet. Arkivbild.

Ruhrområdet i västra Tyskland har länge varit en ekonomisk motor i landet. Arkivbild.

Minijobb och reformer bakom det tyska sysselsättningsundret

Med minijobb och omfattande arbetsmarknadsreformer har Tyskland lyckats pressa ned sin arbetslöshet till den lägsta i EU. Men en av konsekvenserna är en ökad lönespridning.

Från att 2005 ha haft en arbetslöshet på över elva procent, högre än både EU-snittet och Sverige, har Tyskland genom en aktiv arbetsmarknadspolitik fått ned arbetslösheten till 5,3 procent i fjol – näst lägst av alla EU-länder.

De omfattande reformerna, en delförklaring till den låga arbetslösheten, trädde i kraft 2003 efter beslut av den rödgröna regeringskoalitionen och kallas Agenda 2010.

– Vi vet att dessa reformer, i synnerhet på arbetsmarknaden, har varit en stor utmaning för många människor och även för de ansvariga politikerna. Icke desto mindre ser man de positiva resultaten, men de tar några år, säger Alexander Wilhelm, biträdande chef för arbetsmarknadsavdelningen på BDA – den tyska motsvarigheten till arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv.

En av reformerna 2003 var de så kallade minijobben där man arbetar deltid med en lön på högst 450 euro, motsvarande 4000 kronor, i månaden. För den lönen betalar man ingen skatt och inte heller sociala avgifter. Av de runt 40 miljoner arbetena i Tyskland är sju miljoner minijobb. Att minijobben är bra för landet är en spridd uppfattning.

– Jag tycker att det är mycket smart eftersom många av de långtidsarbetslösa aldrig annars skulle hitta ett riktigt jobb igen. Att ge dem en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden men bara arbeta tio timmar i veckan med låg lön som höjs med olika bidrag är faktiskt inget dåligt sätt att göra saker på, säger Anke Hassel, S-märkt professor i offentlig politik.

Hon pekar även på att tyska företag för 15-20 år sedan påbörjade en omstrukturering som minskade deras kostnader och ökade effektiviteten.

– Under det första årtiondet efter den tyska återföreningen har företag omstrukturerat i en stor skala. Inom den tillverkning som stannade i Tyskland [och inte outsourcades] har man minskat kostnaderna oerhört genom att skära ned på vissa förmåner, säger hon och tillägger att reformerna gjorde att lönerna pressades ned.

Folk som tidigare arbetade som exempelvis köksa på en bilfabrik nyanställdes som egenföretagare eller på kontrakt utan de förmåner som förut ingick.

Hon delar upp den tyska arbetsmarknaden i ”insiders” och ”outsiders”. De första har trygga anställningar och stigande löner, medan den andra gruppen har sett det motsatta och består till stora delar av kvinnor och invandrare.

Regeringarna i Frankrike, Belgien och även den tyske EU-ministern Michael Roth (S), anser dock att låga tyska löner skulle utgöra en stor del av förklaringen till den låga tyska arbetslösheten och starka ekonomi – belgiska och franska arbetare kan helt enkelt inte konkurrera på samma villkor som de.

Men Alexander Wilhelm på arbetsgivarorganisationen BDA håller inte med.

– Inte alls. Tyskland är inget låglöneland, säger han och menar att antalet ”arbetande fattiga”, de som har fulltidsarbete och ändå får bidrag för att klara sig, är betydligt överdrivet i debatten.

– Vi har sannerligen inget problem med arbetande fattiga i Tyskland.

Anke Hassel:

– Jag förstår varför de klagar. Om man tittar på utvecklingen ser man att de tyska reallönerna i genomsnitt stått stilla medan lönerna stigit i andra länder. Men om man tittar närmare på tyska löner ser man att vissa löner ökat medan andra minskat.

Hon pekar på att lönerna för högutbildade och arbetare inom tillverkningsindustrin ökat, medan de stagnerat för yrkesutbildade och minskat för lågutbildade och arbetare inom tjänstesektorn.

– Gapet mellan hög- och lågutbildade har ökat påtagligt. Den sociala ojämlikheten ökar, säger Anke Hassel.

Det viktigaste kravet de tyska socialdemokraterna SDP hade i regeringsförhandlingarna efter fjolårets parlamentsval var en nationell minimilön. Den tyska fackliga paraplyorganisationen DGB har varit en stark försvarare av en sådan. Anke Hassel, som är för förslaget, menar att vissa av de tyska facken varit för svaga för att på egen hand förhandla fram en minimilön med arbetsgivarna.

– Det devalverar värdet på arbete om man får löner på fyra euro i timmen, säger hon och syftar på att timlönerna i forna Östtyskland kan vara motsvarande 35 kronor.

Men de tyska arbetsgivarna är inte glada över den kommande  minimilönen.

– Vi har alltid varit emot en generell minimilön. Det är bättre i länder som inte har någon sådan, säger Alexander Wilhelm och lyfter fram Sverige och Danmark där arbetsmarknadens parter, inte politikerna, istället enas om en minimilön.

Vad som kommer ske när den väl införs är enligt Hassel svårt att förutspå.

– Å ena sidan kan alla löner öka, å andra sidan finns risken att företagen kommer att hitta kryphål för att hålla lönerna nere genom att exempelvis sparka arbetare och återanställa dem på olika typer av kontrakt, säger Anke Hassel.