Gästkrönika »

Som feminist får man inte gräva ner sig

Familjepolitiken skiljer sig onekligen mellan norra och södra Europa. Men i den första förhandlingen mellan arbetsmarknadens parter på EU-nivå kom vi fram till ett resultat som till och med innehöll ett antal pappamånader. Det skriver gästkrönikör Wanja Lundby-Wedin.

Så här i kölvattnet av den internationella kvinnodagen vill jag slå ett slag för feminismen! Särskilt facklig feminism - ett begrepp som för mig står för något uppkäftigt och utmanande. När jag vid LO-kongressen år 2000 utnämnde LO till en feministisk organisation fick det starkt gehör, men samtidigt var det en och annan som höjde på ögonbrynet. Var det så bra för jämställdheten...? Ja, det fanns ombudsmän på LO-kansliet som uttryckte det så. 

Min tolkning av den oron var just att begreppet feministisk var mer provocerande, det var inte bara en fråga om succesiv maktutjämning utan det handlade om direkt maktöverföring. Ett feministiskt angreppssätt väntar inte på att kvinnor ska komma ikapp männen, det handlar istället om att driva på förändringar där makt och befogenheter måste omfördelas så att män och kvinnor ges lika möjligheter.

En effekt av det ändrade synsättet var att LO vid kongressen 2004 beslutade sig för att driva på för en tredelad föräldraförsäkring. Det kanske idag inte framstår som så radikalt, men vid den tidpunkten var det inte många som hade tagit ställning för en ökad individualisering som begränsar föräldrarnas valfrihet.

Beslutet väckte viss uppmärksamhet och många frågade sig hur det kom sig att LO tog ett beslut som gick emot medlemsopinionen i en fråga som inte omedelbart sågs som en facklig kärnfråga. Svaret var lika enkelt som självklart; det fanns ett klart samband mellan graden av ansvarstagande för hem och barn å ena sidan och arbetslivets villkor å den andra. 

En arbetsgivare som har att välja mellan att anställa en ung man eller en ung kvinna med lika kvalifikationer, kommer sannolikt av rationella skäl att välja mannen. Risken att han är hemma en längre tid för att vårda barn är väsentligt mindre än för kvinnan. Effekten av det synsättet är att kvinnor som grupp blir mindre attraktiva, vilket visar sig i sämre löner och villkor.

Första gången arbetsmarknadens parter på EU-nivå på kommissionens uppdrag valde att förhandla om utformningen av ett EU-direktiv gällde det just föräldraledigheten. Tanken svindlar säkert för den som tycker att det är en fråga för beslut kring det egna köksbordet. Jag deltog i förhandlingsdelegationen och minns att det inte var en helt okontroversiell fråga ens i de fackliga leden. 

Familjepolitiken skiljer sig onekligen mellan norra och södra Europa. Men vi kom fram till ett resultat som till och med innehöll ett antal pappamånader. Det här var 1997, det hade oerhört stor betydelse i länder som fram tills dess endast hade haft mammaledighet. Det visar tydligt att EU kan ligga i framkant!

När jag tio år senare blev ordförande för Europafacket hade parterna nått framgång i flera förhandlingar. Jag minns särskilt den som gällde förbud mot diskriminering av deltidsanställda. Ett resultat som fick direkt effekt på svenska kollektivavtal som hade begränsningar av pensionsrätten för korta deltider.

Jag tycker att förhandlingar mellan parterna på en överstatlig nivå är ett progressivt inslag i det ofta trögrörliga och byråkratiska regelverk EU vilar på. På senare år har dock utvecklingen avstannat och kraften har istället fått användas till att förhindra de negativa effekterna av åtstramningspolitiken. Respekten för framförhandlade kollektivavtal lyser med sin frånvaro när nödlånen ska fördelas.

I det klimatet är det inte konstigt att relationen mellan mäns och kvinnors arbetsvillkor inte har förändrats i någon större utsträckning de senaste tio åren. Blickarna riktas ofta mot fackets bristande förmåga att nå enighet i synen på jämställda löner, en kritik som till viss del är berättigad. Men större krav borde ställas på de politiska beslutsfattarna, som inte har gjort någonting för att förbättra förutsättningarna för en jämställd arbetsmarknad.

Men som feminist får man inte gräva ner sig! Det finns alla möjligheter för en nystart efter årets val till EU-parlamentet. Det finns en kraft i de jämställdhetspolitiska program jag sett inför valet och det finns en politisk vilja till förändring - men det förutsätter förstår att rösten läggs rött, förlåt, rätt.